"Leve gråskalan. Den som alla pratar om men ingen förstår!"
tisdag 23 december 2008
torsdag 4 december 2008
Turbulens och förkylning
Vaknade imorse. Förkyld som en hund. Feber. Yrsel och täppt näsa. Undrar om det beror på att igår var min mest frustrerande dag på länge?
Jag brukar inte bli förkyld. Kanske en gång per år. Tror det här är sjätte eller sjunde gången i år. Samtidigt var mitt människoförakt på topp igår. Är det gudarna som straffar mej? Eller suger den mätta, egenmäktiga, självgoda massan upp mitt immunförsvar?
Jag är förbannad. Trött på att banka pannan i väggen. Trött på att sitta tyst medan idioter talar och beter sig. Trött på att försöka vägleda, strategiskt och respektfullt påverka dessa dårars tankefel. Trött på att försöka vara juste och inte bara avfärda.
Dessa feta medelålders gubbar och kärringar som spenderar all sin tid åt att säga åt andra hur de ska bete sig. Dessa som om och om igen misslyckas med att läsa mellan raderna. De som saknar insikt.
Ja, jag vet att jag låter dryg. Jag är arrogant. Men det är ensamt att befinna sig i denna minoritet av människor som faktiskt tänker. Som är försiktiga med att fördöma. Som tittar först på sig själva, testar och väger idéer. Att börja med att undersöka om felet ligger i den egna världsbilden innan man fördömer andras. Jag är trött. Jag är omringad av fingerpekare. Det är alltid nån annans fel.
Är detta bittra tjat bara ett exempel på det jag själv ogillar? Kanske. Jag är frustrerad. Men jag tror inte jag pekar finger. Jag är beredd att förändra mitt tänkande. Om jag bara kan inse hur jag kan se på dessa människor med tillförsikt och genuin respekt. Respekt får alla av mig, tills de visar att de inte förtjänar den. Det måste väl ändå vara bättre än att misstro alla tills de bevisat motsatsen?
Oj. Näe. Nu ska vi vara glada. Det är inte en mur utan en tvångströja.
Jag brukar inte bli förkyld. Kanske en gång per år. Tror det här är sjätte eller sjunde gången i år. Samtidigt var mitt människoförakt på topp igår. Är det gudarna som straffar mej? Eller suger den mätta, egenmäktiga, självgoda massan upp mitt immunförsvar?
Jag är förbannad. Trött på att banka pannan i väggen. Trött på att sitta tyst medan idioter talar och beter sig. Trött på att försöka vägleda, strategiskt och respektfullt påverka dessa dårars tankefel. Trött på att försöka vara juste och inte bara avfärda.
Dessa feta medelålders gubbar och kärringar som spenderar all sin tid åt att säga åt andra hur de ska bete sig. Dessa som om och om igen misslyckas med att läsa mellan raderna. De som saknar insikt.
Ja, jag vet att jag låter dryg. Jag är arrogant. Men det är ensamt att befinna sig i denna minoritet av människor som faktiskt tänker. Som är försiktiga med att fördöma. Som tittar först på sig själva, testar och väger idéer. Att börja med att undersöka om felet ligger i den egna världsbilden innan man fördömer andras. Jag är trött. Jag är omringad av fingerpekare. Det är alltid nån annans fel.
Är detta bittra tjat bara ett exempel på det jag själv ogillar? Kanske. Jag är frustrerad. Men jag tror inte jag pekar finger. Jag är beredd att förändra mitt tänkande. Om jag bara kan inse hur jag kan se på dessa människor med tillförsikt och genuin respekt. Respekt får alla av mig, tills de visar att de inte förtjänar den. Det måste väl ändå vara bättre än att misstro alla tills de bevisat motsatsen?
Oj. Näe. Nu ska vi vara glada. Det är inte en mur utan en tvångströja.
tisdag 2 december 2008
tisdag 11 november 2008
Utmanad!
Jag har fått en utmaning av både Headon och Ett Komplett Eksem.
Utmaningen går ut på att:
- Kapten Hammock
Utmaningen går ut på att:
- Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
- Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
- Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
- Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.
- När jag var ungefär 15 år kom jag på att jag borde göra allt jag kan för att vara "objektiv". Alltså att inte tro på något som någon säger utan att kunna bekräfta det från flera håll eller med logik. Det innebar även att ompröva mina värderingar med jämna mellanrum för att på detta sätt komma så nära en "objektiv" världsbild som möjligt. Jag har senare insett att detta är jäkligt jobbigt och gör mej lite galen. Och jo, jag vet att det är omöjligt också.
- Jag har varit i Las Vegas utan att spela eller bli gift av Elvis. Jag blev däremot erbjuden att gå upp på ett hotellrum och köpa diverse frisörattiraljer av en tatuerad skummis i kortbyxor. Jag avböjde.
- När jag skrev en uppsats på högstadiet tog min svenskalärarinna hem den till sin son för genomläsning. Hon trodde att det måste varit någon annan som skrivit den. Det var en parodi på Sagan om Ringen med diverse inslag från andra håll. Själv tyckte jag att den var riktigt usel.
- Spelar lite olika instrument lite halv-dåligt. Kan ligga på rygg i soffan med min ukulele och skråla till diverse låtar i timmar.
- Ogillar normer. Att ordet "normal" används i en självklart positiv betydelse tycker jag är skrämmande och otäckt. Tycker att man så ofta som möjligt bör använda "vanlig" och "ovanlig" istället för "normal" och "onormal" - för att de är mer värdeneutrala och ger folk en chans att själva ta ställning till hur de vill vara.
- Om jag fick vara vilket djur som helst skulle jag ha ruskigt svårt att välja. Men något av dessa skulle vara riktigt häftigt. Tvättbjörn, sengångare, surikat, bengalisk/sibirisk tiger, ringsvanslemur, isbjörn eller pilgrimsfalk.
- Jag pendlar mellan att undra om hela världen är galen eller om jag är det. Jag kommer oftast fram till att det är världen.
- Ja en sak till. Jag har visst väldigt svårt att hålla mej inom "ramen". Och svårt att fatta mej kort å inte snöa in på saker...
- Kapten Hammock
tisdag 4 november 2008
Mummel, mummel, mummel!
Anfäkta och anamma! Nu har jag minsann snöat in på ett negativt spår. Tack vare några fina vänner känner jag mej nu på gott humör och känner att jag måste påminna mej själv om hur meningslöst det är att försöka laga världen och "fixa" dess problem.
Energi får vi av att göra något konstruktivt. Att få skratta hysteriskt åt något roligt. Visst går det att vända spekulationerna om Carolin-mordet till något roligt? Eller får man det? Absolut, i alla fall om man skiljer på den tragiska händelsen och den rad av amatör-Kalle-Blomkvistare som besöker Flashbacks nu flera hundra sidor långa forum-tråd.
Det är främst förmågan till spekulation baserad på spekulation baserad på spekulation som är mest fascinerande. Skrämmande lik den typ av resonemang som ofta används för att hitta de mest fantasifulla konspirationsteorier som t.ex. den om de "kopplingar" som man kan finna mellan morden på Abraham Lincoln och John F Kennedy.
För vissa framstår helt slumpvisa samband som så fascinerande att de förbigår allt förnuft.
Den uppgift att den mördades föräldrar bor ett par kilometer från en sommarstuga som mördarens fru har en andel i anses t.ex. som anmärkningsvärt och "mystiskt".
Fascinerande! Jag heter Pe*tersson i efternamn och är född i samma stad som den huvudmisstänkte - å ändå blev jag aldrig förhörd av polisen under Palmeutredningen. Märkligt. Mycket märkligt.
