ADHD och människans eviga dumhet

Det kan hända att ni redan vet allt om ADHD och allt vad det nu har kallats. Eller också kan det vara så att ni fallit offer för den enorma desinformationskampanj som drivs av diverse människor och organisationer. Många är bara illa informerade, eller saknar förmågan att kritiskt granska information, andra har möjligen rent kommersiella intressen.

Tro nu inte att jag är så naiv att jag inte tror att de stora farmaföretagen också har kommersiella intressen. Självklart har de det.

Det som skrämmer mig är att det idag fortfarande är en enorm överrepresentation av pellejönsiga uttalanden om att ADHD är en myt. Att det går att bota med rätt kost. Att samtalsterapi räcker som behandling. Att det beror på dåliga föräldrar. Att det orsakas av för mycket tevetittande. Att ADHD är en påhittad diagnos uppfunnen av giriga läkemedelsföretag för att sälja mediciner. Och då har jag bara räknat upp en liten del av allt trams som påstås kring denna diagnos.

En diagnos är ett verktyg för att lösa ett problem. Precis som när man lagar en maskin måste man först ta reda på vad felet är för att sedan åtgärda det med hjälp av de verktyg man har att tillgå. En maskin fungerar oftast bättre om man tar hand om den på rätt sätt, det vill säga inte överbelastar den, ger den service med jämna mellanrum och justerar småfel som uppstår av normal användning, Läs rätt kost, motion, vila. Men när den inte fungerar som den skall räcker det ibland inte med rätt handhavande. Man måste ta reda på vad felet är. Det fungerar ganska bra inom medicinen när det är områden som går att mäta och studera på ett enkelt sätt. Benbrott kan vi se på röntgen. Vi kan ta blodprov och biopsier och jämföra med det "normala". Men hjärnan är lite knepigare att mäta på eftersom den är ett högst dynamiskt system där forskningen ännu inte förstår exakt hur alla delar fungerar. Det betyder inte. Och jag vill understryka det. Det betyder inte att vi inte vet någonting alls om hur hjärnan fungerar. Som vissa med sin svartvita retorik vill antyda.

Man kan genom att mäta och studera faktorer runt omkring ett objekt faktiskt dra vissa slutsatser. Ta en krukväxt. Genom att studera hur krukväxten reagerar på olika stimulanser kan vi få en ganska bra bild av hur den fungerar. Utan att titta inuti i den. Utan att kunna förklara exakt vad som händer. Men om vi ger den tillräckligt mycket sol och vatten behåller oftast bladen sin gröna färg och den växer. Om vi vattnar för mycket så blir den ledsen. Om den får för lite sol blir den ledsen. Om vi häller diesel i jorden blir den ledsen. Om vi kombinerar en faktor med en annan - t.ex. mindre vatten och mer sol - så får vi en annan effekt än med faktorerna för sig. Ja, ni fattar. Vi kan lära oss en hel del genom att studera hur något reagerar på olika stimuli. Ju mer komplicerat något är, desto fler faktorer är inblandade och det blir svårare att komma till exakta resultat. Se på meteorologi, ändå verkar det mer rimligt att kalla det för en ickevetenskap än att säga att ADHD är en myt och peka på att det inte finns ett biologiskt test för att säkerställa om en person är ADHD eller inte. Det finns en rad tester som i sig inte är 100%-iga, och det finns en stor mängd erfarenhet bland läkare som arbetat med detta under väldigt lång tid. Att det finns tusentals människor som blivit hjälpta ur en omöjlig situation med hjälp av denna kunskap är väl ändå det väsentliga? Många av dem har försökt med alla tänkbara medel innan de slutligen fått hjälp av en medicin.

Att skrämma upp allmänheten så till den grad att människor inte får den behandling de behöver är avskyvärt. Det är denna skrämselpropaganda som stigmatiserar. Denna förenklade, korkade världsbild som gör att många tror att människor med ADHD-problematik är dumma, lata och äter fel mat vinner ingen på. Med rätt behandling kan många som idag går sjukskrivna må bättre och få produktiva fungerande liv - något som leder till större resurser för alla både i form av skattepengar och kreativitet och gott arbete.

Ibland undrar jag om inte dessa motståndare till utveckling själva sitter på någon form av problematik som de försöker förneka genom att argumentera i cirklar och prata strunt.

Det här är förresten väldigt fyndigt och och sammanfattar det jag just försökt säga mycket bättre än jag kunde.

Inkfish

Kan nån förklara?

Joho. Nu var det ett tag sen jag skrev nåt... Förutom recept. Och jag är på sätt och vis mer vilse än någonsin. Och på andra sätt. Hmm. Tja, kanske rätt okej med hur det är.

Nu är det såhär. Att jag förstår verkligen inte mina humörsvängningar. Inte alls. Jag har kanske anledningar att må dåligt. Exempelvis oro över min framtid, sorg och saknad. Existensiella bekymmer? Men helt ärligt. Jag borde må bättre än såhär. Jag mår bra. Jag är praktiskt taget straight edge nuförtiden. Jag fastnar inte i loopar av negativa tankar. Jag minns och saknar mina förlorade - men inte med ångest, inte med skam eller skuld.

Jag blir mer och mer klok på hur jag fungerar. Jag tror fasickens att jag skulle kunna skriva en manual att skicka med i lådan i vilken jag kommer levererad. Det känns som att jag fattar precis. Alldeles för bra nästan. Och i nästa ögonblick känner jag något som är helt obegripligt, och irrationellt, och jag får använda tankar. Tankar för att näst intill hypnotisera mig till att i alla fall agera annorlunda. Men de konstiga känslorna dyker upp titt som tätt. Och dom är svåra att bortse från.

