Jag tror jag börjar med att erkänna det självklara. Jag kommer inte att med avsikt visa de sidor av min person som jag tycker minst om vid ett första möte med en ny människa. Jag tippar stiligt upp den snygga sidan av min personlighet. Som man gör. Ja, jag tror jag kan använda pronomen man här? Eller?
Nu känner jag att jag börjar närma mej. Jag kan nästan vända mej åt vilket håll jag vill. Visst jag är inte lika spännande om jag känner för att spy mitt missnöje över att vår moral är en-dimensionell och tillika vårt rättsystem. De flesta tycker nog det är lite jobbigt. Men jag skäms inte över det. Och egentligen är det inte så viktigt om folk får se den sidan av mej. Men visst, självklart så anpassar jag mej lite. Vrider lite på karotten och där helt plötsligt finns nåt lite mer spännande. Det verkar bra. Det känns rätt i den här interaktionen.
Men det är, äntligen, så få saker jag inte kan tänka mig att öppet erkänna att jag inte kan komma på några. Ja, jag tycker Britney Spears genombrottssingel är en bra låt. Nej, jag tror inte på det demokratiska rättsamhället. Jag tror inte på demokratin. Och jag vet att det finns saker jag bara inte har nån lust att berätta, men som jag inte skäms för. Mina hemligheter, som jag har rätt att behålla för mig själv.
Jag tror inte på massans rätt över minoriteten. Och jag vet att det inte behöver finnas en konflikt i det. Vi har fastnat i ett system som vi själva byggt och förundras över varför det inte passar för världens alla omständigheter?
Varför har vi så svårt för okända variabler? Om vi inte vet hur många de är, vad de är gjorda av, vad som begränsar dem - så antar vi att de inte finns? Det finns inget svar. Det är inte viktigt.
Och varför ska varje text följa upp sin tes? Ordning. Symmetri. Mönster. Regler.
Spenderar vi då inte en oändlig mängd energi på att försöka få vår omgivning att uppfatta oss som något som vi själva är ganska övertygade om att vi inte är?
- Å, jag gillar verkligen att jobba och skulle inte alls vilja få veckopeng istället?
- Jag älskar utmaningar! Mmm. Men om utmaningen är att lista ut vilka som ska sparkas för att företaget skall spara så mycket pengar som möjligt. Stämmer det då? Eller om utmaningen består av att du framöver skall göra ditt jobb från en jordkula och med penna och papper?
Visst jag vill känna att jag uträttar något. Jag vill stimuleras. Men vi framställer förstås dessa önskemål i bästa möjliga dager till den som eventuellt efterfrågar informationen.
Ja. Vi hycklar. Jag utmanar er. Vem hycklar inte? Vem är precis den person som de försöker få omvärlden att se?
Berätta!
Liten kommentar.
Fasickens texten ovan är ju riktigt obegriplig å spretar åt alla håll. Vad försöker jag säga egentligen? Är det en provokation? Är det en dikt? Ett försvarstal? Lögn? Är avsändaren jag själv eller är jagformen vald av en annan orsak?
Jag ber om ursäkt, det här var nog fan det flummigaste och mest obegripliga jag skrivit och jag har nog inte svaret på dessa frågor heller. Men känner att jag måste fundera på om jag ska skriva om eller inte.
- Kapten Haddock