När folk är utrustade med denna strålande slutledningsförmåga, och sådant bländande skarpsinne förstår jag verkligen inte hur vi fortfarande kan ha fördomar och otäcka missförstånd baserade på för snabba slutsatser.
Energi får vi av att göra något konstruktivt. Att få skratta hysteriskt åt något roligt. Visst går det att vända spekulationerna om Carolin-mordet till något roligt? Eller får man det? Absolut, i alla fall om man skiljer på den tragiska händelsen och den rad av amatör-Kalle-Blomkvistare som besöker Flashbacks nu flera hundra sidor långa forum-tråd.
Det är främst förmågan till spekulation baserad på spekulation baserad på spekulation som är mest fascinerande. Skrämmande lik den typ av resonemang som ofta används för att hitta de mest fantasifulla konspirationsteorier som t.ex. den om de "kopplingar" som man kan finna mellan morden på Abraham Lincoln och John F Kennedy.
För vissa framstår helt slumpvisa samband som så fascinerande att de förbigår allt förnuft.
... sambanden mellan Abraham Lincoln och John F Kennedy. Två presidenter med sju bokstäver i sitt namn som valdes till president med 100 års mellanrum, 1860 och 1960. De var båda engagerade i de svartas rättigheter och de förlorade ett barn medan de jobbade i vita huset. De mördades på en fredag när de var tillsammans med sina fruar, Lincoln på Ford's Theater och Kennedy i en bil av märket Ford. Mördarna hade tre namn: John Wilkes Booth och Lee Harvey Oswald, med femton bokstäver sammanlagt i sina namn och de var födda med 100 års mellanrum, 1839 och 1939. Oswald sköt Kennedy bakifrån i huvudet från en lagerbyggnad och flydde till en "teater" (biograf), och Booth sköt Lincoln bakifrån i huvudet på en teater och flydde till ett slags lagerbyggnad. Lincolns sekreterare, vars namn var Kennedy, rådde honom att inte gå på teatern. Kennedys sekreterare, vars namn var Lincoln (Evelyn), rådde honom att inte åka till Dallas. Efterträdarna var i båda fallen demokrater från södern och tidigare senatorer och båda hette Johnson (Andrew och Lyndon), med tretton bokstäver i sina namn och de föddes med hundra års mellanrum (1808 0ch 1908).Man resonerar alltså att med så här många "oförklarliga" samband så måste det ju finnas en "koppling" mellan morden? Vad som är ännu roligare är att det i det svenska omtalade mordfallet räcker med mycket mindre än så för att människor ska vara mer eller mindre säkra på otaliga "kopplingar".
Men, och det är ett stort men, de föddes och dog olika månader i olika stater. De var inte lika gamla då de dog och deras fruar hade olika namn. Men ifall detta hade varit fallet så hade mystikerna självklart inkluderat dessa händelser i listan över mystiska sammanträffanden. Det finns alltid sammanträffanden mellan olika människor som lever någorlunda händelserika liv. Två människor som möts på ett party hittar snabbt gemensamma och slående likheter mellan dem, såsom födelsedagar, bekanta, osv. Men inget av detta förutsäger man i förväg.
- Källa: susning.nu
Den uppgift att den mördades föräldrar bor ett par kilometer från en sommarstuga som mördarens fru har en andel i anses t.ex. som anmärkningsvärt och "mystiskt".
Fascinerande! Jag heter Pe*tersson i efternamn och är född i samma stad som den huvudmisstänkte - å ändå blev jag aldrig förhörd av polisen under Palmeutredningen. Märkligt. Mycket märkligt.
När folk är utrustade med denna strålande slutledningsförmåga, och sådant bländande skarpsinne förstår jag verkligen inte hur vi fortfarande kan ha fördomar och otäcka missförstånd baserade på för snabba slutsatser.
onsdag 22 oktober 2008
Människa?
Hur är det här med att vara människa egentligen? Vad är vi? Vad vill vi vara? Vad vill vi att andra ska tro att vi är? Det är inte samma sak. Det är jag helt säker på. I alla fall inte för de flesta av oss.
Jag tror jag börjar med att erkänna det självklara. Jag kommer inte att med avsikt visa de sidor av min person som jag tycker minst om vid ett första möte med en ny människa. Jag tippar stiligt upp den snygga sidan av min personlighet. Som man gör. Ja, jag tror jag kan använda pronomen man här? Eller?
Nu känner jag att jag börjar närma mej. Jag kan nästan vända mej åt vilket håll jag vill. Visst jag är inte lika spännande om jag känner för att spy mitt missnöje över att vår moral är en-dimensionell och tillika vårt rättsystem. De flesta tycker nog det är lite jobbigt. Men jag skäms inte över det. Och egentligen är det inte så viktigt om folk får se den sidan av mej. Men visst, självklart så anpassar jag mej lite. Vrider lite på karotten och där helt plötsligt finns nåt lite mer spännande. Det verkar bra. Det känns rätt i den här interaktionen.
Men det är, äntligen, så få saker jag inte kan tänka mig att öppet erkänna att jag inte kan komma på några. Ja, jag tycker Britney Spears genombrottssingel är en bra låt. Nej, jag tror inte på det demokratiska rättsamhället. Jag tror inte på demokratin. Och jag vet att det finns saker jag bara inte har nån lust att berätta, men som jag inte skäms för. Mina hemligheter, som jag har rätt att behålla för mig själv.
Jag tror inte på massans rätt över minoriteten. Och jag vet att det inte behöver finnas en konflikt i det. Vi har fastnat i ett system som vi själva byggt och förundras över varför det inte passar för världens alla omständigheter?
Varför har vi så svårt för okända variabler? Om vi inte vet hur många de är, vad de är gjorda av, vad som begränsar dem - så antar vi att de inte finns? Det finns inget svar. Det är inte viktigt.
Och varför ska varje text följa upp sin tes? Ordning. Symmetri. Mönster. Regler.
Spenderar vi då inte en oändlig mängd energi på att försöka få vår omgivning att uppfatta oss som något som vi själva är ganska övertygade om att vi inte är?
- Å, jag gillar verkligen att jobba och skulle inte alls vilja få veckopeng istället?
- Jag älskar utmaningar! Mmm. Men om utmaningen är att lista ut vilka som ska sparkas för att företaget skall spara så mycket pengar som möjligt. Stämmer det då? Eller om utmaningen består av att du framöver skall göra ditt jobb från en jordkula och med penna och papper?
Visst jag vill känna att jag uträttar något. Jag vill stimuleras. Men vi framställer förstås dessa önskemål i bästa möjliga dager till den som eventuellt efterfrågar informationen.
Ja. Vi hycklar. Jag utmanar er. Vem hycklar inte? Vem är precis den person som de försöker få omvärlden att se?
Berätta!
Jag tror jag börjar med att erkänna det självklara. Jag kommer inte att med avsikt visa de sidor av min person som jag tycker minst om vid ett första möte med en ny människa. Jag tippar stiligt upp den snygga sidan av min personlighet. Som man gör. Ja, jag tror jag kan använda pronomen man här? Eller?
Nu känner jag att jag börjar närma mej. Jag kan nästan vända mej åt vilket håll jag vill. Visst jag är inte lika spännande om jag känner för att spy mitt missnöje över att vår moral är en-dimensionell och tillika vårt rättsystem. De flesta tycker nog det är lite jobbigt. Men jag skäms inte över det. Och egentligen är det inte så viktigt om folk får se den sidan av mej. Men visst, självklart så anpassar jag mej lite. Vrider lite på karotten och där helt plötsligt finns nåt lite mer spännande. Det verkar bra. Det känns rätt i den här interaktionen.
