Jag har blivit ännu tråkigare

Ja. Det är sant. Antar jag. Jag är en sån där trist jävel som tycker att det är så sjukt häftigt att vara människa och hyfsat vid liv och medveten idag i april 2010.

Och jag tillstår gärna att jag har lite svårt att balansera min entusiasm och fascination för hur allt funkar och vad som händer och hur det hänger ihop... Ja. Svårt att balansera det med att kanske bara vara. Och ta det lite piano.

Så jag tränar på det så gott jag kan. Samtidigt så är jag faktiskt inte så egoistisk som man kan tro. Anledningen till att jag surrar så mycket är att jag vill dela med mig av det som jag tycker är fantastiskt. Ofta också frustrerande, provocerande och jävla jobbigt...

Vi kan inte backa bandet. Enda vägen är framtiden...

Puss å kram

Utan att beröra begreppet psykos.

Undrar om vi ska sluta lyssna på auktoriteter å tänka istället?

Jag tänkte skriva "Ja inte vet jag...". Men jag insåg att det var lögn. Näe. Jag vet att jag respekterar väl underbyggda argument...

Trist att se att dom e mer ovanliga än storspov baki dörn här på Porsön...
Och ojoj. Nu tar det här fokus från hemläxan... Jag vill höra era åsikter. Kolla nedan, eller på förra inlägget eller skit i det. (Fast helst inte skita i det...)

Hemuppgift, läxa. Jo, på riktigt.

Inget lurigt med den här dokumentären, ungefär samma nivå som BBC, ABC å SVT?

Om nån orkar se den å ge mig en reaktion så ska jag ge min...

Hurra

Ja, jag blir i alla fall glad för det lilla. Det finns tydligen åtminstone ett par kommuner i Sverige som fattar vad man inte ska hålla på med.

Bikt

Visserligen har jag ägnat mig rätt friskt åt det sedan dag ett med den här skrivlådan. Men jag tänkte bikta mig. Lite. Inte för att jag vet hur man gör riktigt. Är inte katolik, följde inte Big Brother så noga att jag förstod "reglerna". Ville bara få det sagt. Så att kanske inte någon tänker - men det här är ju ingen riktig bikt ju?

För vad är riktigt? Vem är riktigt bra på att veta vad andra pratar om? De flesta verkar ha nog svårt att veta vad de själva pratar om.


Jag undrar till vilken grad vi kan något av det? För allt är kommunikation. Och kommunikation besväras av olika typer av distortion. Ibland är det så enkelt att någons handstil är svår att läsa. Kanske har någon skrivit "Du är gud!" på en lapp. Men den som är mottagare ser inte vilka symboler avsändaren försökt avbilda. Avsändaren har försökt rita ett G men i mottagarens ögon ser det ut som ett F - bokstaven D påminner mer om L när lappen läses. Det som började som världens komplimang har alltså förvrängts till en lumpen förolämpning. Det är bara två bokstäver. Och visst känns det obegripligt att ett G kan bli ett F och ett D ett L? Men kolla den "norska poetens" handstil i ett tidigare inlägg här. Så himla lätt att läsa är det inte. På ett tangentbord sitter dessutom F alldeles bredvid till vänster om G. Nåja, ni förstår såklart att exemplet är fullständigt påhittat och kanske inte det som allra bäst illustrerar det jag försöker säga.

Men vi är härmapor som letar mönster, kickar och bekräftelse på att vi har rätt. Kickarna jag avser här är de belöningar vi på sätt och vis ger oss själva genom att signalubstanser i vår hjärna släpps fria i lite olika mängd. Men när många pratar om endorfinkickar eller adrenalinkickar så är det inte uteslutande det ena eller det andra det handlar om. Inte ens universitetens specialister vet exakt hur alla dessa grunkor funkar i detalj och det är alldeles för komplicerat för att vara praktiskt att börja med långa utlägg om det när man vill beskriva en känsla eller egenskap som mottagaren av informationen förväntas känna igen. Men det blir problem när man börjar anta att detta begrepp ger en korrekt och komplett bild av vad det faktiskt syftar på. Och vi letar efter mönster, i allt vi gör - jag kallar det logik, fast även det ordet troligen inte helt korrekt avspeglar vad jag menar. Poängen här är att det spelar ändå inte så stor, om någon, roll. Det är helt avgörande vad mottagaren har för definition av ordet "mönster" eller ordet "logik". Mönster kan för en person betyda nåt i stil med: Formgivna av människa skapade estetiskt tilltalande upprepningar som man finner på bland annat tyger och tapeter. Kanske tänker man inte alls på att man kan tolka ordet i en mycket vidare betydelse. Hela uttalandet om att vi - och jag avsåg alla människor - letar mönster är helsnurrigt. Vadå? Jag springer då rakt inte i butiker hela dagarna å letar tapeter och gardintyg.

Jag vet. Skitlöjligt exempel. Men poängen är att vi alla gör det. Missförstår. Och mitt påstående är sant. Utifrån mina definitioner av mönster, kickar och bekräftelse. Bekräftelse är till exempel mycket snårigare än "mönster". Det är inte lätt att veta om jag avser "bekräftelse av det egna värdet" här? Ofta tror jag att detta är ungefär vad man menar när man slungar runt detta populära ord. Men mer exakt då? Vilket värde? Är det att personen har rätt? Att personen är bra även om den inte har rätt? Jag tänkte föreslå "att personen duger" först. Men det är nog inte heller riktigt korrekt. Och vi har redan en hel hög nya ord som vi måste kolla om våra definitioner av stämmer; "det egna", "värde", "ha rätt", "bra" osv.

Ja. Det blir omöjligt (med största sannolikhet) att vara säker på att meddelandet kommer fram. Det vill säga att mottagaren faktiskt förstår vad man menar. Men ändå funkar det. Hyfsat. För det mesta.

