fredag 18 december 2009

Förnuft eller religion - varför man måste välja

Svårt att tänka mig att någon kommer att orka läsa eller försöka förstå det här. Men det kliar i fingrarna.

Om just "du" som läser det här är religiös så är det här till dig.
  1. Jag är din Gud. Om du inte tror på att jag är din gud är du fördömd. 
  2. Jag är allsmäktig. Det finns ingenting som jag inte kan. Jag är allt. Vet allt. Förstår allt. Kan allt.
  3. Jag är alltigenom god.
  4. Jag kan inte ifrågasättas. Eftersom jag är allsmäktig, och alltigenom god.
  5. Jag behöver inte bevisa något av ovan. Om du inte finner bevis, är det för att jag inte önskar att du finner bevis.
  6. Jag har orsaker till att dölja bevis för min existens som du inte förstår eller någonsin kan förstå. För jag är fullkomlig och du är icke-fullkomlig.
  7. Allt detta är sant. Därför att jag har skrivit det. Och jag är Gud.

Okej. Konverterat ännu?

Detta är såklart ett cirkelbevis. Det kan skrivas kortare. En populär variant är ungefär så här.

1. Jag har alltid rätt.
2. Om du tror något annat, se punkt 1.

Den första punktlistan är en hyfsad "nedkokning" av i alla fall våra fyra stora monoteistiska religioner; Protestantism, katolicism, judendom och islam.  (Det hindrar såklart inte att samtliga innehåller en del moraliska råd och tankegångar som vi alla kanske håller med om eller tilltalas av, men det är en annan historia.)

Vi människor använder vår hjärna för att ta beslut och dra slutsatser hela tiden i varje vaket ögonblick. Vi är i grunden oförmögna att tänka "ologiskt" - även om vi populärt säger så och kanske tänker så. Faktum är att "tänka ologiskt" är att inte tänka. Eller att "tänka", i betydelsen dra slutsatser, utifrån felaktig eller ofullständig information.

Hela vår tillvaro är uppbyggd av förnuft - i en vid betydelse, här menar jag vår förmåga att dra logiska slutsatser och värdera den information vi har. Människans lika värde, lika lön för lika arbete, träldomens avskaffande, demokrati, rösträtt - alla dessa saker är resultat av förnuftstänkande. Att resonera och utifrån observerade fakta dra slutsatser om vad som är rättvist och vad som gagnar människan kollektivt och individuellt i framtiden. Tack och lov hör vi alltmer sällan argumentet "Därför att det är kungens lag" när konflikter uppstår. I sverige också rätt sällan "Därför att det är guds lag".

Båda argumenten kräver att man accepterar ett axiom. En grundsats. Något som aldrig kan eller ska ifrågasättas. Det första, med kungen, anses nog av de flesta som absurt idag - i demokratins tidsålder.

Grundsatsen var i princip nåt i stil med: "Kungen har rätt att bestämma. Kungen får inte ifrågasättas." Ofta motiverade dessa kungar detta med att de på något vis fått denna makt av Gud.

Låter det bekant?

När man sedan började fundera på varför det var så. Med hjälp av upplysningen bland annat så blev det snabbt kärvt för kungarna. Man krävde förnuftiga, vetenskapliga och begripliga argument till varför grundsatsen skulle accepteras. Idag är det nog få eller inga monarker som förväntar sig denna sorts blinda förtroende - och i princip inga har någon egentlig makt.

Varför ska vi i så fall inte kunna förvänta oss samma sak av gud? På denna fråga har ingen av de ovan nämnda religionerna något rationellt eller förnuftigt svar. Hela paketet vilar och faller på trosbegreppet (nej, handlar inte om flickors underbyxor). Antingen tror man, eller så gör man det inte. Punkt. The Lord works in mysterious ways. Eller på svenska: Herrens vägar är outgrundliga. Alltså punkt 6 i mitt eget "evangelium".

Det finns inga. Absolut inga. Jag understryker - inga. Bevis som gör det förnuftigt att tro på någon av dessa fyra religioner. Det finns däremot lätt räknat tusentals argument för att inte göra det. Bland annat den enorma mängd motsägelser och rena felaktigheter som finns i dessa religioners skrifter. Återigen förklaras detta enbart av punkt 6. Så vi återkommer till samma plats i funderingarna om och om igen.