Men det är, äntligen, så få saker jag inte kan tänka mig att öppet erkänna att jag inte kan komma på några. Ja, jag tycker Britney Spears genombrottssingel är en bra låt. Nej, jag tror inte på det demokratiska rättsamhället. Jag tror inte på demokratin. Och jag vet att det finns saker jag bara inte har nån lust att berätta, men som jag inte skäms för. Mina hemligheter, som jag har rätt att behålla för mig själv.
Jag tror inte på massans rätt över minoriteten. Och jag vet att det inte behöver finnas en konflikt i det. Vi har fastnat i ett system som vi själva byggt och förundras över varför det inte passar för världens alla omständigheter?
Varför har vi så svårt för okända variabler? Om vi inte vet hur många de är, vad de är gjorda av, vad som begränsar dem - så antar vi att de inte finns? Det finns inget svar. Det är inte viktigt.
Och varför ska varje text följa upp sin tes? Ordning. Symmetri. Mönster. Regler.
Spenderar vi då inte en oändlig mängd energi på att försöka få vår omgivning att uppfatta oss som något som vi själva är ganska övertygade om att vi inte är?
- Å, jag gillar verkligen att jobba och skulle inte alls vilja få veckopeng istället?
- Jag älskar utmaningar! Mmm. Men om utmaningen är att lista ut vilka som ska sparkas för att företaget skall spara så mycket pengar som möjligt. Stämmer det då? Eller om utmaningen består av att du framöver skall göra ditt jobb från en jordkula och med penna och papper?
Visst jag vill känna att jag uträttar något. Jag vill stimuleras. Men vi framställer förstås dessa önskemål i bästa möjliga dager till den som eventuellt efterfrågar informationen.
Ja. Vi hycklar. Jag utmanar er. Vem hycklar inte? Vem är precis den person som de försöker få omvärlden att se?
Berätta!
Liten kommentar.
Fasickens texten ovan är ju riktigt obegriplig å spretar åt alla håll. Vad försöker jag säga egentligen? Är det en provokation? Är det en dikt? Ett försvarstal? Lögn? Är avsändaren jag själv eller är jagformen vald av en annan orsak?
Jag ber om ursäkt, det här var nog fan det flummigaste och mest obegripliga jag skrivit och jag har nog inte svaret på dessa frågor heller. Men känner att jag måste fundera på om jag ska skriva om eller inte.
- Kapten Haddock
tisdag 30 september 2008
Terapiskrivande
Tut, tut. Har inte skrivit på ett tag. Vet inte om det beror på att det hänt så mikroskopiskt lite i mitt liv eller om det har hänt för mycket - och därigenom renderat mej hjälplös och ordlös.
Jaja. Jag är inte förbannad på nåt särskilt idag. Jag är inte imponerad av nåt särskilt. Jag är inte fascinerad av nåt särskilt. Ja ni ser vartåt det bär.
Jag är fortfarande sjukskriven. Det här obegripliga som gör att min hjärna inte riktigt funkar. Eller ska jag säga presterar. Det var under ett ögonblick på balkongen i eftermiddags som tanken dök upp. Är det det undermedvetna som är i mer kaos än vanligt. Är det där ingenting fungerar? För ärligt talat. Det är mycket få saker som jag faktiskt resonerar mig fram till. Jag vet först att det är sant, sen konstruerar jag kognitivt ett resonemang om jag känner att jag vill/ska/bör kommunicera det till andra.
Mycket lite av mina slutsatser/utsagor är resultatet av ett medvetet resonerande. Däremot så känner/"vet" jag när det är ett mer eller mindre sannolikt påstående från "det-där-inga-ord-finns".
Jag menar alltså att det mesta jag säger, tycker, beslutar efter, kommer från det diffusa där strax under medvetandet. Jag tänker till och med vara så förmäten att säga att det ligger till precis så för alla (ett eller två eller hundra undantag förbehållet). Det är således inte att betrakta som udda eller konstigt.
Ta ett exempel. När man känner något för ett konstverk, må det vara en musikbit, målning, film etc, vad kommer först? Känslan eller förklaringen? För mig är det i alla fall så att förklaringen kommer endast när behovet att kommunicera den dyker upp. Då. För att på något otillräckligt vis förmedla vad det är som har rubbats i vårt medvetande skapar vi en verbal konstruktion med syfte att förflytta denna idé från vårt eget medvetande till eventuella åhörares. Det är alltså först då vi spinner tankar gjorda av ord kring denna förnimmelse. Troligen finns undantag även här, men på det stora hela tror jag att det stämmer. Naturligtvis behandlar vi också känslan med förnuftet för att testa om den moraliskt fungerar mot våra värderingar. Exempelvis den impuls som kan få oss att känna oss mordiska gentemot någon som stulit vår cykel, eller betett sig illa mot en närstående osv.
Så nu. Jag är fortfarande ganska kapabel att rapa upp tidigare resonemang, tidigare konstruktioner kring saker jag redan tänkt. Jag kan fortfarande få många att tro att jag är helt frisk och kognitivt fungerande. Men där under ytan, därifrån där det alltid kommit svar och lösningar. Där finns bara kaos. Ibland kommer ingenting. Ibland kommer panikkänslor. Ibland kommer sentimentalitet och konflikter kring hur jag ska förhålla mej till människor i min omgivning. Men ytterst sällan kommer det vettiga pålitliga väganvisningar.
Jag tror att mitt i allt det här så har jag åtminstone ett par autopiloter på. Eller jag kallar de tankemönster som är så invanda att jag inte reagerar på dem så. Varför ska jag alltid försöka "laga" allting? Varför ska jag försöka "rädda" människor? Jag vet bara en anledning till att jag gör det. Jag vill att andra ska göra detsamma när jag behöver "lagas", eller bli "räddad" eller vad det nu är. Men nu? Jag kan verkligen inte lägga av med det. Och i det skick jag är nu gör jag kanske mer skada än nytta?
Samtidigt är jag så oerhört medveten om att ingen annan kan "laga" mig. Det måste jag göra själv. Därför står jag fortfarande handfallen, eftersom jag bara i små, små steg känner att jag blir bättre. Strax därpå kanske jag vaknar och inte orkar kliva upp. Inte orkar svara i telefonen som ringer. Så löjligt.
Det känns verkligen så löjligt. Och omöjligt. Fast bara nu just nu. Jag känner mig samtidigt lugn. Det är nästan spännande. Vem kommer jag att vara när jag har rett ut det här trasslet?
Jaja. Jag är inte förbannad på nåt särskilt idag. Jag är inte imponerad av nåt särskilt. Jag är inte fascinerad av nåt särskilt. Ja ni ser vartåt det bär.
Jag är fortfarande sjukskriven. Det här obegripliga som gör att min hjärna inte riktigt funkar. Eller ska jag säga presterar. Det var under ett ögonblick på balkongen i eftermiddags som tanken dök upp. Är det det undermedvetna som är i mer kaos än vanligt. Är det där ingenting fungerar? För ärligt talat. Det är mycket få saker som jag faktiskt resonerar mig fram till. Jag vet först att det är sant, sen konstruerar jag kognitivt ett resonemang om jag känner att jag vill/ska/bör kommunicera det till andra.
Mycket lite av mina slutsatser/utsagor är resultatet av ett medvetet resonerande. Däremot så känner/"vet" jag när det är ett mer eller mindre sannolikt påstående från "det-där-inga-ord-finns".
Jag menar alltså att det mesta jag säger, tycker, beslutar efter, kommer från det diffusa där strax under medvetandet. Jag tänker till och med vara så förmäten att säga att det ligger till precis så för alla (ett eller två eller hundra undantag förbehållet). Det är således inte att betrakta som udda eller konstigt.
