Terapiskrivande

Tut, tut. Har inte skrivit på ett tag. Vet inte om det beror på att det hänt så mikroskopiskt lite i mitt liv eller om det har hänt för mycket - och därigenom renderat mej hjälplös och ordlös.
Jaja. Jag är inte förbannad på nåt särskilt idag. Jag är inte imponerad av nåt särskilt. Jag är inte fascinerad av nåt särskilt. Ja ni ser vartåt det bär.

Jag är fortfarande sjukskriven. Det här obegripliga som gör att min hjärna inte riktigt funkar. Eller ska jag säga presterar. Det var under ett ögonblick på balkongen i eftermiddags som tanken dök upp. Är det det undermedvetna som är i mer kaos än vanligt. Är det där ingenting fungerar? För ärligt talat. Det är mycket få saker som jag faktiskt resonerar mig fram till. Jag vet först att det är sant, sen konstruerar jag kognitivt ett resonemang om jag känner att jag vill/ska/bör kommunicera det till andra.
Mycket lite av mina slutsatser/utsagor är resultatet av ett medvetet resonerande. Däremot så känner/"vet" jag när det är ett mer eller mindre sannolikt påstående från "det-där-inga-ord-finns".
Jag menar alltså att det mesta jag säger, tycker, beslutar efter, kommer från det diffusa där strax under medvetandet. Jag tänker till och med vara så förmäten att säga att det ligger till precis så för alla (ett eller två eller hundra undantag förbehållet). Det är således inte att betrakta som udda eller konstigt.

Ta ett exempel. När man känner något för ett konstverk, må det vara en musikbit, målning, film etc, vad kommer först? Känslan eller förklaringen? För mig är det i alla fall så att förklaringen kommer endast när behovet att kommunicera den dyker upp. Då. För att på något otillräckligt vis förmedla vad det är som har rubbats i vårt medvetande skapar vi en verbal konstruktion med syfte att förflytta denna idé från vårt eget medvetande till eventuella åhörares. Det är alltså först då vi spinner tankar gjorda av ord kring denna förnimmelse. Troligen finns undantag även här, men på det stora hela tror jag att det stämmer. Naturligtvis behandlar vi också känslan med förnuftet för att testa om den moraliskt fungerar mot våra värderingar. Exempelvis den impuls som kan få oss att känna oss mordiska gentemot någon som stulit vår cykel, eller betett sig illa mot en närstående osv.

Så nu. Jag är fortfarande ganska kapabel att rapa upp tidigare resonemang, tidigare konstruktioner kring saker jag redan tänkt. Jag kan fortfarande få många att tro att jag är helt frisk och kognitivt fungerande. Men där under ytan, därifrån där det alltid kommit svar och lösningar. Där finns bara kaos. Ibland kommer ingenting. Ibland kommer panikkänslor. Ibland kommer sentimentalitet och konflikter kring hur jag ska förhålla mej till människor i min omgivning. Men ytterst sällan kommer det vettiga pålitliga väganvisningar.

Jag tror att mitt i allt det här så har jag åtminstone ett par autopiloter på. Eller jag kallar de tankemönster som är så invanda att jag inte reagerar på dem så. Varför ska jag alltid försöka "laga" allting? Varför ska jag försöka "rädda" människor? Jag vet bara en anledning till att jag gör det. Jag vill att andra ska göra detsamma när jag behöver "lagas", eller bli "räddad" eller vad det nu är. Men nu? Jag kan verkligen inte lägga av med det. Och i det skick jag är nu gör jag kanske mer skada än nytta?

Samtidigt är jag så oerhört medveten om att ingen annan kan "laga" mig. Det måste jag göra själv. Därför står jag fortfarande handfallen, eftersom jag bara i små, små steg känner att jag blir bättre. Strax därpå kanske jag vaknar och inte orkar kliva upp. Inte orkar svara i telefonen som ringer. Så löjligt.

Det känns verkligen så löjligt. Och omöjligt. Fast bara nu just nu. Jag känner mig samtidigt lugn. Det är nästan spännande. Vem kommer jag att vara när jag har rett ut det här trasslet?

Tomas Betjänar

Underbara, fantastiska Tom.

Pannkakor

Hittade just en mycket viktig grupp på FB. Den handlar om huruvida det heter pannkakor eller plättar.

Pannkakslagg
En pannkakslagg är en typ av stekpanna särskilt avsedd för pannkakor. Pannkakslaggen har mycket låg kant för att man enkelt ska komma åt att lyfta upp pannkakan med stekspaden. Liksom stekpannan är pannkakslaggen vanligtvis gjord av gjutjärn.

Plättlagg
Plättlaggen är en stekpanna speciellt avsedd för stekning av små runda plättar. Den har flera runda mindre stekytor, vanligen sju, med en i mitten och de andra sex i ring runtomkring. Materialet är oftast gjutjärn. Plättlaggens stekytor har inga riktiga kanter, stekytorna är bara nedsänkta några millimeter i förhållande till det omgivande materialet.

Så. Frågor på det?

Fantasma

Japp. Hej. Jag har inte varit arg på länge kanske nån tänker. Mmm. Det stämmer på sätt och vis. Vad finns det att va arg över?

Jag börjar själv luta åt att nästan allt e missförstånd å allt det andra är sten där sax å påse är allt.

Men på riktigt? Jo det finns inte - nästan alla människor en människa träffar är alltför rädda för att avslöja någonting riktigt. I alla fall de bländande, läskiga och underbara. Om det skulle kunna vara någonting som jag kunde slippa. Så. Skulle det vara poser. Från de närmaste.

Tack!