Vi vet redan svaret. Vi måste vara beredda att kasta precis allt - vårt förnuft, moral och fria vilja - för att slippa den gnagande rädslan. Skräcken för att det inte finns någon mening. Att det inte finns någon rättvisa. Att det inte finns något förnuft. Vi får i gengäld "löftet" att Goda handlingar leder till lycka och paradiset, och Onda till bestraffning och helvetet. Men det sker sällan här. I denna världen. Utan sen - i "efterlivet"... Så lägligt? För det kan vi ju inte bevisa? Aha, just det, åter till punkt 6?

Detta mina vänner. Är vi alla så förbannat rädda för. Jag är det i alla fall. Vår logiska natur kräver att det ska finnas förnuft, saker ska ha en mening. Därför uppfinner vi till sist Gud - för att vi inte klarar av ovissheten. Vi kan inte leva utan denna trygghet. Vi måste ha mening. Pusselbitarna måste passa. Och vad är det om inte förnuft?

Det behov som religion uppfyller verkar rimligen ha uppkommit just som en konsekvens av att vi söker ordning - logik, mönster, sammanhang, mening. Inte tvärtom.

Däremot är förnuft och religion (återigen i betydelse de stora fyra) per allt det vår värdsbild vilar på oförenliga. Ej heller verkar det rimligt att tro att religion kan existera utan förnuft och logik, då resonerandets och logikens konst används i alla de heliga skrifter som dessa religioner baseras på.

Låt oss anta att detta stämmer.
  1. Att tro - vara religiös - kräver att man helt frångår logiken och förnuftet i sitt förhållningssätt till Gud (gud behöver/kan inte förklaras för han är allsmäktig och fulländad). Alltså acceptera punkt 6 utan ifrågasättande.
  2. De religiösa skrifterna använder logik och förnuft för att förklara och motivera de regler man förespråkar.
  3. Vi människor är till vår natur sökande efter mening, mönster, sammanhang.
  4. Vår världsbild bygger på detta. Mening, mönster, sammanhang. Metodisk forskning. Mätbara observationer. Sant eller falskt. I sitt yttersta: logik.
  5. Vi är rädda och mår dåligt av tanken på ett liv utan mening. Ett liv där ingen rättvisa finns, där de goda inte vinner och där det inte finns början eller slut.
Slutsatsen är den gamla vanliga. Gud kan inte förstås med förnuft. För att tro måste man vara oförnuftig åtminstone inför frågan om guds existens. Betänk då att precis, och helt utan uteslutande, allt som beskrivs i de religiösa skrifterna vanligen skall accepteras utifrån detta helt ologiska antagande. Rubbet.

Det som är intressant tycker jag snarare är att det går utmärkt att ta bort accepterandet av guds existens utan att något i hela världen blir mindre begripligt eller svårare att förklara. Utan tvärtom. Vi kan anta att gud inte finns och förklara alla religiösa skrifter, religion som företeelse, alla motsägelser som orsakar konflikter mellan religiösa grupper.

Enligt Occams rakniv, den princip varpå vår forskning och vårt resonerande bygger, är det således förnuftigt att acceptera antagandet.

Vi kan alltså byta ut punkt 1 mot t.ex. "Det finns ingen mening.". Eller "Vi vet inte om det finns någon mening." Den senare förefaller vara den förnuftiga.

Varför gör vi det inte då?

Här kommer förklaringen.

Vi är rädda. Det är jobbigt, nästan olidligt, att leva i en värd utan bestämd mening. I en värld där rättvisa endast finns som en idé hos människor. Vi blir plötsligt själva ansvariga för att skapa en värld som fungerar. Och vi inser att den där idén ser väldigt olika ut i olika människor. Och för att det ska fungera så kommer vi att vara tvungna att tänka väääääldigt mycket. Och bli väldigt ödmjuka. Och det är ändå troligt att det kommer att vara omöjligt att nå en perfekt balans.

Antingen det.
Eller så gäller punktlista nummer ett. (Jag är en modern gud, jag publicerar mina, dvs Guds, ord helt oförvanskade och fulländade på internet. Lätt att kopiera således.)


Ni väljer... Det är inte ett dugg mindre förnuftigt att acceptera den listan än Tanach, Koranen eller den kristna Bibeln. Tvärtom faktiskt, det är mer förnuftigt då det finns färre motsägelser och följdproblem med min gospel.

Synd bara att det är så förbannat jobbigt och otäckt att inte se en mening. Önskar jag kunde tro på nåt - om det så bara var "aliens". Det är för övrigt också minst lika förnuftigt...

Men det är ändå sant - ur logisk mening. Att begreppet religion är oförenligt med förnuft, för dess grundsten är icke-förnuft.

Förresten, vad tror Gud på? Jag vet såklart svaret. Men jag har anledningar som ni inte skulle kunna förstå som gör att jag inte tänker berätta det.....