Ta ett exempel. När man känner något för ett konstverk, må det vara en musikbit, målning, film etc, vad kommer först? Känslan eller förklaringen? För mig är det i alla fall så att förklaringen kommer endast när behovet att kommunicera den dyker upp. Då. För att på något otillräckligt vis förmedla vad det är som har rubbats i vårt medvetande skapar vi en verbal konstruktion med syfte att förflytta denna idé från vårt eget medvetande till eventuella åhörares. Det är alltså först då vi spinner tankar gjorda av ord kring denna förnimmelse. Troligen finns undantag även här, men på det stora hela tror jag att det stämmer. Naturligtvis behandlar vi också känslan med förnuftet för att testa om den moraliskt fungerar mot våra värderingar. Exempelvis den impuls som kan få oss att känna oss mordiska gentemot någon som stulit vår cykel, eller betett sig illa mot en närstående osv.
Så nu. Jag är fortfarande ganska kapabel att rapa upp tidigare resonemang, tidigare konstruktioner kring saker jag redan tänkt. Jag kan fortfarande få många att tro att jag är helt frisk och kognitivt fungerande. Men där under ytan, därifrån där det alltid kommit svar och lösningar. Där finns bara kaos. Ibland kommer ingenting. Ibland kommer panikkänslor. Ibland kommer sentimentalitet och konflikter kring hur jag ska förhålla mej till människor i min omgivning. Men ytterst sällan kommer det vettiga pålitliga väganvisningar.
Jag tror att mitt i allt det här så har jag åtminstone ett par autopiloter på. Eller jag kallar de tankemönster som är så invanda att jag inte reagerar på dem så. Varför ska jag alltid försöka "laga" allting? Varför ska jag försöka "rädda" människor? Jag vet bara en anledning till att jag gör det. Jag vill att andra ska göra detsamma när jag behöver "lagas", eller bli "räddad" eller vad det nu är. Men nu? Jag kan verkligen inte lägga av med det. Och i det skick jag är nu gör jag kanske mer skada än nytta?
Samtidigt är jag så oerhört medveten om att ingen annan kan "laga" mig. Det måste jag göra själv. Därför står jag fortfarande handfallen, eftersom jag bara i små, små steg känner att jag blir bättre. Strax därpå kanske jag vaknar och inte orkar kliva upp. Inte orkar svara i telefonen som ringer. Så löjligt.
Det känns verkligen så löjligt. Och omöjligt. Fast bara nu just nu. Jag känner mig samtidigt lugn. Det är nästan spännande. Vem kommer jag att vara när jag har rett ut det här trasslet?
torsdag 4 september 2008
Pannkakor
Hittade just en mycket viktig grupp på FB. Den handlar om huruvida det heter pannkakor eller plättar.
Så. Frågor på det?
Pannkakslagg
En pannkakslagg är en typ av stekpanna särskilt avsedd för pannkakor. Pannkakslaggen har mycket låg kant för att man enkelt ska komma åt att lyfta upp pannkakan med stekspaden. Liksom stekpannan är pannkakslaggen vanligtvis gjord av gjutjärn.
Plättlagg
Plättlaggen är en stekpanna speciellt avsedd för stekning av små runda plättar. Den har flera runda mindre stekytor, vanligen sju, med en i mitten och de andra sex i ring runtomkring. Materialet är oftast gjutjärn. Plättlaggens stekytor har inga riktiga kanter, stekytorna är bara nedsänkta några millimeter i förhållande till det omgivande materialet.
Så. Frågor på det?
Fantasma
Japp. Hej. Jag har inte varit arg på länge kanske nån tänker. Mmm. Det stämmer på sätt och vis. Vad finns det att va arg över?
Jag börjar själv luta åt att nästan allt e missförstånd å allt det andra är sten där sax å påse är allt.
Men på riktigt? Jo det finns inte - nästan alla människor en människa träffar är alltför rädda för att avslöja någonting riktigt. I alla fall de bländande, läskiga och underbara. Om det skulle kunna vara någonting som jag kunde slippa. Så. Skulle det vara poser. Från de närmaste.
Tack!
Jag börjar själv luta åt att nästan allt e missförstånd å allt det andra är sten där sax å påse är allt.
Men på riktigt? Jo det finns inte - nästan alla människor en människa träffar är alltför rädda för att avslöja någonting riktigt. I alla fall de bländande, läskiga och underbara. Om det skulle kunna vara någonting som jag kunde slippa. Så. Skulle det vara poser. Från de närmaste.
Tack!
måndag 28 juli 2008
Korkade, rädda och inskränkta
Pride-parad. Knacka bög. Överfall.
Okej, inte världens orginellaste ämne med tanke på dagens kvällstidningsknäck. Men det verkar krävas en del för att få vissa tragiska ursäkter till människor att förstå. Om det nu ens är möjligt? Jag misströstar ofta.
Jag tror många sitter hemma i sina kök och myser åt hur otroligt toleranta och vidsynta de är - för de skulle minsann aldrig tala illa om en flata eller en bög. Än mindre råna och knivskära. Och visst, det är toppen! Hej bara. Ni klarar er i alla fall förbi det mest uppenbara. Ni har läst PK-manualen. Duktigt.
Och man tycker att åtminstone tjugo års informationskampanjer borde ha satt större spår. Hur är det ens möjligt att argumentera mot vuxna människors kärlek till varandra? Vilken form den tar är väl väldigt oväsentligt och inte något som borde vara föremål för allmänhetens tyckande och tänkande.
Men samma väldresserade politiskt korrekta människor som sitter med kaffekoppen å frukostfrallan och hatar med intensitet verkar ändå inte orka tänka själva. För samtidigt klagas över att Pride-festivalen är ett jippo. Vissa säger smarta saker som att det borde finnas en straight-festival. Vaffan, alla andra festivaler är ju heteronormativa - har ni inte insett det?
Så. Det tycks. Okej, det är nog ålrajt om folk är bögar å flator - men börjar det röra sig för mycket i kinky och queer domänerna så drar dessa välanpassade skattebetalare öronen åt sig. Dyker det upp någon ny sexuell preferens så går tugget ända till någon duktig auktoritet certifierat dess status som - hej, det är okej.
Hur är det med bdsm, är det okej att dra en rapport på fikarasten medan det snackas hejvilt om heteroknull? Är det accepterat att dra en anekdot om senast man lekte Peter Pan och blåste såpbubblor? Kan man gapa på om senaste floggingen eller när man blev peggad i helgen? Knappast.
Nu är det väl kanske inte så viktigt att få tjata om sina sexuella äventyr på jobbet. Men vi blir ju allt som oftast tvungna att lyssna på det vanliga grabbtjatet - och det tolererar de flesta. Hur blev det om vi tänjde på gränserna? Skulle alla dessa så otroligt toleranta zombier acceptera detta? Eller måste vi vänta tills Ernst Kirchsteiger validerat dessas okejhet i tv?
Det är rent ut sagt jävla barockt att människor ska behöva känna sig otrygga på grund av icke intrusiva egenskaper som sexuell läggning, kön, hudfärg, språk, dialekt, musiksmak, hårfärg, åsikter osv. Vet vi inte det? Tydligen inte.
De som sladdar runt på gatorna och ger sig på folk med sådana motiv är svåra att förhålla sig till. Ska man tycka synd om dem? De är ju uppenbarligen idioter på fler sätt än ett. Jag dristar mig till att säga att de inte bara är lite utan jävligt mycket rädda också. För gud bevare oss väl - undrar om de känner några bögar? Här är en idé - skicka dom på läger där man lär sig tänka själv.
