Med ambitionen att sluta röka...

Och bristande disciplin. Rökte jag den fimp jag hittade i askkoppen på balkongen. Den smakade som en väldigt, väldigt dålig cigarr. Lite som en jag försökte röka när jag hittade den i kavajfickan året efter...

Och återigen visste jag naturligtvis bättre. Innan. Jag gjorde det. Kanske är det mitt problem. Jag har inte skrivit på ett tag. Och det beror på. Ovilja och olust. Så fint att "o" kan användas för att vända. På saker.

Och nu är vi mitt uppe i nån sorts kris. Som det pratas om. Fast det är samma kris vi varit i i hundra år. Å den e lika mycket hjärnspöken som Creutzfeld-Jacob, eller "chips-skräcken". Och, säkert, så är den delvis reell också. Men ärligt talat. Har vi nånsin varit så kåta på armageddon som nu? Det verkar som att vi som människans kollektiv bara går å väntar på att nån ska dra ur sladden... Undrar varför? Men såklart för att vi allihop vet att vi är svårt ute å cyklar.

Så. Jag tänker se på mitt nikotinfuskande som inte särskilt allvarligt. Och jag tror inte att nån jag känner kommer att dö av den förestående krisen. Självklart kommer tusentals människor som jag inte känner att dö, svälta och straffas. Det är fanimej så maskinen opererar. Jag kan på kort sikt inte ändra på det. Och många kommer å få mer skit än förut. Det tvivlar jag ej på. Så jag tycker, trots det, att vi ska försöka va lite sköna å konstruktiva. Och inte leta felen hos andra just nu. Utan se om vi kan göra nåt. Och sen göra det...

Puss och kram.