Jag har blivit ännu tråkigare

Ja. Det är sant. Antar jag. Jag är en sån där trist jävel som tycker att det är så sjukt häftigt att vara människa och hyfsat vid liv och medveten idag i april 2010.

Och jag tillstår gärna att jag har lite svårt att balansera min entusiasm och fascination för hur allt funkar och vad som händer och hur det hänger ihop... Ja. Svårt att balansera det med att kanske bara vara. Och ta det lite piano.

Så jag tränar på det så gott jag kan. Samtidigt så är jag faktiskt inte så egoistisk som man kan tro. Anledningen till att jag surrar så mycket är att jag vill dela med mig av det som jag tycker är fantastiskt. Ofta också frustrerande, provocerande och jävla jobbigt...

Vi kan inte backa bandet. Enda vägen är framtiden...

Puss å kram

Utan att beröra begreppet psykos.

Undrar om vi ska sluta lyssna på auktoriteter å tänka istället?

Jag tänkte skriva "Ja inte vet jag...". Men jag insåg att det var lögn. Näe. Jag vet att jag respekterar väl underbyggda argument...

Trist att se att dom e mer ovanliga än storspov baki dörn här på Porsön...
Och ojoj. Nu tar det här fokus från hemläxan... Jag vill höra era åsikter. Kolla nedan, eller på förra inlägget eller skit i det. (Fast helst inte skita i det...)

Hemuppgift, läxa. Jo, på riktigt.

Inget lurigt med den här dokumentären, ungefär samma nivå som BBC, ABC å SVT?

Om nån orkar se den å ge mig en reaktion så ska jag ge min...

Hurra

Ja, jag blir i alla fall glad för det lilla. Det finns tydligen åtminstone ett par kommuner i Sverige som fattar vad man inte ska hålla på med.

Bikt

Visserligen har jag ägnat mig rätt friskt åt det sedan dag ett med den här skrivlådan. Men jag tänkte bikta mig. Lite. Inte för att jag vet hur man gör riktigt. Är inte katolik, följde inte Big Brother så noga att jag förstod "reglerna". Ville bara få det sagt. Så att kanske inte någon tänker - men det här är ju ingen riktig bikt ju?

För vad är riktigt? Vem är riktigt bra på att veta vad andra pratar om? De flesta verkar ha nog svårt att veta vad de själva pratar om.


Jag undrar till vilken grad vi kan något av det? För allt är kommunikation. Och kommunikation besväras av olika typer av distortion. Ibland är det så enkelt att någons handstil är svår att läsa. Kanske har någon skrivit "Du är gud!" på en lapp. Men den som är mottagare ser inte vilka symboler avsändaren försökt avbilda. Avsändaren har försökt rita ett G men i mottagarens ögon ser det ut som ett F - bokstaven D påminner mer om L när lappen läses. Det som började som världens komplimang har alltså förvrängts till en lumpen förolämpning. Det är bara två bokstäver. Och visst känns det obegripligt att ett G kan bli ett F och ett D ett L? Men kolla den "norska poetens" handstil i ett tidigare inlägg här. Så himla lätt att läsa är det inte. På ett tangentbord sitter dessutom F alldeles bredvid till vänster om G. Nåja, ni förstår såklart att exemplet är fullständigt påhittat och kanske inte det som allra bäst illustrerar det jag försöker säga.

Men vi är härmapor som letar mönster, kickar och bekräftelse på att vi har rätt. Kickarna jag avser här är de belöningar vi på sätt och vis ger oss själva genom att signalubstanser i vår hjärna släpps fria i lite olika mängd. Men när många pratar om endorfinkickar eller adrenalinkickar så är det inte uteslutande det ena eller det andra det handlar om. Inte ens universitetens specialister vet exakt hur alla dessa grunkor funkar i detalj och det är alldeles för komplicerat för att vara praktiskt att börja med långa utlägg om det när man vill beskriva en känsla eller egenskap som mottagaren av informationen förväntas känna igen. Men det blir problem när man börjar anta att detta begrepp ger en korrekt och komplett bild av vad det faktiskt syftar på. Och vi letar efter mönster, i allt vi gör - jag kallar det logik, fast även det ordet troligen inte helt korrekt avspeglar vad jag menar. Poängen här är att det spelar ändå inte så stor, om någon, roll. Det är helt avgörande vad mottagaren har för definition av ordet "mönster" eller ordet "logik". Mönster kan för en person betyda nåt i stil med: Formgivna av människa skapade estetiskt tilltalande upprepningar som man finner på bland annat tyger och tapeter. Kanske tänker man inte alls på att man kan tolka ordet i en mycket vidare betydelse. Hela uttalandet om att vi - och jag avsåg alla människor - letar mönster är helsnurrigt. Vadå? Jag springer då rakt inte i butiker hela dagarna å letar tapeter och gardintyg.