Men visst - vi är numer de flesta dresserade till ett beteende där det i alla fall i de flesta är okej att vara bög, flata osv. Antar att vi borde se det som ett framsteg. Önskar bara att det inte krävdes att två gaykillar blir rånade och knivhuggna mitt under stundande pride-festival för att folk ska få upp ögonen för hur jävla intolerant och inskränkt vår vardag faktiskt är. Vakna för helvete. Kvinnor, HBT-personer, etniska minoriteter, för tjocka, för smala, för snygga, för fula, för underliga. Alla kränks systematiskt och dagligen i Sverige. Och - jag gissar en väldigt bra och kompetent siffra på 90% - är ovetande och/eller ointresserade av att göra nåt åt det.
Om inte det är tragiskt.
Okej, inte världens orginellaste ämne med tanke på dagens kvällstidningsknäck. Men det verkar krävas en del för att få vissa tragiska ursäkter till människor att förstå. Om det nu ens är möjligt? Jag misströstar ofta.
Jag tror många sitter hemma i sina kök och myser åt hur otroligt toleranta och vidsynta de är - för de skulle minsann aldrig tala illa om en flata eller en bög. Än mindre råna och knivskära. Och visst, det är toppen! Hej bara. Ni klarar er i alla fall förbi det mest uppenbara. Ni har läst PK-manualen. Duktigt.
Och man tycker att åtminstone tjugo års informationskampanjer borde ha satt större spår. Hur är det ens möjligt att argumentera mot vuxna människors kärlek till varandra? Vilken form den tar är väl väldigt oväsentligt och inte något som borde vara föremål för allmänhetens tyckande och tänkande.
Men samma väldresserade politiskt korrekta människor som sitter med kaffekoppen å frukostfrallan och hatar med intensitet verkar ändå inte orka tänka själva. För samtidigt klagas över att Pride-festivalen är ett jippo. Vissa säger smarta saker som att det borde finnas en straight-festival. Vaffan, alla andra festivaler är ju heteronormativa - har ni inte insett det?
Så. Det tycks. Okej, det är nog ålrajt om folk är bögar å flator - men börjar det röra sig för mycket i kinky och queer domänerna så drar dessa välanpassade skattebetalare öronen åt sig. Dyker det upp någon ny sexuell preferens så går tugget ända till någon duktig auktoritet certifierat dess status som - hej, det är okej.
Hur är det med bdsm, är det okej att dra en rapport på fikarasten medan det snackas hejvilt om heteroknull? Är det accepterat att dra en anekdot om senast man lekte Peter Pan och blåste såpbubblor? Kan man gapa på om senaste floggingen eller när man blev peggad i helgen? Knappast.
Nu är det väl kanske inte så viktigt att få tjata om sina sexuella äventyr på jobbet. Men vi blir ju allt som oftast tvungna att lyssna på det vanliga grabbtjatet - och det tolererar de flesta. Hur blev det om vi tänjde på gränserna? Skulle alla dessa så otroligt toleranta zombier acceptera detta? Eller måste vi vänta tills Ernst Kirchsteiger validerat dessas okejhet i tv?
Det är rent ut sagt jävla barockt att människor ska behöva känna sig otrygga på grund av icke intrusiva egenskaper som sexuell läggning, kön, hudfärg, språk, dialekt, musiksmak, hårfärg, åsikter osv. Vet vi inte det? Tydligen inte.
De som sladdar runt på gatorna och ger sig på folk med sådana motiv är svåra att förhålla sig till. Ska man tycka synd om dem? De är ju uppenbarligen idioter på fler sätt än ett. Jag dristar mig till att säga att de inte bara är lite utan jävligt mycket rädda också. För gud bevare oss väl - undrar om de känner några bögar? Här är en idé - skicka dom på läger där man lär sig tänka själv.
Men visst - vi är numer de flesta dresserade till ett beteende där det i alla fall i de flesta är okej att vara bög, flata osv. Antar att vi borde se det som ett framsteg. Önskar bara att det inte krävdes att två gaykillar blir rånade och knivhuggna mitt under stundande pride-festival för att folk ska få upp ögonen för hur jävla intolerant och inskränkt vår vardag faktiskt är. Vakna för helvete. Kvinnor, HBT-personer, etniska minoriteter, för tjocka, för smala, för snygga, för fula, för underliga. Alla kränks systematiskt och dagligen i Sverige. Och - jag gissar en väldigt bra och kompetent siffra på 90% - är ovetande och/eller ointresserade av att göra nåt åt det.
Om inte det är tragiskt.
måndag 23 juni 2008
Tokigt
Att det är så svårt när det är så lätt. Fattar nog inte riktigt varför allt ska vara en kraftmätning, eller en tävling. Ska livet verkligen gå ut på det? Jag känner mig som en gammal hippie, jag vill att allt ska vara ett samarbete, en organiskt växande rörelse - inte ett soloprojekt. Inte ens soloprojekten är soloprojekt - de flesta har haft hjälp av många andra på vägen till sin förträfflighet. Lärare, föräldrar, vänner, tränare osv. Ändå ska man tydligen ständigt hävda sitt bättrevärde gentemot omvärlden? Varför?
Den enda jag försöker överträffa är mig själv, det känns liksom meningslöst att ständigt jämföra mig med människor runt omkring mig. Dessutom, om jag gör det så kanske jag inte blir den jag vill bli - för det som är rätt för en annan är inte nödvändigtvis rätt för mig.
Ja, men annars då? Jo - livet är rätt bra. Men jag längtar efter semestern.
Den enda jag försöker överträffa är mig själv, det känns liksom meningslöst att ständigt jämföra mig med människor runt omkring mig. Dessutom, om jag gör det så kanske jag inte blir den jag vill bli - för det som är rätt för en annan är inte nödvändigtvis rätt för mig.
Ja, men annars då? Jo - livet är rätt bra. Men jag längtar efter semestern.
lördag 7 juni 2008
tisdag 3 juni 2008
IQ-test, så fånigt.
Men man känner sig smart!
Testa om ni ids...
Kapten Haddock ska inte avslöja sitt resultat eftersom det vore skrytsamt. Hahahaha!
Testa om ni ids...
Kapten Haddock ska inte avslöja sitt resultat eftersom det vore skrytsamt. Hahahaha!
onsdag 28 maj 2008
Lattjolajbanlådan
Var snälla och berätta vilken som ska bort här till höger. Svaren kommer att behandlas ytterst vetenskapligt och helt anonymt.
onsdag 21 maj 2008
tisdag 20 maj 2008
En jätterosa glass
Idag när jag hade tagit på mig min Marc Jacobs gorilladräkt så tänkte jag att det skulle vara gott med en godbit på mitt favoritställe Gummirabarbern. Där har dom världens gooooodaste glass som är helt jätterosa, supergullig. Verkligen. Fast den innehåller tre och en halv kalori så efter att jag svalt en hel var jag tvungen att besöka supergulliga Vivianne på Fläsksugen AB och suga ut ett par gram. Det var superhärligt och då träffade jag Gustav och han sa verkligen vad smal du har blivit. Då blev jag superglaaad. Och åt en pralin till.
fredag 16 maj 2008
Nattens barn
Nu känner jag att jag måste skriva nåt sånt där förträffligt och förekommet. Samma sorts nåt som kommer att irritera och imponera på det sätt som jag såklart har tänkt att det skall. Äh, näe. Jag är bara uttråkad. Och inser förstås att med en inledning som helhjärtat saknar mening så kommer förmodligen uppföljningen att bli än mer behövlig.
