À mon père

Vet du? Det är lite töntigt. Men i vintras. Där i februari. Så dagdrömde jag lite. Jag tänkte att den här sommaren. Den som var. Ja, där i vintern, så tänkte jag. Att fan. Va fint det vore om du och jag. Kanske var redo att närma oss varandra. Att kanske var det nu tid. För oss att bara vara. Kanske sätta eld på saker som pojkar gör.

Enas om musik. Att där någonstans bakom eternitplattor hitta sanningen om oss. Viet. Men nu blev det bara luftslott.

Ville bara säga. Att jag saknar dig.

Skitgammalt? Nytt? Evigt?

Dubbelmoral, och en tendens att använda samma argument både i anfall och försvar? Ja, det är nog något som vi ägnar oss åt de flesta av oss. Människorna. I varierande grad. Jag har spenderat alldeles för mycket tid på Newsmill på senaste - och kanske är det därför jag är lite extra desillusionerad. Men jag tror ändå att vår förmåga som människor. Ja, människor. Förmåga att resonera på ett begripligt sätt. Utan att göra uppenbara felslut. Eller att dölja våra personliga åsikter i en bedräglig sanningsdräkt av retorik. Ja, jag tror vi borde ha lite bättre insikt. Alla vi. Men särskilt vissa....

Björn Ulvéus, ivrig motståndare till fildelning. Självklar skattesmitare.

Artikeln är rätt gammal, och håller en kvalitet som verkar vara ett minne blott på Newsmill. Men den är rolig, välformulerad och välargumenterad. Snälla, kan inte folk fatta?

http://www.newsmill.se/artikel/2009/02/18/ingen-vill-betala-mer-nodvandigt-inte-ens-du-bjorn-ulvaeus

PS. Jag vill också påpeka att det här är ett lysande exempel på hur en person, som i andra frågor inte alls företräder åsikter man sympatiserar med, självklart kan användas som referens. Det handlar inte om personen, utan om resonemanget. Det saknar jag verkligen. Har det någonsin funnits? Sluta vifta med flaggan å visa om trosorna är blå, gröna, svarta eller röda. Det borde inte spela nån roll.... DS.

Det är faktiskt inte roligt...

Haha, eller hej,
Som ett litet svar till Tommy Sandström och den hoper snartstuckna och kastrationsfobiska dårar som härjar på Newsmill. Den här låten är till er (den första såklart).

Puss å kram.

Året är 1981...

Ja, han var en riktig filur även på den tiden. Är det bara jag som tycker att det är här är grymt underhållande och bra tv?

Livet som fluga...

Bzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz. Bzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz. Bzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz. Bzzzzzzzzzzzzzzzzzzz. Bzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

Låter rätt jobbigt.

Jag tror på tomten!

Weimers. Charlie Weimers, konstkritiker.

Jag fattar inte ens att jag orkar. Men hela Anna Odell historien är så besvärande. Jag tycker det är humor att detta anmodar KDs Charlie Weimers att uttala sig om god konst. Jag undrar om han har gråtande barn och enhörningar på väggen där hemma? Eller är det ikonmålningar som tilltalar denne unge man?

Jag skrev det här till en början som en kommentar till artikeln, men med någon mindre ändring postar jag det nu här också. Bara för att det säkert är många som vill njuta av mina vackra fraser. Hahaha.

----

Om Charlie Weimers inte förstår skillnaden mellan konst och estetik har jag svårt att se att han är lämpad att uttala sig om hur elever bör väljas ut till våra konstskolor.

Liksom så många andra som känner sig tvungna att uttala sig i denna fråga verkar Charlie Weimers ha en väldigt subjektiv och egenmäktig idé om vad god konst är. Att han sedan väljer att retoriskt ge sken av att han är mäktig att bedöma vad god konst är bara ytterligare förtydligar en oförmåga att förstå något av konstvärlden över huvud taget.

Det finns inget krav på att alla människor ska gilla konst. Det finns inga regler för vilken konst som är god och vilken konst man ska gilla. Lika lite som det finns det för musik, litteratur eller teater. Begreppet i sig provocerar - och okunskapen är enorm. Jag vet inget annat område där så många människor anser sig objektivt kunna värdera något som de själva inte vet någonting om. Subjektivt har alla rätt att tycka vad de vill om alla konstverk, det är en självklarhet. Att däremot försöka uttrycka något objektivt är mycket svårt och det är därför vi har universitetskurser och hela utbildningar som arbetar med att förstå konsten och dess betydelse, kvaliteter och funktioner. Inte ens professorer i konstvetenskap har oomtvistade uppfattningar om vad god konst är. Ändå verkar det som att en oräknelig massa människor som egentligen inte är intresserade av ämnet anser sig ha rätten att bestämma detta. Dagisnivå. Det är som att säga "jag tycker bättre än du."

Är man inte intresserad av någonting annat än den estetiska talang som Weimers antyder är konstens essens - ja då har man förmodligen inte mycket att hämta i AOs verk. Å andra sidan produceras mängder av konst som är bildskön, okomplicerad och lättsmält. Det är helt fritt att välja. Att utifrån det döma ut allt som man inte gillar är ungefär som att förvänta sig att mataffären bara ska sälja sånt man själv är sugen på. Jag tycker till exempel att Gevalias kaffe är avskyvärt - att utifrån det vänta mig att det inte ska säljas och även uttala mig om att kvaliteten i kaffet är sämre än andra kaffesorter i objektiv mening... Ja ni hajar liknelsen?

Hur som helst. Det blandas friskt bland ämnena och det är oklart vad W egentligen vill säga? Vill han att konstfack bara ska utbilda skickliga illustratörer som producerar icke-provocerande fotorealistiska målningar att dekorera hemmet och det offentliga rummet med?

