Neurotisk hyperaktiv och oförskämd nihilist

Idag åt jag lunch. Vi pratade om saker. Det sög. Jag kände mig som en utomjording, kunde inte relatera. Så brukar det inte vara.

Det är en smygande svart misantropi som nästlar sig in överallt i mitt liv. Gillar jag inte människor längre?

Allt som alla säger har jag redan tänkt. Låter ju inte så bra. Men så är det.
Nästan.

Mina tankar kretsar numera kring helt orealistiska saker som hur jag ska motivera mig att faktiskt göra något på jobbet. Och någon personlig besatthet av att hitta på någonting underhållande och distraherande att göra för att hålla tristessen borta.

Jag läser. Jag funderar. Jag längtar. Efter något att bry mig om. Nihilismen har varit som en god vän, men börjar nog göra mig smått galen. Idag registrerade jag mig på diverse datingsajter, det var kul. Vilket skönt bedrägeri att tjäna pengar på människors ensamhet. Det roliga är ju att fylla i alla uppgifterna och göra personlighetstest. Typ "hur viktigt är trohet i en relation?" Inte alls då. Fan varför har folk såna hang-ups på ägande? "Vilka egenskaper är viktigast för dig i en partner?" 1. Utseende. 2. Ekonomi. 3. Ett varmt hjärta, vaffan kom igen? Ett varmt hjärta? Vad betyder det? Alternativet "Neurotisk hyperaktiv och oförskämd nihilist" fanns inte. Synd. En sån kanske hade varit kul att träffa. Lejondomptör fanns inte heller med i önskade yrken. Jag är besviken.

Baksidan av detta tidsfördriv är att det var jävligt besvärligt att avregistrera sig. Det var helt enkelt inte alls lika kul.

Nu är klockan mitt i natten och strumporna ligger fortfarande under soffan. Imorgon är det fredag. Då är det alkoholdagen. Min vana trogen kommer jag att bli infantilt berusad och förhoppningsvis roa någon. Och, i bästa fall, mig själv. Spritmongo.