Nu ligger det till så här. Märkligt nog så susar och snurrar den här jävulsavkomman Blondinbella runt i min hjärna. Och ja, idag har det i min närhet spenderats åtskilliga minuter åt att faktiskt tala om denna människoapa, som jag faktiskt tror saknar en och annan av de egenskaper som många andra besitter. Nu försöker jag mig på att vara diplomatisk, eftersom jag fasar för den armé av läskiga jurister som kommer att företräda denna arbetare utifall det blir fråga om ett förtalsåtal eller nåt annat jönseri. Eller också uttrycker jag mig på detta vis därför att det i sig är ännu mer barockt än om jag bara skulle sagt som det var.
Nu ligger ju inte det bedrövliga i nämnda persons ibesittningshavande eller inte av några särskilda egenskaper. Nejdå. Det riktigt otäcka, förödande, livsförstörande ligger i att så många faktiskt ser denna fortifikation av imbecill överhet som en förebild - som något (ja, jag valde genus med avsikt) att eftersträva.
I detta tror jag fasickens att vi nått den absoluta botten. Det är verkligen inte ens fåfänga ideal vi eftersträvar längre. Kvickhet, skönhet, styrka, intelligens*. Det är inte ens dessa högst ytliga egenskaper som värderas. Utan endast status, helt avsaknad av meriter. Jag har länge bekymrat mig över hur bedrövligt det är att en viss halmstadsson säljer så många skivor, men detta är i sammanhanget - om än det må vara besläktat - ytterst menlöst. Men det är klart, om man skulle behöva beskriva nämnda BB med ett bakverk så måste det ju bli mazarin (den va fin KP!).
Var finns dom? Människorna med någon sorts mål och vilja? Med fortfarande en liten glödande ember av passion och idealism? En liten patetisk dröm om att förändra? Är dom utdöda? Finns här bara kvar en evig ström av potentiella schlagerartister och dokusåpapeoner?
Ja, i så fall så är demokratin sannerligen död. Tack och lov. Kungen är död, länge leve kapitalismen.
Var ansöker jag om att bli statslös?
* Intelligens.
Jag är av den åsikten att det är vansinnigt att dyrka potential. Det som är intressant är vad man gör med de förutsättningar man har. Intelligens har likt övriga egenskaper, inget egenvärde.
Nu ligger det till så här. Märkligt nog så susar och snurrar den här jävulsavkomman Blondinbella runt i min hjärna. Och ja, idag har det i min närhet spenderats åtskilliga minuter åt att faktiskt tala om denna människoapa, som jag faktiskt tror saknar en och annan av de egenskaper som många andra besitter. Nu försöker jag mig på att vara diplomatisk, eftersom jag fasar för den armé av läskiga jurister som kommer att företräda denna arbetare utifall det blir fråga om ett förtalsåtal eller nåt annat jönseri. Eller också uttrycker jag mig på detta vis därför att det i sig är ännu mer barockt än om jag bara skulle sagt som det var.
Nu ligger ju inte det bedrövliga i nämnda persons ibesittningshavande eller inte av några särskilda egenskaper. Nejdå. Det riktigt otäcka, förödande, livsförstörande ligger i att så många faktiskt ser denna fortifikation av imbecill överhet som en förebild - som något (ja, jag valde genus med avsikt) att eftersträva.
I detta tror jag fasickens att vi nått den absoluta botten. Det är verkligen inte ens fåfänga ideal vi eftersträvar längre. Kvickhet, skönhet, styrka, intelligens*. Det är inte ens dessa högst ytliga egenskaper som värderas. Utan endast status, helt avsaknad av meriter. Jag har länge bekymrat mig över hur bedrövligt det är att en viss halmstadsson säljer så många skivor, men detta är i sammanhanget - om än det må vara besläktat - ytterst menlöst. Men det är klart, om man skulle behöva beskriva nämnda BB med ett bakverk så måste det ju bli mazarin (den va fin KP!).
Var finns dom? Människorna med någon sorts mål och vilja? Med fortfarande en liten glödande ember av passion och idealism? En liten patetisk dröm om att förändra? Är dom utdöda? Finns här bara kvar en evig ström av potentiella schlagerartister och dokusåpapeoner?
Ja, i så fall så är demokratin sannerligen död. Tack och lov. Kungen är död, länge leve kapitalismen.
Var ansöker jag om att bli statslös?
* Intelligens.
Jag är av den åsikten att det är vansinnigt att dyrka potential. Det som är intressant är vad man gör med de förutsättningar man har. Intelligens har likt övriga egenskaper, inget egenvärde.
fredag 9 maj 2008
Katt och mus
Läste precis i Metro om poliser som avlivat katter. Ja, det var säkert flera veckor sedan - snubblade över det nånstans. Då är det lätt att man börjar tänka på katter.
Katter är väldigt fräsiga djur. Särskilt om de är väldigt stora som till exempel en bengalisk tiger. Bengaliska tigrar är verkligen fräsiga. Jag skulle vilja ha en.
Katter gillar ju att jaga möss och råttor har jag hört. Idag såg jag några väldigt charmiga råttor i en djuraffär och funderar på om inte kaptenen borde ha några skeppsråttor. Frågan är egentligen om det kommer att göra kaptenen snuvig. Han är nämligen väldigt lättsnuvad av pälsdjur av olika slag.
Undantaget kommer i form av en väldigt hårig katt som heter Boris och som består av ungefär 84% hår och 16% saltlakrits. Det är även en mycket bestämd och egensinnig krabat som lätt leder in tankarna på djurnappning. Boris gör inte kaptenen snuvig.
Nu spelar den finfina gruppen Regina i högtalarna och jag undrar om det är bra eller dåligt att jag knappt förstår ett ord finska. Jag kan en handfull; keskusta, metsä, perkele, hyvvä, mansikka, maito, olut, vina, hampurilainen å säkert en hel del till. Utöver det fattar jag just ingenting.
Nå musar då. För er som är noga med grammatiken så vet jag att det heter möss. Men det låter ganska kul med musar. En annan umlaut som är rolig är fötter. En fot, flera fotar. Det låter ju roligare, inte sant?
Ja, möss. De är fåniga miniråttor. Råttor e coolare. Helt klart. Nu tänker säkert en och annan på en annorlunda sorts mus - skäms på er. Jag är okysst och väldigt blyg och tänker alls aldrig på fittor, så sansa er en smula.
Däremot tänker jag lite grann på att det vore väldigt trevligt att kramas lite. Och kanske diskutera det stora eller tragiska i Jodorowskys Holy Mountain. Det vore nåt.
Katter är väldigt fräsiga djur. Särskilt om de är väldigt stora som till exempel en bengalisk tiger. Bengaliska tigrar är verkligen fräsiga. Jag skulle vilja ha en.
Katter gillar ju att jaga möss och råttor har jag hört. Idag såg jag några väldigt charmiga råttor i en djuraffär och funderar på om inte kaptenen borde ha några skeppsråttor. Frågan är egentligen om det kommer att göra kaptenen snuvig. Han är nämligen väldigt lättsnuvad av pälsdjur av olika slag.
Undantaget kommer i form av en väldigt hårig katt som heter Boris och som består av ungefär 84% hår och 16% saltlakrits. Det är även en mycket bestämd och egensinnig krabat som lätt leder in tankarna på djurnappning. Boris gör inte kaptenen snuvig.
Nu spelar den finfina gruppen Regina i högtalarna och jag undrar om det är bra eller dåligt att jag knappt förstår ett ord finska. Jag kan en handfull; keskusta, metsä, perkele, hyvvä, mansikka, maito, olut, vina, hampurilainen å säkert en hel del till. Utöver det fattar jag just ingenting.
