Korkade, rädda och inskränkta

Pride-parad. Knacka bög. Överfall.

Okej, inte världens orginellaste ämne med tanke på dagens kvällstidningsknäck. Men det verkar krävas en del för att få vissa tragiska ursäkter till människor att förstå. Om det nu ens är möjligt? Jag misströstar ofta.

Jag tror många sitter hemma i sina kök och myser åt hur otroligt toleranta och vidsynta de är - för de skulle minsann aldrig tala illa om en flata eller en bög. Än mindre råna och knivskära. Och visst, det är toppen! Hej bara. Ni klarar er i alla fall förbi det mest uppenbara. Ni har läst PK-manualen. Duktigt.

Och man tycker att åtminstone tjugo års informationskampanjer borde ha satt större spår. Hur är det ens möjligt att argumentera mot vuxna människors kärlek till varandra? Vilken form den tar är väl väldigt oväsentligt och inte något som borde vara föremål för allmänhetens tyckande och tänkande.

Men samma väldresserade politiskt korrekta människor som sitter med kaffekoppen å frukostfrallan och hatar med intensitet verkar ändå inte orka tänka själva. För samtidigt klagas över att Pride-festivalen är ett jippo. Vissa säger smarta saker som att det borde finnas en straight-festival. Vaffan, alla andra festivaler är ju heteronormativa - har ni inte insett det?

Så. Det tycks. Okej, det är nog ålrajt om folk är bögar å flator - men börjar det röra sig för mycket i kinky och queer domänerna så drar dessa välanpassade skattebetalare öronen åt sig. Dyker det upp någon ny sexuell preferens så går tugget ända till någon duktig auktoritet certifierat dess status som - hej, det är okej.

Hur är det med bdsm, är det okej att dra en rapport på fikarasten medan det snackas hejvilt om heteroknull? Är det accepterat att dra en anekdot om senast man lekte Peter Pan och blåste såpbubblor? Kan man gapa på om senaste floggingen eller när man blev peggad i helgen? Knappast.

Nu är det väl kanske inte så viktigt att få tjata om sina sexuella äventyr på jobbet. Men vi blir ju allt som oftast tvungna att lyssna på det vanliga grabbtjatet - och det tolererar de flesta. Hur blev det om vi tänjde på gränserna? Skulle alla dessa så otroligt toleranta zombier acceptera detta? Eller måste vi vänta tills Ernst Kirchsteiger validerat dessas okejhet i tv?

Det är rent ut sagt jävla barockt att människor ska behöva känna sig otrygga på grund av icke intrusiva egenskaper som sexuell läggning, kön, hudfärg, språk, dialekt, musiksmak, hårfärg, åsikter osv. Vet vi inte det? Tydligen inte.

De som sladdar runt på gatorna och ger sig på folk med sådana motiv är svåra att förhålla sig till. Ska man tycka synd om dem? De är ju uppenbarligen idioter på fler sätt än ett. Jag dristar mig till att säga att de inte bara är lite utan jävligt mycket rädda också. För gud bevare oss väl - undrar om de känner några bögar? Här är en idé - skicka dom på läger där man lär sig tänka själv.

Men visst - vi är numer de flesta dresserade till ett beteende där det i alla fall i de flesta är okej att vara bög, flata osv. Antar att vi borde se det som ett framsteg. Önskar bara att det inte krävdes att två gaykillar blir rånade och knivhuggna mitt under stundande pride-festival för att folk ska få upp ögonen för hur jävla intolerant och inskränkt vår vardag faktiskt är. Vakna för helvete. Kvinnor, HBT-personer, etniska minoriteter, för tjocka, för smala, för snygga, för fula, för underliga. Alla kränks systematiskt och dagligen i Sverige. Och - jag gissar en väldigt bra och kompetent siffra på 90% - är ovetande och/eller ointresserade av att göra nåt åt det.

Om inte det är tragiskt.