Jag vet. Skitlöjligt exempel. Men poängen är att vi alla gör det. Missförstår. Och mitt påstående är sant. Utifrån mina definitioner av mönster, kickar och bekräftelse. Bekräftelse är till exempel mycket snårigare än "mönster". Det är inte lätt att veta om jag avser "bekräftelse av det egna värdet" här? Ofta tror jag att detta är ungefär vad man menar när man slungar runt detta populära ord. Men mer exakt då? Vilket värde? Är det att personen har rätt? Att personen är bra även om den inte har rätt? Jag tänkte föreslå "att personen duger" först. Men det är nog inte heller riktigt korrekt. Och vi har redan en hel hög nya ord som vi måste kolla om våra definitioner av stämmer; "det egna", "värde", "ha rätt", "bra" osv.

Ja. Det blir omöjligt (med största sannolikhet) att vara säker på att meddelandet kommer fram. Det vill säga att mottagaren faktiskt förstår vad man menar. Men ändå funkar det. Hyfsat. För det mesta.

Så bikten då? Jo. Jag lägger ner alldeles för mycket tid och energi på att försöka försäkra mig om att jag inte blir missförstådd. Fan vad mycket duracell som går åt till det. Och jag borde kanske tagga ner lite.

Och inte skriva så jävla långt och onödigt invecklat.

Fort då!

Ja. Okej. Jag förhastade mig lite. Min optimism kan vara en börda. Å vet ni? Min pessimism kan var en börda.

Snart nu....

Nytt år. Ny tid. Ljusa prognoser. Och Lars Vilks vs Muhammad.

Godkväll,

Nu var det länge sen jag skrev. Igen. Julen och årets slut är en fas som för mig oftast blir en amalgamation av kärlek, krav, förvirring och tragedi. Med betoning på det första men sällan utan krux och komplikationer.

Sällan har jag känt mig så stark och peppad på vad varje dag har att ge. Sällan har jag haft så ödmjuka krav på just detta. 2010 kommer att bli ett bra år. Det kan inte bli sämre än det vi just genomlevt.

Jag hoppas nu att min tid i "exil" är över. Och att det danas en tid av återuppbyggnad. På mer än hundra sätt känner jag att jag börjar bli mig själv igen. Och kanske inte bara det. Utan kanske lite klokare, mer ödmjuk och mer tacksam. Utan att - hoppas jag - förvridas till en käck livscoach. (Fast iofs. Die Hard finns ute på DVD.)

Nåväl. Två saker. Först min "spaning". Jag avslöjade denna på nyårsaftonen i makalöst trevligt sällskap i Avan. Ni får vänta på det. Ni vet? Bygga upp spänningen. Det får inte gå för fort.

Ett av 2010 års nya inneord kommer att bli "dråpligt".

Ja. Nu har jag sagt det. De gemena synonymerna till "bra", "kul", "roligt", "skoj" har blivit för trötta. Vi behöver nåt nytt. Jag nominerar dråpligt. Vilket underbart ord. (Och jo, inspirationen kommer från en viss näras bekant. Credit where credit is due.)

Kass spaning kanske. Men det är för tidigt för universitetens fall. Det kommer att ta tio år.

Sak nummer två. Jag har varit inne i existentialismfilosoferandet (<- hyfsat långt ord, inte sant?). Det märktes kanske i min förra post. Svårt att få nån rätsida på det. Dumt att tro att man kan få det kanske? Hur som helst. Yttrandefriheten är en av de mest fantastiska saker som västerländsk demokrati åstadkommit. Det handlar om respekt. Tolerans. Och faktiskt kärlek. Om vi inte kan lära oss att respektera och värdera varandra trots olika värderingar är vi som ras fördömda.

Det är inte konstigt att det finns djup misstänksamhet och omätliga mängder frustration från den marginalisering och svartmålning som skett av det som fult kallas "handduksskallar". Den stora massan av vita västerlänningar har åtminstone sedan 70-talet blivit hjärntvättade av en hårt generaliserad och förvrängd bild av "fjärran östern". Vi kan inte skilja på perser och araber. Vi har inte vett att skilja på nationalitet, kultur, etnicitet och religion. De flesta av oss vet nästan ingenting om koranen och Muhammad.