Nå musar då. För er som är noga med grammatiken så vet jag att det heter möss. Men det låter ganska kul med musar. En annan umlaut som är rolig är fötter. En fot, flera fotar. Det låter ju roligare, inte sant?
Ja, möss. De är fåniga miniråttor. Råttor e coolare. Helt klart. Nu tänker säkert en och annan på en annorlunda sorts mus - skäms på er. Jag är okysst och väldigt blyg och tänker alls aldrig på fittor, så sansa er en smula.
Däremot tänker jag lite grann på att det vore väldigt trevligt att kramas lite. Och kanske diskutera det stora eller tragiska i Jodorowskys Holy Mountain. Det vore nåt.
söndag 4 maj 2008
Tillbaka i verkligheten
Jaha.
Då var kapten haddock lycklig ägare till en styck ukulele.
Borde väl inte vara så svårt?
Då var kapten haddock lycklig ägare till en styck ukulele.
Borde väl inte vara så svårt?
söndag 20 april 2008
tisdag 8 april 2008
Confucius
Det blir man. Förvånad alltså.
Vad handlar det om när två silikonbrats sitter på ett tåg och plötsligt utropar "Blondinbella är ju helt blåst". Eftersom undertecknad haft det tvivelaktiga nöjet att stifta bekantskap med Blondibellas numer väldigt berömda blogg antog han för ett ögonblick att detta kunde vara ett tecken på intelligens.
Fel, fel, fel. Här sitter två brudar i hel sån affärsmundering och diskuterar om hur de ska bli advokater och sälja kåkar å bli rika. Ca 21 sekunder senare dyker frågan upp.
- "Hur stavar man till sjal?"
- "Visst är det med ess kå?"
- "Näe, va? Ehm, det blir ju som.... Hmm. Skal?"
- "Visst är det med SK?"
- "Blir det skjal?"
- "Oj, vilket hotell ska vi bo på?"
- "Elite blablabla, ska vi ta en taxi".
Eh jo. Fan. Inte för att det är så jävla viktigt, men jag tror till och med Blondinbella kan stava till sjal. Det kunde jag fan i trean (lågstadiet).
Ett, två, tre. Frågor?
Vad handlar det om när två silikonbrats sitter på ett tåg och plötsligt utropar "Blondinbella är ju helt blåst". Eftersom undertecknad haft det tvivelaktiga nöjet att stifta bekantskap med Blondibellas numer väldigt berömda blogg antog han för ett ögonblick att detta kunde vara ett tecken på intelligens.
Fel, fel, fel. Här sitter två brudar i hel sån affärsmundering och diskuterar om hur de ska bli advokater och sälja kåkar å bli rika. Ca 21 sekunder senare dyker frågan upp.
- "Hur stavar man till sjal?"
- "Visst är det med ess kå?"
- "Näe, va? Ehm, det blir ju som.... Hmm. Skal?"
- "Visst är det med SK?"
- "Blir det skjal?"
- "Oj, vilket hotell ska vi bo på?"
- "Elite blablabla, ska vi ta en taxi".
Eh jo. Fan. Inte för att det är så jävla viktigt, men jag tror till och med Blondinbella kan stava till sjal. Det kunde jag fan i trean (lågstadiet).
Ett, två, tre. Frågor?
måndag 7 april 2008
Akademia
Jag tycker det är rätt så roligt. En lärare sa en gång på juridisk översiktskurs. Att efter att man läst den här grundläggande tiopoängaren så tror många att de kan juridik. Läser de en kurs till så inser de att de inte kan särskilt mycket alls.
Det låter ändå ganska bra. Visst, jag är vän av mätbara studier, och jag tycker att man bör redovisa hur man kommit fram till sina slutsatser i de flesta sammanhang. Hur ofta citeras inte forskningsresultat utan redogörelse för de argument som använts för att komma fram till det som redovisas?
Visserligen må det vara så att det finns vissa regler för vad man kan använda som källor i akademiska uppsatser. Och journalister är i allmänhet bundna att kunna styrka sina påståenden med någon form av källor. Det som slår mig är dock att det ofta är helt okej att citera diverse uppslagsverk eller i princip vilken publikation som helst med ISBN-nummer. Tror folk att allt på bibblan är sant?
Nu förtiden diskuteras ofta wikipedia som en mindre pålitlig källa. Detta med rätta skulle jag tro. Men hur pålitliga är våra doktorsavhandlingar? Våra populärvetenskapliga skrifter? Eller till och med den dokumentation som våra professorer publicerar i vetenskapliga tidskrifter? Det är meningen att dessa skall kritiseras av likar, dvs andra som är expertis inom samma område. Vad händer om de alla följer samma doktrin? Är då detta sant?
Kapten Haddock, som iofs är mindre vetande och aldrig åstadkommit mer i akademikan än en c-uppsats, är väldigt skeptisk. Fullständiga felaktigheter kan smyga sig in i princip var som helst om inte kritikergruppen är fullständigt neutral. Vilket naturligtvis aldrig är fallet, varken i press eller inom universitet/-högskolevärlden. Från detta perspektiv är faktiskt wikipedia åtminstone teoretiskt ansatt av en bredare skara kritiker.
Allt ovan är i sig inte särskilt intressant. För Kapten Haddock tror att varje människa bör förankra varje källa i åtminstone en handfull oberoende källor och ständigt revidera dess värde. Kunskap är inte akademians monopol, och ej heller är en källa med flera professurer nödvändigtvis sann.
Var kritisk! (Dagens pedagogiska och utvecklande inlägg förekoms av denna mening).
I korthet. Ställ frågor, kräv en förklaring. Och nästa gång någon säger att porrindustrin är den tredje största industrin i världen efter vapen och illegala droger - fundera på om det är rimligt. Jag säger inte att det är oviktigt, och omsättningen kanske inte är intressant, men allvarligt. Tror ni att folk lägger ner mer pengar på porr än på dagligvaror? Sen undrar jag även om det faktiskt är så att illegala droger omsätter mer än legala (läkemedel)?
I-fråga-sätt!
Det låter ändå ganska bra. Visst, jag är vän av mätbara studier, och jag tycker att man bör redovisa hur man kommit fram till sina slutsatser i de flesta sammanhang. Hur ofta citeras inte forskningsresultat utan redogörelse för de argument som använts för att komma fram till det som redovisas?
Visserligen må det vara så att det finns vissa regler för vad man kan använda som källor i akademiska uppsatser. Och journalister är i allmänhet bundna att kunna styrka sina påståenden med någon form av källor. Det som slår mig är dock att det ofta är helt okej att citera diverse uppslagsverk eller i princip vilken publikation som helst med ISBN-nummer. Tror folk att allt på bibblan är sant?
Nu förtiden diskuteras ofta wikipedia som en mindre pålitlig källa. Detta med rätta skulle jag tro. Men hur pålitliga är våra doktorsavhandlingar? Våra populärvetenskapliga skrifter? Eller till och med den dokumentation som våra professorer publicerar i vetenskapliga tidskrifter? Det är meningen att dessa skall kritiseras av likar, dvs andra som är expertis inom samma område. Vad händer om de alla följer samma doktrin? Är då detta sant?
Kapten Haddock, som iofs är mindre vetande och aldrig åstadkommit mer i akademikan än en c-uppsats, är väldigt skeptisk. Fullständiga felaktigheter kan smyga sig in i princip var som helst om inte kritikergruppen är fullständigt neutral. Vilket naturligtvis aldrig är fallet, varken i press eller inom universitet/-högskolevärlden. Från detta perspektiv är faktiskt wikipedia åtminstone teoretiskt ansatt av en bredare skara kritiker.