Konst, liksom all kultur kan vara ett sätt att påverka och skapa debatt. Huruvida man sedan personligen gillar det eller inte är inte särskilt intressant och att KD ska bestämma vilka som är tillräckligt obesvärliga för att antas till våra konstakademier är väl skrattretande i sig?

Hur vore det om någon istället vågade ta upp och föra till ytan det enorma utrymme för förbättringar som psykvården faktiskt är? Samhället har väldigt mycket att vinna på att se över och uppdatera psykiatrin i det här landet.

Seså, gör nåt vettigt och försök fatta nåt för en gångs skull politikerpack.

Dagdrömmande räkmackstänk är orsaken.

Ja. Det är en gammal artikel. April 2008. Anna-Lena Haverdahl, journalist på SvD skriver om "de unga" som söker hjälp för skitsaker. Ryck upp er, står det mellan raderna. Medan köerna växer.

Jag skriver för att det är 2009 nu. Kanske har något förändrats. Anna Odell blir hackkyckling när hon försöker skaka liv i en ensidig och knappt synlig debatt. Det talas om ansvar. Vårdapparaten är svårare att nå än någonsin.

I miljonsatsning efter miljonsatsning på automatiska växelsystem. Ökad anonymitet i kontakter med vårdinrättningar. Anonymitet för de anställda. Standardsvaren är: "Nej." "Det går inte." "Det kan jag inte." "Du får fråga någon annan."

Och samtidigt görs allt för att förfäkta och ge sken av att det är tvärt om. I mängder av skrivelser om integritet och sekretess. Spaltmeter av löften och politiska formuleringar. I verkligheten verkar det vara annorlunda.

Ansvaret är de sjukas. "Det är ditt eget fel att du är sjuk, ditt ansvar att bli frisk." Detta upprepas i olika orddräkt från etablissemanget och de friska. De som tycker att "jag har minsann också haft det jobbigt och jag klarar mig fint". Alla dessa som tror att det egna psyket och jaget kan användas som referens till precis alla andras.

Somatoform skrev om det då. Säkert många andra också. Men mentaliteten och allmänuppfattning verkar i stort sett vara oförändrad.

När ska någon journalist få uttrycka sig som bemödar sig med att ta ett djupdyk i den verkliga problematiken? Ser ni verkligen inte mönstret? Hur det hänger ihop? Använd då någon som gör det. Istället för att välja att tro att det är bagateller som ligger bakom. Den apati, känsla av maktlöshet och krav på enkelriktat ansvar som ställs på människor idag gör många sjuka. Det ansvaret bär vi alla tillsammans. Vare sig vi vill eller inte.

Antingen tar vi tag i det nu. Och ser dessa människor och hjälper dem. Eller så sitter vi och väntar. Väntar på att de ska ta livet av sig själva eller andra. Bli uppsugna av sekter och andra fundamentalistiska organisationer. Skadan för alla de som mår dåligt och övriga samhället kommer att bli astronomiskt mycket större om vi väntar. Det lovar jag.

Söndagsnu

Idag va jag på Copacabana. Dom har nåt väldigt gott och kallt där och det är inte öl. Rött iste med citron å råsocker. Å hallon.

Att sitta på ett kafé med två väldigt fina människor och prata om allt mellan himmel och jord. Utan att bli särskilt desillusionerad. Utan att fullständigt misströsta. Utan bara prata om spännande saker. Om nu. Och att vara där. Eller här. Hur man nu vill se det.

Jajaja. Det är visst väldigt i ropet nu. Mindfulness kallas det visst. Fast det är ju samma sak som zen, och yoga och meditation och själstid och det kallas säkert vid tusen andra namn. Men faktiskt. Hur mycket tid tillbringar vi egentligen här. I just nu. I vad som händer runt omkring. Utan att värdera. Utan att låta intrycken skapa tankar och reaktioner. Att bara passivt betrakta. Känna. Vara.

Jo. Jag förstår. Det kanske låter flummigt. Det spelar nog inte så stor roll. Hur det låter. Eller hur det tolkas.

Jag hade i alla fall glömt bort hur man gör. Och idag kom jag ihåg. Att det är nu som spelar roll. Inte senare. Inte förr.

Puss å kram, drick varm chokla. Imorrn har ni cancer.

Stockholm gör mig glad.

Jag är i huvudstaden. Det är sådär lagom varmt och mitt mellan sommar och höst. Det viner till mellan husen ibland och man får lite grus i ögat, en tom plastpåse flyger förbi och doften från tre olika kök och en spya i trappan på tunnelgatan fyller näsborrarna. Aldrig nånsin är gatorna helt tomma. Det händer något i alla sinnen hela tiden. En dröm för en hjärna som aldrig vill vara still. En mardröm för en hjärna som borde vila, kanske. Men min hjärna är glad. Och den har återfått sin förmåga att begränsa sig, att minnas saker, att välja vilka intryck den skall fokusera på. I alla fall har den blivit bättre på det. Bättre än på länge.

Igår såg jag och J Klungan på Södra Teatern. Faaaaaaan va bra! Jag har träningsvärk i magen och i käkarna. Att gå jättekonstigt och flaxa med armarna är fruktansvärt roligt. Det är bara att inse. En lättöl på takterassen och utsikt över sveriges möjligen allra vackraste stad med världens bästa sällskap gjorde inte saken sämre.

Jag vill bo här. Har jag kommit på. Kan inte någon snäll person ge mig en bostadsrätt i Gröndal? Tack! Det är bara att ringa.

Nåväl. Kram på er så länge. Idag e en bra dag.