Men jag blir då ändå förbannad. Jag tycker inte det är okej att vilja tysta konstnärer och journalister som berör Muhammad som person. Eller att förstöra utställningar för att man inte gillar innehållet.

Men jag har viss förståelse. Jag tycker vi borde försöka sätta oss in i hur det känns att som klump och grupp bli utmålad som paria och ständigt felporträtterad (jag tänker på hur vi skildrat mellanöstern och islamiska stater i övriga världen sedan jag var ett barn för trettio år sedan). Så visst fattar jag att man är trött, arg och misstänksam.

Men vi måste - det är jag övertygad om - lära oss att respektera varandras gränser. Och det gäller alla. Och därför måste man fanimej få göra en Muhammadrondellhund (<- wow! igen. vilket ord) eller på olika komiska, konstnärliga, journalistiska och polemiska vis få ge sig på vem som helst. Och alla. Även Allah.

Jag läser Koranen nu. Eller inte just nu. Men jag håller på. Och för mig är det en jävligt intressant bok. Och den är bra. På många sätt. Den är ett strålande exempel på hur retorik och auktoritet kan användas för att leda. Och det är många gånger bra. Det är också grymt intressant att faktiskt sätta sig in i hur den kom till. Men.

Såhär långt. Jag har väl tagit mej igenom en tredjedel. Så ser jag mestadels empati och ickevåld. Islam uppkom ur en kultur av icke-tolerans. Och var jämfört med rådande norm anti-våld. Anti-kränkning. Accepterande. Accepterande av människors icke-fullkomlighet. Därför är det oerhört svårt för mig att förstå att det finns människor som tror att gud och Muhammad skulle sanktionerat attentat mot konstnärer och andra människor som uttrycker sig och debatterar.

Idén med islamism (och ja, jag menar islamism och menar inte islam eller muslimer) och målet av totalt övertagande/övertygande av de otrogna är komplicerad. I slutändan måste vi väl alla ändå ha rätt till att styra våra egna liv. Och säga och skapa vad vi vill? Muhammad och Koranen är övertygande - språkligen, kommunikativt. Det är väl ändå enbart så - genom kommunikation - som vi kan lära oss att leva med varandra även när vi inte tycker och tror lika? Jag kan omöjigen tro att Muhammad eller den som påstås ha formulerat orden i Koranen skulle sanktionera våld som respons till kommunikation?


Så. Lägg av för helvete. Yttrandefriheten skall vara okränkbar.

Mvh

Bananbajs von Silfverlyktsolpe

Förnuft eller religion - varför man måste välja

Svårt att tänka mig att någon kommer att orka läsa eller försöka förstå det här. Men det kliar i fingrarna.

Om just "du" som läser det här är religiös så är det här till dig.

1. Jag är din Gud. Om du inte tror på att jag är din gud är du fördömd. 
2. Jag är allsmäktig. Det finns ingenting som jag inte kan. Jag är allt. Vet allt. Förstår allt. Kan allt.
3. Jag är alltigenom god.
   
4. Jag kan inte ifrågasättas. Eftersom jag är allsmäktig, och alltigenom god.
5. Jag behöver inte bevisa något av ovan. Om du inte finner bevis, är det för att jag inte önskar att du finner bevis.
   
6. Jag har orsaker till att dölja bevis för min existens som du inte förstår eller någonsin kan förstå. För jag är fullkomlig och du är icke-fullkomlig.
   
7. Allt detta är sant. Därför att jag har skrivit det. Och jag är Gud.

Okej. Konverterat ännu?

Detta är såklart ett cirkelbevis. Det kan skrivas kortare. En populär variant är ungefär så här.

1. Jag har alltid rätt.
2. Om du tror något annat, se punkt 1.

Den första punktlistan är en hyfsad "nedkokning" av i alla fall våra fyra stora monoteistiska religioner; Protestantism, katolicism, judendom och islam.  (Det hindrar såklart inte att samtliga innehåller en del moraliska råd och tankegångar som vi alla kanske håller med om eller tilltalas av, men det är en annan historia.)