Puss på er! (Ja, Gud gillar sin skapelse. Ibland. Hrm. Hrm. När han inte har outgrundliga och hemliga anledningar till att jävlas med folk...)



Fotnot: Denna text har absolut ingenting med värde att göra. Eller att det på något vis nödvändigtvis är dåligt eller bra att vara troende eller inte. Det är inte svart-vitt. Oräkneliga troende är underbara, fantastiska och mycket lätta att älska. Detsamma är sant för oss som inte tror. Vi behöver lära oss respekt, tolerans, förståelse - alla människor. Oavsett gud. Även detta går att läsa i de heliga skrifterna; i alla fall om tolkningsviljan är hälften så god som den är när man hävdar att Koranen förutspår "atomens födelse" eller att Första Mosebok är förenlig med dagens teorier om vårt universums födelse. Denna text handlar om det som står i titeln.

onsdag 16 december 2009

Slisk Varulv får man inte heta

Hur mycket humor är det att vi använder skattepengar till att utvärdera och bestämma vad folk får heta? Jag kan till en mycket, mycket liten del förstå att man inte får byta namn till något som kan förväxlas med en annan person. Fast även detta är väl ganska absurt? Det verkar till exempel finnas 18 personer i sverige som heter Ulf Lundell. Ändå skyddas deras namn för att förväxling inte ska kunna ske. Om det inte fanns någon överhuvudtaget med det namnet så skulle det inte ha något "skydd"...

Det finns 54 Håkan Hellström. 1731 Jan Johansson, 874 Maria Larsson (vår Äldre- och folkhälsominister) - allt detta enligt hitta.se. Det är alltså hur pass ovanligt namn man har från början som i huvudsak avgör vilket "skydd" man har... För det finns ju i alla fall 874 personer som kan låtsas vara folkhälsominister (på det sätt som det s.k. skyddet avser).

Det är väl ganska odemokratiskt? Och det är väl tämligen självklart att skyddet egentligen finns till för att hindra "pöbeln" från att ta adligt klingande efternamn. Det är nämligen så att det fortfarande är förbjudet att lägga till ett prefix av typen "af" eller "von" till sitt efternamn. Även om det inte är förväxlingsbart.

Att man sedan dessutom helt självsvåldigt nekar en medborgare att heta Slisk Varulv - ett namn som knappast riskerar att förväxlas med någon. Om det sedan är "god smak" eller inte tycker inte jag att myndigheter ska bestämma. Yttrandefrihet? Ska vi börja göra som i Turkiet och stänga våra gränser för folk med namn som inte gillas av skatteverket?

Det är varje myndig människas förbannade rätt att heta vad dom vill. Kom med ett argument för varför de inte skulle få det?

Ska vi dessutom slösa skattepengar på att kontrollera det?

Mvh

Bananbajs von Silfverlyktstolpe

måndag 14 december 2009

Det intressanta med IQ - eller?

Hur börjar man egentligen? Om man nu valt en sån här rubrik? Jag tror inte IQ (i min förståelse alltså det resultat en person får efter ha gjort någon form av IQ-test) är helt oväsentligt. Det saknar inte fullkomligt betydelse. Men.

Det verkar finnas en dubbelhet i hur folk ser på intelligens. Och tydligen är en bra poäng på ett IQ-test ett bevis för att någon är just intelligent. Och det är tydligen viktigt. Att vara intelligent. Men på vilket sätt?

Om man är stark i armarna och använder styrkan för att ro sina medmänniskor i en båt bort från hotande skummisar så kanske man kan tycka att det är ett bra sätt att använda styrkan. Om man däremot använder den för att banka in fejset på alla som inte gör som man säger kanske det påverkar vår uppfattning. Hur vi ser på värdet av själva styrkan?

Jaja. Det där var väl kanske dagispedagogik. Men det är väl samma med alla färdigheter? Det enda som är intressant för oss andra - kollektivet - är väl hur de används? Nån kan vara jävligt dålig på att gräva diken, men för oss som inte gillar översvämningar så är vi tacksamma för att hon/han skottar på efter bästa förmåga. Den där filuren som e sjukt bra på det men som sitter å läser Se och Hör istället för att skotta är väl inte särskilt intressant?

Sen kommer ju det kruxiga i att bedöma "intelligens" - jag ska inte ens försöka, för det finns folk som jobbat med det i trettio år som ändå inte är så bra på det. Men. Blandar vi inte ihop begreppen en hel del? Vad menar vi egentligen? När vi tycker att någon är intelligent?

