Förnuft eller religion - varför man måste välja

Svårt att tänka mig att någon kommer att orka läsa eller försöka förstå det här. Men det kliar i fingrarna.

Om just "du" som läser det här är religiös så är det här till dig.

1. Jag är din Gud. Om du inte tror på att jag är din gud är du fördömd. 
2. Jag är allsmäktig. Det finns ingenting som jag inte kan. Jag är allt. Vet allt. Förstår allt. Kan allt.
3. Jag är alltigenom god.
   
4. Jag kan inte ifrågasättas. Eftersom jag är allsmäktig, och alltigenom god.
5. Jag behöver inte bevisa något av ovan. Om du inte finner bevis, är det för att jag inte önskar att du finner bevis.
   
6. Jag har orsaker till att dölja bevis för min existens som du inte förstår eller någonsin kan förstå. För jag är fullkomlig och du är icke-fullkomlig.
   
7. Allt detta är sant. Därför att jag har skrivit det. Och jag är Gud.

Okej. Konverterat ännu?

Detta är såklart ett cirkelbevis. Det kan skrivas kortare. En populär variant är ungefär så här.

1. Jag har alltid rätt.
2. Om du tror något annat, se punkt 1.

Den första punktlistan är en hyfsad "nedkokning" av i alla fall våra fyra stora monoteistiska religioner; Protestantism, katolicism, judendom och islam.  (Det hindrar såklart inte att samtliga innehåller en del moraliska råd och tankegångar som vi alla kanske håller med om eller tilltalas av, men det är en annan historia.)

Vi människor använder vår hjärna för att ta beslut och dra slutsatser hela tiden i varje vaket ögonblick. Vi är i grunden oförmögna att tänka "ologiskt" - även om vi populärt säger så och kanske tänker så. Faktum är att "tänka ologiskt" är att inte tänka. Eller att "tänka", i betydelsen dra slutsatser, utifrån felaktig eller ofullständig information.

Hela vår tillvaro är uppbyggd av förnuft - i en vid betydelse, här menar jag vår förmåga att dra logiska slutsatser och värdera den information vi har. Människans lika värde, lika lön för lika arbete, träldomens avskaffande, demokrati, rösträtt - alla dessa saker är resultat av förnuftstänkande. Att resonera och utifrån observerade fakta dra slutsatser om vad som är rättvist och vad som gagnar människan kollektivt och individuellt i framtiden. Tack och lov hör vi alltmer sällan argumentet "Därför att det är kungens lag" när konflikter uppstår. I sverige också rätt sällan "Därför att det är guds lag".

Båda argumenten kräver att man accepterar ett axiom. En grundsats. Något som aldrig kan eller ska ifrågasättas. Det första, med kungen, anses nog av de flesta som absurt idag - i demokratins tidsålder.

Grundsatsen var i princip nåt i stil med: "Kungen har rätt att bestämma. Kungen får inte ifrågasättas." Ofta motiverade dessa kungar detta med att de på något vis fått denna makt av Gud.

Låter det bekant?

När man sedan började fundera på varför det var så. Med hjälp av upplysningen bland annat så blev det snabbt kärvt för kungarna. Man krävde förnuftiga, vetenskapliga och begripliga argument till varför grundsatsen skulle accepteras. Idag är det nog få eller inga monarker som förväntar sig denna sorts blinda förtroende - och i princip inga har någon egentlig makt.

Varför ska vi i så fall inte kunna förvänta oss samma sak av gud? På denna fråga har ingen av de ovan nämnda religionerna något rationellt eller förnuftigt svar. Hela paketet vilar och faller på trosbegreppet (nej, handlar inte om flickors underbyxor). Antingen tror man, eller så gör man det inte. Punkt. The Lord works in mysterious ways. Eller på svenska: Herrens vägar är outgrundliga. Alltså punkt 6 i mitt eget "evangelium".

Det finns inga. Absolut inga. Jag understryker - inga. Bevis som gör det förnuftigt att tro på någon av dessa fyra religioner. Det finns däremot lätt räknat tusentals argument för att inte göra det. Bland annat den enorma mängd motsägelser och rena felaktigheter som finns i dessa religioners skrifter. Återigen förklaras detta enbart av punkt 6. Så vi återkommer till samma plats i funderingarna om och om igen.

Vi vet redan svaret. Vi måste vara beredda att kasta precis allt - vårt förnuft, moral och fria vilja - för att slippa den gnagande rädslan. Skräcken för att det inte finns någon mening. Att det inte finns någon rättvisa. Att det inte finns något förnuft. Vi får i gengäld "löftet" att Goda handlingar leder till lycka och paradiset, och Onda till bestraffning och helvetet. Men det sker sällan här. I denna världen. Utan sen - i "efterlivet"... Så lägligt? För det kan vi ju inte bevisa? Aha, just det, åter till punkt 6?