Så bikten då? Jo. Jag lägger ner alldeles för mycket tid och energi på att försöka försäkra mig om att jag inte blir missförstådd. Fan vad mycket duracell som går åt till det. Och jag borde kanske tagga ner lite.

Och inte skriva så jävla långt och onödigt invecklat.

Fort då!

Ja. Okej. Jag förhastade mig lite. Min optimism kan vara en börda. Å vet ni? Min pessimism kan var en börda.

Snart nu....

Nytt år. Ny tid. Ljusa prognoser. Och Lars Vilks vs Muhammad.

Godkväll,

Nu var det länge sen jag skrev. Igen. Julen och årets slut är en fas som för mig oftast blir en amalgamation av kärlek, krav, förvirring och tragedi. Med betoning på det första men sällan utan krux och komplikationer.

Sällan har jag känt mig så stark och peppad på vad varje dag har att ge. Sällan har jag haft så ödmjuka krav på just detta. 2010 kommer att bli ett bra år. Det kan inte bli sämre än det vi just genomlevt.

Jag hoppas nu att min tid i "exil" är över. Och att det danas en tid av återuppbyggnad. På mer än hundra sätt känner jag att jag börjar bli mig själv igen. Och kanske inte bara det. Utan kanske lite klokare, mer ödmjuk och mer tacksam. Utan att - hoppas jag - förvridas till en käck livscoach. (Fast iofs. Die Hard finns ute på DVD.)

Nåväl. Två saker. Först min "spaning". Jag avslöjade denna på nyårsaftonen i makalöst trevligt sällskap i Avan. Ni får vänta på det. Ni vet? Bygga upp spänningen. Det får inte gå för fort.

Ett av 2010 års nya inneord kommer att bli "dråpligt".

Ja. Nu har jag sagt det. De gemena synonymerna till "bra", "kul", "roligt", "skoj" har blivit för trötta. Vi behöver nåt nytt. Jag nominerar dråpligt. Vilket underbart ord. (Och jo, inspirationen kommer från en viss näras bekant. Credit where credit is due.)

Kass spaning kanske. Men det är för tidigt för universitetens fall. Det kommer att ta tio år.

Sak nummer två. Jag har varit inne i existentialismfilosoferandet (<- hyfsat långt ord, inte sant?). Det märktes kanske i min förra post. Svårt att få nån rätsida på det. Dumt att tro att man kan få det kanske? Hur som helst. Yttrandefriheten är en av de mest fantastiska saker som västerländsk demokrati åstadkommit. Det handlar om respekt. Tolerans. Och faktiskt kärlek. Om vi inte kan lära oss att respektera och värdera varandra trots olika värderingar är vi som ras fördömda.

Det är inte konstigt att det finns djup misstänksamhet och omätliga mängder frustration från den marginalisering och svartmålning som skett av det som fult kallas "handduksskallar". Den stora massan av vita västerlänningar har åtminstone sedan 70-talet blivit hjärntvättade av en hårt generaliserad och förvrängd bild av "fjärran östern". Vi kan inte skilja på perser och araber. Vi har inte vett att skilja på nationalitet, kultur, etnicitet och religion. De flesta av oss vet nästan ingenting om koranen och Muhammad.

Men jag blir då ändå förbannad. Jag tycker inte det är okej att vilja tysta konstnärer och journalister som berör Muhammad som person. Eller att förstöra utställningar för att man inte gillar innehållet.

Men jag har viss förståelse. Jag tycker vi borde försöka sätta oss in i hur det känns att som klump och grupp bli utmålad som paria och ständigt felporträtterad (jag tänker på hur vi skildrat mellanöstern och islamiska stater i övriga världen sedan jag var ett barn för trettio år sedan). Så visst fattar jag att man är trött, arg och misstänksam.

Men vi måste - det är jag övertygad om - lära oss att respektera varandras gränser. Och det gäller alla. Och därför måste man fanimej få göra en Muhammadrondellhund (<- wow! igen. vilket ord) eller på olika komiska, konstnärliga, journalistiska och polemiska vis få ge sig på vem som helst. Och alla. Även Allah.

Jag läser Koranen nu. Eller inte just nu. Men jag håller på. Och för mig är det en jävligt intressant bok. Och den är bra. På många sätt. Den är ett strålande exempel på hur retorik och auktoritet kan användas för att leda. Och det är många gånger bra. Det är också grymt intressant att faktiskt sätta sig in i hur den kom till. Men.

Såhär långt. Jag har väl tagit mej igenom en tredjedel. Så ser jag mestadels empati och ickevåld. Islam uppkom ur en kultur av icke-tolerans. Och var jämfört med rådande norm anti-våld. Anti-kränkning. Accepterande. Accepterande av människors icke-fullkomlighet. Därför är det oerhört svårt för mig att förstå att det finns människor som tror att gud och Muhammad skulle sanktionerat attentat mot konstnärer och andra människor som uttrycker sig och debatterar.

Idén med islamism (och ja, jag menar islamism och menar inte islam eller muslimer) och målet av totalt övertagande/övertygande av de otrogna är komplicerad. I slutändan måste vi väl alla ändå ha rätt till att styra våra egna liv. Och säga och skapa vad vi vill? Muhammad och Koranen är övertygande - språkligen, kommunikativt. Det är väl ändå enbart så - genom kommunikation - som vi kan lära oss att leva med varandra även när vi inte tycker och tror lika? Jag kan omöjigen tro att Muhammad eller den som påstås ha formulerat orden i Koranen skulle sanktionera våld som respons till kommunikation?


Så. Lägg av för helvete. Yttrandefriheten skall vara okränkbar.

Mvh

Bananbajs von Silfverlyktsolpe