Vi människor använder vår hjärna för att ta beslut och dra slutsatser hela tiden i varje vaket ögonblick. Vi är i grunden oförmögna att tänka "ologiskt" - även om vi populärt säger så och kanske tänker så. Faktum är att "tänka ologiskt" är att inte tänka. Eller att "tänka", i betydelsen dra slutsatser, utifrån felaktig eller ofullständig information.

Hela vår tillvaro är uppbyggd av förnuft - i en vid betydelse, här menar jag vår förmåga att dra logiska slutsatser och värdera den information vi har. Människans lika värde, lika lön för lika arbete, träldomens avskaffande, demokrati, rösträtt - alla dessa saker är resultat av förnuftstänkande. Att resonera och utifrån observerade fakta dra slutsatser om vad som är rättvist och vad som gagnar människan kollektivt och individuellt i framtiden. Tack och lov hör vi alltmer sällan argumentet "Därför att det är kungens lag" när konflikter uppstår. I sverige också rätt sällan "Därför att det är guds lag".

Båda argumenten kräver att man accepterar ett axiom. En grundsats. Något som aldrig kan eller ska ifrågasättas. Det första, med kungen, anses nog av de flesta som absurt idag - i demokratins tidsålder.

Grundsatsen var i princip nåt i stil med: "Kungen har rätt att bestämma. Kungen får inte ifrågasättas." Ofta motiverade dessa kungar detta med att de på något vis fått denna makt av Gud.

Låter det bekant?

När man sedan började fundera på varför det var så. Med hjälp av upplysningen bland annat så blev det snabbt kärvt för kungarna. Man krävde förnuftiga, vetenskapliga och begripliga argument till varför grundsatsen skulle accepteras. Idag är det nog få eller inga monarker som förväntar sig denna sorts blinda förtroende - och i princip inga har någon egentlig makt.

Varför ska vi i så fall inte kunna förvänta oss samma sak av gud? På denna fråga har ingen av de ovan nämnda religionerna något rationellt eller förnuftigt svar. Hela paketet vilar och faller på trosbegreppet (nej, handlar inte om flickors underbyxor). Antingen tror man, eller så gör man det inte. Punkt. The Lord works in mysterious ways. Eller på svenska: Herrens vägar är outgrundliga. Alltså punkt 6 i mitt eget "evangelium".

Det finns inga. Absolut inga. Jag understryker - inga. Bevis som gör det förnuftigt att tro på någon av dessa fyra religioner. Det finns däremot lätt räknat tusentals argument för att inte göra det. Bland annat den enorma mängd motsägelser och rena felaktigheter som finns i dessa religioners skrifter. Återigen förklaras detta enbart av punkt 6. Så vi återkommer till samma plats i funderingarna om och om igen.

Vi vet redan svaret. Vi måste vara beredda att kasta precis allt - vårt förnuft, moral och fria vilja - för att slippa den gnagande rädslan. Skräcken för att det inte finns någon mening. Att det inte finns någon rättvisa. Att det inte finns något förnuft. Vi får i gengäld "löftet" att Goda handlingar leder till lycka och paradiset, och Onda till bestraffning och helvetet. Men det sker sällan här. I denna världen. Utan sen - i "efterlivet"... Så lägligt? För det kan vi ju inte bevisa? Aha, just det, åter till punkt 6?

Detta mina vänner. Är vi alla så förbannat rädda för. Jag är det i alla fall. Vår logiska natur kräver att det ska finnas förnuft, saker ska ha en mening. Därför uppfinner vi till sist Gud - för att vi inte klarar av ovissheten. Vi kan inte leva utan denna trygghet. Vi måste ha mening. Pusselbitarna måste passa. Och vad är det om inte förnuft?

Det behov som religion uppfyller verkar rimligen ha uppkommit just som en konsekvens av att vi söker ordning - logik, mönster, sammanhang, mening. Inte tvärtom.

Däremot är förnuft och religion (återigen i betydelse de stora fyra) per allt det vår värdsbild vilar på oförenliga. Ej heller verkar det rimligt att tro att religion kan existera utan förnuft och logik, då resonerandets och logikens konst används i alla de heliga skrifter som dessa religioner baseras på.

Låt oss anta att detta stämmer.

1. Att tro - vara religiös - kräver att man helt frångår logiken och förnuftet i sitt förhållningssätt till Gud (gud behöver/kan inte förklaras för han är allsmäktig och fulländad). Alltså acceptera punkt 6 utan ifrågasättande.
   