Dom gör mig asocial. Jag kan känna total olust inför att träffa människor. Bara sådär. Fast jag egentligen älskar mina vänner och inte vill vara en trist jävel som sitter hemma och surar.

Ibland känner jag mig övertygad om att jag är ADHD. Javisst. Jag har skitsvårt att behålla fokus. Att prioritera. Att inte bli distraherad. Det upptar enorma mängder av min energi för att kompensera för det. Men å andra sidan. Jag kan bli besatt av saker - hyperfokusera. Och jag kan styra det ganska bra. Ibland. När jag mår bra. Och så rätt som det är. Är det som om nån drar ut sladden. Och jag vill. Ingenting.

Absolut ingenting känns intressant. Inte sex. Inte kärlek. Inte roliga aktiviteter. Inte mat. Och jag känner mej som en gnällig femåring. Inget passar. Och jag fejkar ibland. Men det är jobbigt och känns falskt.

Jag är inte dum. Tydligen. Bara för att kolla gjorde jag tre intelligenstest på raken nu. Som vanligt ligger jag på gissningsvis 130+. Så vad fan e det för fel på mej då?

Medicin äter jag. Jag går i terapi. Jag känner mig som en Kung Fu-mästare i KBT. Ändå är humöret och initiativförmågan som en jojo på crack. Upp. Ner. Apati. Frustration.

Tips? Någon?

Galen linsgryta/soppa

Ingredienser
Det här är rena gissningar, men borde stämma på ett ungefär. Vid tveksamheter, ta mer det brukar i alla fall jag göra.

8-10 portioner (kanske? beror ju på hur hungrig man är, kan serveras med ris om man vill dryga ut det)

1 liter vatten (eller 2?)
2 msk olja
3-4 msk Curry kanske (kan ha varit dubbelt så mycket också)
3-4 msk Paprikapulver
1 krm Muskotnöt (gissar, jag rev bara ner tills jag tyckte d va lagom)
2 tsk Gurkmeja
2 msk Koriander (torkad)
1 krm Kanel (gissar igen, denna ska man nog vara lite försiktig med och hellre ta för lite än för mycket då den kan ta över...)
1 fiskbuljongtärning
8 potatisar
4 morötter
2-3 dl röda linser
1 1/2-2 dl gröna linser
1 burk kokosmjölk
1 burk kidneybönor
1 dl limejuice (gissar, efter smak såklart)
2-3 msk jordnötsmör
2-3 msk sambal oelek
3-4 msk tomatpuré
2-3 tsk Vegeta allkrydda el. liknande (den e lite speciell, e massa torkade grejer i)
1-2 tsk röd thaicurrypasta
1 halv buske persilja
2-3 msk kinesisk soja
1 höft thailändsk fisksås istället för salt att smaka av med (rätt mycket tror jag, 1/2 - 1 dl kanske? ta det försiktigt bara.)
1-5 msk oregano (vet inte men jag tar mycket)

Jag tror jag gjorde ungefär så här...

Hällde olivolja, curry, koriander, muskotnöt, kanel, paprikapulver och gurkmeja i en stor gryta. Den största jag hade var en pastagryta. Värmde på kryddorna lite grann sen hällde jag i gissningsvis en liter vatten och slängde i en fiskbuljongtärning (hade ingen annan buljong, går säkert bra med vilken som) och lät det koka upp. Medan jag väntade skalade och skar jag en ca 8 små färskpotatisar och fyra mellanstora morötter i lämplig storlek. När det kokade hällde jag i gissningsvis 2-3 dl röda linser och kanske 1.5-2 dl gröna och slängde i potatis å morötter. Jag lät det koka en bra stund på mellanvärme, kollade inte så noga - höll på att klä om en cykelsadel samtidigt. I med ett par rejäla matskedar jordnötsmör och lika mycket sambal oelek och minst lika mycket tomatpuré eller mer. Jag hade ingen vitlök hemma så hällde i lite Vegeta allkrydda. I med en burk kokosmjölk. Lät det sjuda en stund till. Tyckte fortfarande det var rätt tamt så slängde i en tesked eller två röd thaicurrypasta (thailändsk typ aploy, santa maria och ICAs m.fl. är jäkligt mesig i jämförelse) och lite mer koriander och kanel. En halv buske persilja stod å torkade så jag hackade upp den å slängde i. I med några cl limejuice (jag hade sån ekologisk från ica, praktiskt - men om jag haft färsk lime hemma så...) och massor av thailändsk fisksås (fisksoja säger en del?) och kinesisk soja.

Nu börjar det likna nåt. Labbade lite med mer limejuice, lite citronpeppar och smakade av med mer fisksås. Sen lät jag det stå på spisen på halvlåg värme i kanske en halvtimme å puttra. Tror inte det är så noga med tiden beror ju på hur bråttom man har.

Och till sist langade i en burk kidneybönor, med spad och allt. Sådär, åsså massor av oregano på det.... Lätt det bli varmt igen innan jag serverade med en klick gräddfil och en bit bröd. Inte så tokigt alls....

Smakade rätt okej. Glömde lagerblad, det tror jag kan vara en hit och vitlök hade varit gott men hade ingen...



Tips: Om det inte blir bra vid avsmakning kan det vara för lite salt. Häll i mer fisksås. Eller om det är "menlöst". Häll i mer limejuice. Eller så har jag helt enkelt dålig smak eller så har jag helt missbedömt mängderna kryddor. Men sätt mer - det brukar alltid bli godare med mer. Mer. Mer. Hahahaha.