Jag vet att jag kan titta på folk jag inte känner så väl och tänka. Ja. Fan det här är en intelligent människa, men jag ogillar dennes åsikter. Det händer rätt så ofta. För med "intelligens" kommer ofta arrogans och hybris.

Jag vill bara nämna - utan att nämna, eftersom jag inte vill bidra till ytterligare bättre "google-poäng" - en viss bloggare med adlig släkt som överlyckligt hävdar att han är "smartare än 95%" av oss andra. Eller jag kanske borde skriva "er andra". För jag fick faktiskt full poäng på samma test - dvs 98%.

Om vi nu lite slarvigt går tillbaka till liknelserna (taffliga, förvisso). Han har alltså gjort ett test och kommit fram till att han är "starkare i överarmarna" än 95% av alla andra. Det betyder inget för honom och inget för oss andra i "kollektivet". Det som kanske är intressant är vad han är bra på att göra med sina överarmar...

Personligen föredrar jag de som är bra på att gräva diken över de som är bra på att slå folk på käften...

Puss.

Ps. Jag är för övrigt han som läser Se och Hör. Jag är klyftig. Liksom de flesta av mina vänner. Jag tänker inte vara falskt blygsam. Men jag gör då fan ingenting vettigt med det... Ds.

onsdag 9 december 2009

Nyspråk överallt - ytterligare bogusforskning...

Svenskt näringsliv drar bekväma slutsatser



Jag frestas att skriva något långt och jobbigt om detta. Men ska försöka undvika det. Och istället bara påstå att journalister verkar vara antingen är för lama eller för dåliga på att tänka för att ställa vettiga frågor.

Från en som inte läst nationalekonomi, sociologi, psykologi eller antropologi på universitet kommer dock en liten fråga. Är det inte ett betydligt bättre mått på "klyftor i samhället" - ett begrepp man kan fundera över vad man menar med - att i så fall titta på förvärvad inkomst per arbetad timme?

Fattar inte hur man kan ägna en hel bok åt att titta på konsumtion ur detta perspektiv - eller rättare sagt, jag fattar precis. Det är självklart ytterligare ett sätt att försöka omdefiniera "livskvalitet" till "konsumtion" - något som självklart ligger i SNs intresse. Ytterligare ett exempel på Nyspråk - något som vi borde lära människor att se upp med redan i grundskolan.

För övrigt och som påpekat. Begreppet "klyftor i samhället" är väl inte helt lättdefinierat? Jag skulle bara ur min tänkarhatt vilja dra följande faktorer som väsentliga och föreslå att istället titta på dessas samverkan för att få ett mer användbart mått på vad dessa klyftor/klasskillnader egentligen avgörs av? Kom igen nu forskarna, jag gör ju ert jobb åt er! Men jag tror ni är för fega för att ta er an något som är komplicerat och avgörs av mer än en variabel.

Avgörande för en individs upplevelse av samhällsposition/klass/livskvalitet - ett förslag på faktorer:
  • Individuell frihet - alltså möjligheter att påverka sin livssituation. Byta yrke, bostad, tillgång till aktiviteter, resa, uttrycka sig osv. Obs! Det är den upplevda friheten som avgör. Det vill säga hur styrd individen upplever sig. Inte hur mycket den agerar - i detta avseende och troligen de flesta andra är konsumtion uppenbarligen helt värdelös som indikator.
  • Respekt för sitt människovärde och yrkesvärde (jämför kassabiträde på ICA med läkare. Etnisk svensk heteroman med olika typer av minoriteter osv.)
  • Kontroll över sin egen arbetstid (många "arbetare" har relativt hög inkomst men hårt reglerad arbetstid, raster, m.m. Tjänstemän kan tjäna mindre men har flextid å mer flexibel semester osv.)
  • Ekonomisk trygghet - konsumerar man för att man vill eller för att man måste? Behöver man leva med ständig oro över att oförutsedda utgifter kan omkullkasta hushållsekonomin (tandläkare, allvarlig sjukdom, arbetslöshet osv.) Köper man kanske saker man inte har råd med för att hålla skenet uppe? Hur många konsumerar för att döva sin frustration över en tung livssituation?
  • Fritid. Definition av fritid bör knappast likställas med den "tid man inte arbetar". Utan den tid som individen utifrån ovan nämnda har möjlighet att själv disponera och använda för t.ex. avslappning, självutveckling, umgänge osv.