2. De religiösa skrifterna använder logik och förnuft för att förklara och motivera de regler man förespråkar.
   
3. Vi människor är till vår natur sökande efter mening, mönster, sammanhang.
4. Vår världsbild bygger på detta. Mening, mönster, sammanhang. Metodisk forskning. Mätbara observationer. Sant eller falskt. I sitt yttersta: logik.
5. Vi är rädda och mår dåligt av tanken på ett liv utan mening. Ett liv där ingen rättvisa finns, där de goda inte vinner och där det inte finns början eller slut.
   

Slutsatsen är den gamla vanliga. Gud kan inte förstås med förnuft. För att tro måste man vara oförnuftig åtminstone inför frågan om guds existens. Betänk då att precis, och helt utan uteslutande, allt som beskrivs i de religiösa skrifterna vanligen skall accepteras utifrån detta helt ologiska antagande. Rubbet.

Det som är intressant tycker jag snarare är att det går utmärkt att ta bort accepterandet av guds existens utan att något i hela världen blir mindre begripligt eller svårare att förklara. Utan tvärtom. Vi kan anta att gud inte finns och förklara alla religiösa skrifter, religion som företeelse, alla motsägelser som orsakar konflikter mellan religiösa grupper.

Enligt Occams rakniv, den princip varpå vår forskning och vårt resonerande bygger, är det således förnuftigt att acceptera antagandet.

Vi kan alltså byta ut punkt 1 mot t.ex. "Det finns ingen mening.". Eller "Vi vet inte om det finns någon mening." Den senare förefaller vara den förnuftiga.

Varför gör vi det inte då?

Här kommer förklaringen.

Vi är rädda. Det är jobbigt, nästan olidligt, att leva i en värd utan bestämd mening. I en värld där rättvisa endast finns som en idé hos människor. Vi blir plötsligt själva ansvariga för att skapa en värld som fungerar. Och vi inser att den där idén ser väldigt olika ut i olika människor. Och för att det ska fungera så kommer vi att vara tvungna att tänka väääääldigt mycket. Och bli väldigt ödmjuka. Och det är ändå troligt att det kommer att vara omöjligt att nå en perfekt balans.

Antingen det.
Eller så gäller punktlista nummer ett. (Jag är en modern gud, jag publicerar mina, dvs Guds, ord helt oförvanskade och fulländade på internet. Lätt att kopiera således.)


Ni väljer... Det är inte ett dugg mindre förnuftigt att acceptera den listan än Tanach, Koranen eller den kristna Bibeln. Tvärtom faktiskt, det är mer förnuftigt då det finns färre motsägelser och följdproblem med min gospel.

Synd bara att det är så förbannat jobbigt och otäckt att inte se en mening. Önskar jag kunde tro på nåt - om det så bara var "aliens". Det är för övrigt också minst lika förnuftigt...

Men det är ändå sant - ur logisk mening. Att begreppet religion är oförenligt med förnuft, för dess grundsten är icke-förnuft.

Förresten, vad tror Gud på? Jag vet såklart svaret. Men jag har anledningar som ni inte skulle kunna förstå som gör att jag inte tänker berätta det.....

Puss på er! (Ja, Gud gillar sin skapelse. Ibland. Hrm. Hrm. När han inte har outgrundliga och hemliga anledningar till att jävlas med folk...)

Fotnot: Denna text har absolut ingenting med värde att göra. Eller att det på något vis nödvändigtvis är dåligt eller bra att vara troende eller inte. Det är inte svart-vitt. Oräkneliga troende är underbara, fantastiska och mycket lätta att älska. Detsamma är sant för oss som inte tror. Vi behöver lära oss respekt, tolerans, förståelse - alla människor. Oavsett gud. Även detta går att läsa i de heliga skrifterna; i alla fall om tolkningsviljan är hälften så god som den är när man hävdar att Koranen förutspår "atomens födelse" eller att Första Mosebok är förenlig med dagens teorier om vårt universums födelse. Denna text handlar om det som står i titeln.

Slisk Varulv får man inte heta

Hur mycket humor är det att vi använder skattepengar till att utvärdera och bestämma vad folk får heta? Jag kan till en mycket, mycket liten del förstå att man inte får byta namn till något som kan förväxlas med en annan person. Fast även detta är väl ganska absurt? Det verkar till exempel finnas 18 personer i sverige som heter Ulf Lundell. Ändå skyddas deras namn för att förväxling inte ska kunna ske. Om det inte fanns någon överhuvudtaget med det namnet så skulle det inte ha något "skydd"...