Detta mina vänner. Är vi alla så förbannat rädda för. Jag är det i alla fall. Vår logiska natur kräver att det ska finnas förnuft, saker ska ha en mening. Därför uppfinner vi till sist Gud - för att vi inte klarar av ovissheten. Vi kan inte leva utan denna trygghet. Vi måste ha mening. Pusselbitarna måste passa. Och vad är det om inte förnuft?

Det behov som religion uppfyller verkar rimligen ha uppkommit just som en konsekvens av att vi söker ordning - logik, mönster, sammanhang, mening. Inte tvärtom.

Däremot är förnuft och religion (återigen i betydelse de stora fyra) per allt det vår värdsbild vilar på oförenliga. Ej heller verkar det rimligt att tro att religion kan existera utan förnuft och logik, då resonerandets och logikens konst används i alla de heliga skrifter som dessa religioner baseras på.

Låt oss anta att detta stämmer.

1. Att tro - vara religiös - kräver att man helt frångår logiken och förnuftet i sitt förhållningssätt till Gud (gud behöver/kan inte förklaras för han är allsmäktig och fulländad). Alltså acceptera punkt 6 utan ifrågasättande.
   
2. De religiösa skrifterna använder logik och förnuft för att förklara och motivera de regler man förespråkar.
   
3. Vi människor är till vår natur sökande efter mening, mönster, sammanhang.
4. Vår världsbild bygger på detta. Mening, mönster, sammanhang. Metodisk forskning. Mätbara observationer. Sant eller falskt. I sitt yttersta: logik.
5. Vi är rädda och mår dåligt av tanken på ett liv utan mening. Ett liv där ingen rättvisa finns, där de goda inte vinner och där det inte finns början eller slut.
   

Slutsatsen är den gamla vanliga. Gud kan inte förstås med förnuft. För att tro måste man vara oförnuftig åtminstone inför frågan om guds existens. Betänk då att precis, och helt utan uteslutande, allt som beskrivs i de religiösa skrifterna vanligen skall accepteras utifrån detta helt ologiska antagande. Rubbet.

Det som är intressant tycker jag snarare är att det går utmärkt att ta bort accepterandet av guds existens utan att något i hela världen blir mindre begripligt eller svårare att förklara. Utan tvärtom. Vi kan anta att gud inte finns och förklara alla religiösa skrifter, religion som företeelse, alla motsägelser som orsakar konflikter mellan religiösa grupper.

Enligt Occams rakniv, den princip varpå vår forskning och vårt resonerande bygger, är det således förnuftigt att acceptera antagandet.

Vi kan alltså byta ut punkt 1 mot t.ex. "Det finns ingen mening.". Eller "Vi vet inte om det finns någon mening." Den senare förefaller vara den förnuftiga.

Varför gör vi det inte då?

Här kommer förklaringen.

Vi är rädda. Det är jobbigt, nästan olidligt, att leva i en värd utan bestämd mening. I en värld där rättvisa endast finns som en idé hos människor. Vi blir plötsligt själva ansvariga för att skapa en värld som fungerar. Och vi inser att den där idén ser väldigt olika ut i olika människor. Och för att det ska fungera så kommer vi att vara tvungna att tänka väääääldigt mycket. Och bli väldigt ödmjuka. Och det är ändå troligt att det kommer att vara omöjligt att nå en perfekt balans.

Antingen det.
Eller så gäller punktlista nummer ett. (Jag är en modern gud, jag publicerar mina, dvs Guds, ord helt oförvanskade och fulländade på internet. Lätt att kopiera således.)


Ni väljer... Det är inte ett dugg mindre förnuftigt att acceptera den listan än Tanach, Koranen eller den kristna Bibeln. Tvärtom faktiskt, det är mer förnuftigt då det finns färre motsägelser och följdproblem med min gospel.

Synd bara att det är så förbannat jobbigt och otäckt att inte se en mening. Önskar jag kunde tro på nåt - om det så bara var "aliens". Det är för övrigt också minst lika förnuftigt...

Men det är ändå sant - ur logisk mening. Att begreppet religion är oförenligt med förnuft, för dess grundsten är icke-förnuft.

Förresten, vad tror Gud på? Jag vet såklart svaret. Men jag har anledningar som ni inte skulle kunna förstå som gör att jag inte tänker berätta det.....

Puss på er! (Ja, Gud gillar sin skapelse. Ibland. Hrm. Hrm. När han inte har outgrundliga och hemliga anledningar till att jävlas med folk...)

Fotnot: Denna text har absolut ingenting med värde att göra. Eller att det på något vis nödvändigtvis är dåligt eller bra att vara troende eller inte. Det är inte svart-vitt. Oräkneliga troende är underbara, fantastiska och mycket lätta att älska. Detsamma är sant för oss som inte tror. Vi behöver lära oss respekt, tolerans, förståelse - alla människor. Oavsett gud. Även detta går att läsa i de heliga skrifterna; i alla fall om tolkningsviljan är hälften så god som den är när man hävdar att Koranen förutspår "atomens födelse" eller att Första Mosebok är förenlig med dagens teorier om vårt universums födelse. Denna text handlar om det som står i titeln.