Som sagt. Mina funderingar lär knappast vara något revolutionerande för människor som förstår att det är väldigt få saker som går att mäta med endast en siffra (variabel). Det är svårt att forska och komma fram till konkreta resultat med för många variabler. Att däremot sikta in sig på endast en variabel är enklare. Men tyvärr är det sällan någon egentligen kommer fram till något av värde med den här typen av metod. Det enda "värde" det har är som ett försmädligt och vilseledande argument för att tillföra retorisk trovärdighet till argument genom att hänvisa till "forskning". Politik och marknadsföring bedrivs på det här sättet. Tyvärr.

Det enda vi i "massan" kan göra för att skydda oss är att försöka tänka själva.

Puss å kram.

ps. Jaja, det gick ju sådär att hålla sig kort... ds.

torsdag 3 december 2009

Det kan va PRYO....

Är det så?

Annars tänker jag bara att dom kanske får mens å hår på könet snart. Asså - är d på riktigt....

Miljöminister?

Jag hittar inte ens metaforer för detta. Men har ni sett honom? Hur fan har vi fått såna tramsputtar som tar beslut för oss?

Det är fan så sorgligt.

tisdag 1 december 2009

Experter...

Jag tänkte. Att näe. Det är för lågt. Det är lite sådär irriterande näsvist och ordmärkande. Men ändå... Jag förväntar mig inte att alla som jobbar på Expert är experter. Det är inte så jag tänker när jag ser skylten. Jag tror inte dom ska vara sjukt kunniga. Jag tänker mer: jaja, det är ett företag som försöker ta mark genom att vara lite bättre. Lite bättre än lagom. Det är därför dom är lite dyrare. Det är kanske det man får om man köper på... Expert.

Jag vet inte. Jag tror det är länge sen det var ett krav eller ens önskemål att säljarna kan nåt om produkterna. Jag är såpass cynisk. Ändå tycker jag det här är lite kul...

Jag gillar inte "teknik" jag är inte intresserad av häftiga finesser. Därför hade jag en iPhone. Den slutade fungera. Vet inte om det är hårdvarufel. För Telia har supportansvar, och varken deras onlinesupport eller butikspersonal vet något alls om hur dessa produkter fungerar. I alla fall inte i de butiker jag varit. (Telias butik vid hötorget i stockholm och Telias butik i smedjan i luleå).

Hur som helst. Jag var less. Jag hade bestämt mig för att köpa en HTC Hero som egen utbytestelefon eftersom Telia "hade slut" på utlåningstelefoner.

Jag gick in på Expert. Jag gillar namnet. Det liksom antyder något?

Här är historien...

Kollar runt lite men hittar inte HTC Hero. Jag frågar tjejen i kassan.

- Hej. Jag undrar om ni säljer några Android-telefoner? Jag letar efter HTC Hero?

Hon ser frågande ut. Och lite besvärad. Som att jag är nån telefon-nörd som kommit dit för att fråga om nått konstigt.

- Ja, jag kollade lite snabbt på webben och på er webb säljer ni den. Säger jag.

- Jaha. Kollade du på vår webshop undrar hon. Ehm, ja, inte vet jag - jag kollade på Experts hemsida. Men visst.

- Prata med Adolf(namn fingerat) här borta. Han har koll på telefoner.

- Okej.

- Hej, jag letade efter HTC Hero. Säljer ni den?

- Jaha, det var enkelt. Vi säljer inga HTC-telefoner alls. Säger han med ett nöjt flin. Lite som att: "Det borde jag väl fatta".

- Okej, säger jag. Säljer ni några Android telefoner över huvud taget?

- Android? Vad är det. Säger experten på Expert.

- Ja, googles operativsystem? Säger jag.

Adolf himlar med ögonen. Han vet inte vad det är. Men det är tydligen nåt skumt och märkligt som bara nördar håller på med. Han skäms inte för att inte veta. Det är jag som ska skämmas. För att jag frågat nåt sånt där "konstigt".

- Hah, näe. Det var ju också enkelt.

- Tack för hjälpen säger jag.

Adolf och tjejen i kassan pratar lite:

- Jaha. Ja, måste ju vara nått jag missat senaste veckan då.

- Höhö.


Jo. Det kanske måste sägas. Idag är 1a december 2009.

Det är inte att dom här människorna inte vet som stör mig. Det är att dom gärna hånfullt skrattar åt fullt rimliga frågor som de inte har svaret på.

Det jag undrar... Är det coolt att skratta åt andra istället för att vara ödmjuk inför sin egen okunskap?

Finns det hopp eller förtjänar vi alla att dö?

Kram å pistoler

/Kapten

p.s. Det här med Android är inget konstigt. Det har varit på tapeten i över ett år. Ungefär som att sälja en laptop... Eh? Vad är Mac OSX? Vad är Windows? Finns det _olika_? Nääääe?
d.s.