Det finns 54 Håkan Hellström. 1731 Jan Johansson, 874 Maria Larsson (vår Äldre- och folkhälsominister) - allt detta enligt hitta.se. Det är alltså hur pass ovanligt namn man har från början som i huvudsak avgör vilket "skydd" man har... För det finns ju i alla fall 874 personer som kan låtsas vara folkhälsominister (på det sätt som det s.k. skyddet avser).

Det är väl ganska odemokratiskt? Och det är väl tämligen självklart att skyddet egentligen finns till för att hindra "pöbeln" från att ta adligt klingande efternamn. Det är nämligen så att det fortfarande är förbjudet att lägga till ett prefix av typen "af" eller "von" till sitt efternamn. Även om det inte är förväxlingsbart.

Att man sedan dessutom helt självsvåldigt nekar en medborgare att heta Slisk Varulv - ett namn som knappast riskerar att förväxlas med någon. Om det sedan är "god smak" eller inte tycker inte jag att myndigheter ska bestämma. Yttrandefrihet? Ska vi börja göra som i Turkiet och stänga våra gränser för folk med namn som inte gillas av skatteverket?

Det är varje myndig människas förbannade rätt att heta vad dom vill. Kom med ett argument för varför de inte skulle få det?

Ska vi dessutom slösa skattepengar på att kontrollera det?

Mvh

Bananbajs von Silfverlyktstolpe

Det intressanta med IQ - eller?

Hur börjar man egentligen? Om man nu valt en sån här rubrik? Jag tror inte IQ (i min förståelse alltså det resultat en person får efter ha gjort någon form av IQ-test) är helt oväsentligt. Det saknar inte fullkomligt betydelse. Men.

Det verkar finnas en dubbelhet i hur folk ser på intelligens. Och tydligen är en bra poäng på ett IQ-test ett bevis för att någon är just intelligent. Och det är tydligen viktigt. Att vara intelligent. Men på vilket sätt?

Om man är stark i armarna och använder styrkan för att ro sina medmänniskor i en båt bort från hotande skummisar så kanske man kan tycka att det är ett bra sätt att använda styrkan. Om man däremot använder den för att banka in fejset på alla som inte gör som man säger kanske det påverkar vår uppfattning. Hur vi ser på värdet av själva styrkan?

Jaja. Det där var väl kanske dagispedagogik. Men det är väl samma med alla färdigheter? Det enda som är intressant för oss andra - kollektivet - är väl hur de används? Nån kan vara jävligt dålig på att gräva diken, men för oss som inte gillar översvämningar så är vi tacksamma för att hon/han skottar på efter bästa förmåga. Den där filuren som e sjukt bra på det men som sitter å läser Se och Hör istället för att skotta är väl inte särskilt intressant?

Sen kommer ju det kruxiga i att bedöma "intelligens" - jag ska inte ens försöka, för det finns folk som jobbat med det i trettio år som ändå inte är så bra på det. Men. Blandar vi inte ihop begreppen en hel del? Vad menar vi egentligen? När vi tycker att någon är intelligent?

Jag vet att jag kan titta på folk jag inte känner så väl och tänka. Ja. Fan det här är en intelligent människa, men jag ogillar dennes åsikter. Det händer rätt så ofta. För med "intelligens" kommer ofta arrogans och hybris.

Jag vill bara nämna - utan att nämna, eftersom jag inte vill bidra till ytterligare bättre "google-poäng" - en viss bloggare med adlig släkt som överlyckligt hävdar att han är "smartare än 95%" av oss andra. Eller jag kanske borde skriva "er andra". För jag fick faktiskt full poäng på samma test - dvs 98%.

Om vi nu lite slarvigt går tillbaka till liknelserna (taffliga, förvisso). Han har alltså gjort ett test och kommit fram till att han är "starkare i överarmarna" än 95% av alla andra. Det betyder inget för honom och inget för oss andra i "kollektivet". Det som kanske är intressant är vad han är bra på att göra med sina överarmar...

Personligen föredrar jag de som är bra på att gräva diken över de som är bra på att slå folk på käften...

Puss.

Ps. Jag är för övrigt han som läser Se och Hör. Jag är klyftig. Liksom de flesta av mina vänner. Jag tänker inte vara falskt blygsam. Men jag gör då fan ingenting vettigt med det... Ds.