Kapten Kollaps

Jag har en teori. De flesta av en enskild människas själsliga problem orsakas av bristande handlingskraft.

Vi har nån sorts inbyggd dragning till att finna oss i situationer som vi inte alls tycker är tillfredsställande. Låter korkat va? Ta ett löjligt vardagligt problem. Du kommer hem och inser att diskbänken liknar en efterfest. Fan va jobbigt, måste diska. Direkt slås nog de flesta av lusten att vänta med att diska, eller värre någon sorts flygande förhoppning om att tandfen ska dyka ner ur spisfläkten och fixa det åt oss.

Lätt hänt att falla till föga för dessa impulser och parkera i soffan eller sticka ut och göra nåt kul bus istället. Situationen ändras inte, men för en stund kanske vi glömmer diskberget. Den handling som skulle gjort oss nöjda - det vill säga åtgärdat den otillfredsställande situationen; diskberget - undviker vi gärna. Och därtill har vi lastat på oss en till grej som vi egentligen inte är nöjda med. Det tar typ tio minuter att diska, det är inte fysiskt ansträngande, och kommer vid avslutande att ge oss en - om än aldrig så liten - behaglig känsla. Och så blir man ren under naglarna, om man nu var skitig innan och inte använder diskhandskar. Ja det här är ett pedagogiskt inlägg. Ändå är det inte alltid självklart att man fattar diskborsten med god min, utan väljer att bli kvar i ett nu med diskberg.

Okej, vaffan är poängen om nu någon orkat läsa ända hit? Jo, positiva känslor kommer när man tar tag i de problem eller missnöjen som går att åtgärda här och nu. Förändring är bra, passivitet dåligt. Fundera ut vilka situationer du är missnöjd med, och handla på ett sätt som förändrar dem, och resten kommer av sig självt.

Så.

- Tystnad, tagning!

Neurotisk hyperaktiv och oförskämd nihilist

Idag åt jag lunch. Vi pratade om saker. Det sög. Jag kände mig som en utomjording, kunde inte relatera. Så brukar det inte vara.

Det är en smygande svart misantropi som nästlar sig in överallt i mitt liv. Gillar jag inte människor längre?

Allt som alla säger har jag redan tänkt. Låter ju inte så bra. Men så är det.
Nästan.

Mina tankar kretsar numera kring helt orealistiska saker som hur jag ska motivera mig att faktiskt göra något på jobbet. Och någon personlig besatthet av att hitta på någonting underhållande och distraherande att göra för att hålla tristessen borta.

Jag läser. Jag funderar. Jag längtar. Efter något att bry mig om. Nihilismen har varit som en god vän, men börjar nog göra mig smått galen. Idag registrerade jag mig på diverse datingsajter, det var kul. Vilket skönt bedrägeri att tjäna pengar på människors ensamhet. Det roliga är ju att fylla i alla uppgifterna och göra personlighetstest. Typ "hur viktigt är trohet i en relation?" Inte alls då. Fan varför har folk såna hang-ups på ägande? "Vilka egenskaper är viktigast för dig i en partner?" 1. Utseende. 2. Ekonomi. 3. Ett varmt hjärta, vaffan kom igen? Ett varmt hjärta? Vad betyder det? Alternativet "Neurotisk hyperaktiv och oförskämd nihilist" fanns inte. Synd. En sån kanske hade varit kul att träffa. Lejondomptör fanns inte heller med i önskade yrken. Jag är besviken.

Baksidan av detta tidsfördriv är att det var jävligt besvärligt att avregistrera sig. Det var helt enkelt inte alls lika kul.

Nu är klockan mitt i natten och strumporna ligger fortfarande under soffan. Imorgon är det fredag. Då är det alkoholdagen. Min vana trogen kommer jag att bli infantilt berusad och förhoppningsvis roa någon. Och, i bästa fall, mig själv. Spritmongo.

Vaffan håller jag på med?

Det slår mig precis nu att det roligaste som finns måste vara att ha en sån här blogg.

"En blogg är det roligaste som finns att ha!" - Kapten Haddock

Det var lite tidigare idag som jag till slut insåg att det som jag trodde var någon sällsynt djungelsjukdom faktiskt är den smått klassiska och ofta roande 33-årskrisen. Visheten fått råda hade jag inte väntat fem år på att inse det - men det är kanske just det som är det dråpliga i situationen.

Vad jag har förstått är några av de mer vanliga symptomen på denna åkomma är någon sorts ångest över att inte ha barn, jobb, bil och hus - det är ju inte normalt Gudars skymning!

Dessa har jag inte. Jag har ångest över att jag inte vill ha en bil, eller familj och verkligen inte nåt hus. Faktiskt tror jag inte jag vill ha nåt av det som ingår i trettiotreårspaketet, om man nu får kalla det så. Möjligen skulle jag kunna tänka mig en trädkoja, det vore lite läckert.

Aha, kan tänkas, det är Peter Pan syndromet! Oj är det? "Älvor finns bara om man tror på dem! Undrar om det går att lösa med lite Kool-Aid?

Tatueringar och taggtråd

Ojdå, jag läste precis det här om varför män(niskor?) tatuerar sig. Och även om diskussionen känns lagom trivial. En obligatorisk utskällning med mål att underhålla - förr i världen kallade man kanske det för en sågning, eller - så kan jag inte för mitt liv förstå hur tatuering på något vis är mer eller mindre patetiskt än hårvax, tandreglering och plockade ögonbryn? Som på ett sidospår, vem fan bryr sig? Kan inte alla som gillar att klä ut sig till Anakin Skywalker, kramas med TeleTubbies och runka till TV-Shop få göra det?

Kan inte uttråkade, alkoholiserade sjökaptener få ägna sig åt lite härlig dubbelmoral och obsceniteter och som Uroboros knapra på sina egna bakhasor? Cirkelresonemang och taktlöshetsokänslighetshet.

Vad bövelen är det för Kapten som inte ens har det pyttigaste ankarmotiv på födelsedagskostymen ännu förresten? Och har ormar hasor?