Allt ovan är i sig inte särskilt intressant. För Kapten Haddock tror att varje människa bör förankra varje källa i åtminstone en handfull oberoende källor och ständigt revidera dess värde. Kunskap är inte akademians monopol, och ej heller är en källa med flera professurer nödvändigtvis sann.
Var kritisk! (Dagens pedagogiska och utvecklande inlägg förekoms av denna mening).
I korthet. Ställ frågor, kräv en förklaring. Och nästa gång någon säger att porrindustrin är den tredje största industrin i världen efter vapen och illegala droger - fundera på om det är rimligt. Jag säger inte att det är oviktigt, och omsättningen kanske inte är intressant, men allvarligt. Tror ni att folk lägger ner mer pengar på porr än på dagligvaror? Sen undrar jag även om det faktiskt är så att illegala droger omsätter mer än legala (läkemedel)?
I-fråga-sätt!
Åååååh, bredband!
Det är läskigt. Trodde inte det var sant, men. Bredband. Det. Är. Mer. Än hastigheten. Som. Räknas. Det är... Ja, jo, ni vet redan. Veckans I-landsproblem, allt under 10Mbit/s är påfrestande för nerverna och borde flaggas av socialstyrelsen. Eller nä, det var en hyperbol.
Nåväl. Jag behöver mer data. Nån som har lust att buda över en Nordisk Familjebok från 30-talet?
Nåväl. Jag behöver mer data. Nån som har lust att buda över en Nordisk Familjebok från 30-talet?
onsdag 2 april 2008
Patetik
Är det ett ord? Hur som helst så skulle det kunna låta lite akademiskt om någon ville briljera med sina kunskaper inom området patetiskt beteende.
Vad pysslar Kapten Haddock med egentligen? Borde han bli vuxen? Sluta bete sig som en übertöntig tonåring? Nääääääää! Det går inte för sig. Han är helt enkelt varken bättre eller sämre än så.
Och förresten - kålsoppa, är det gott?
Vad pysslar Kapten Haddock med egentligen? Borde han bli vuxen? Sluta bete sig som en übertöntig tonåring? Nääääääää! Det går inte för sig. Han är helt enkelt varken bättre eller sämre än så.
Och förresten - kålsoppa, är det gott?
tisdag 1 april 2008
Påsk pt 2 m.m.
Jao, vad säger man. Påsken blev till någon sorts skärseld av glädje och kaos. Sällan har det varit så roligt att vara. Ja. Vara. För här trodde man att denna eländiga plats var härjad av total torka vad gäller förhoppningar om att träffa nya och spännande människor!
Så händer det bara. Allt på en gång. Nya och gamla superspännande människor som ger en hoppet tillbaka. Hoppet om att man kanske kan bo här. Men så klart - vad är det för liv om det inte ger en utmaningar och perspektiv? Odugligt såklart.
Så nu. Äntligen. Är det mindre än fyra minuter till jobbet. Inte längre fjättrad vid materiella ting och konstiga måsten. Friheten är här. Usch vad corny det blev. Men så är det.
Och såklart är det roligast när det inte går enligt planerna. För vad är planer egentligen om inte osaliga andar och Satans påfund? Näe - planera mindre.
Och oj, jag glömde. Kjellvander var utomkroppslig - NSD hade fel. Det var en fantastisk spelning som gav mig gåshud - och sångharmonierna prickade otäcka "sweet spots" som nästan fick mig i trans.
Så ja. Nu är jag besatt igen - av konsiga cowboymaner och människans förmåga att ständigt ställa allt på sin spets. Jag trodde jag visste - jag vet ingenting. Leve kaos.
Så händer det bara. Allt på en gång. Nya och gamla superspännande människor som ger en hoppet tillbaka. Hoppet om att man kanske kan bo här. Men så klart - vad är det för liv om det inte ger en utmaningar och perspektiv? Odugligt såklart.
Så nu. Äntligen. Är det mindre än fyra minuter till jobbet. Inte längre fjättrad vid materiella ting och konstiga måsten. Friheten är här. Usch vad corny det blev. Men så är det.
Och såklart är det roligast när det inte går enligt planerna. För vad är planer egentligen om inte osaliga andar och Satans påfund? Näe - planera mindre.
Och oj, jag glömde. Kjellvander var utomkroppslig - NSD hade fel. Det var en fantastisk spelning som gav mig gåshud - och sångharmonierna prickade otäcka "sweet spots" som nästan fick mig i trans.
Så ja. Nu är jag besatt igen - av konsiga cowboymaner och människans förmåga att ständigt ställa allt på sin spets. Jag trodde jag visste - jag vet ingenting. Leve kaos.
tisdag 25 mars 2008
Vad hände med påsken? Pt. 1
Jo, jag hade hemska planer på att vara duktig. Som tur var raserades dessa redan på torsdagen, då jag av en slump halkade ner i utgångsträsket. Det var ett varmt och skönt träsk som luktade gott och gav massa härliga glädjekänslor. Helt plötsligt påträffades en massa glada och trevliga bekantskaper och det kändes som att det faktiskt var semester.
Slumpen skördade till och med ett fantastiskt återseende från sommarens kalas. Oj, en torsdag har sällan varit så skojig minsann! Och fredagsmorgonen firades med upptäcksfärd i solen.
Perkelepunk, det var så den fortsatte. Fredagen alltså. En entusiastisk samling pogande tonåringar fick undertecknad att känna sig som en - där i värmeljusupplyst industrilokal. Möjligen kan en ung Dennis Lyxzén eller Totalt Jävla Mörker mäta sig med de argaste finskor som sett dagens ljus. Hyvä Suomi! Att sedan ett par kids sov sig genom hela tre spelningar i en soffa tre meter från scenen är säkert en av de där sakerna som aldrig riktigt kommer att kunna förklaras.
MABD avslutade kvällen med en av sina genom tiderna bästa spelningar. Aldrig har kriminalinspektör Alkberg haft en sån lyster av härlig gammal punknostalgi. Tänk Brooklyngården anno 90 ungefär.
Sällskapet var även denna kväll fullständigt oklanderligt. Och när MABD fyrade av Haparanda here we come var lyckan i det närmaste total! Vad säger man? Oförtjänt kanske - men fasickens så kul!
När det sedan blev lördag var alla duktighetsidéer fullständigt avpoletterade och det blev utgång igen - denna gång för att under blandad plåga och förtjusning se Skaburbian göra en riktigt bra, om än aningen oinspirerad spelning. Drogfritt? Okej, den goda saken rätade skutan en aning men det är besvärligt att njuta av musik och vara törstig samtidigt!
Slumpen skördade till och med ett fantastiskt återseende från sommarens kalas. Oj, en torsdag har sällan varit så skojig minsann! Och fredagsmorgonen firades med upptäcksfärd i solen.
Perkelepunk, det var så den fortsatte. Fredagen alltså. En entusiastisk samling pogande tonåringar fick undertecknad att känna sig som en - där i värmeljusupplyst industrilokal. Möjligen kan en ung Dennis Lyxzén eller Totalt Jävla Mörker mäta sig med de argaste finskor som sett dagens ljus. Hyvä Suomi! Att sedan ett par kids sov sig genom hela tre spelningar i en soffa tre meter från scenen är säkert en av de där sakerna som aldrig riktigt kommer att kunna förklaras.
MABD avslutade kvällen med en av sina genom tiderna bästa spelningar. Aldrig har kriminalinspektör Alkberg haft en sån lyster av härlig gammal punknostalgi. Tänk Brooklyngården anno 90 ungefär.
Sällskapet var även denna kväll fullständigt oklanderligt. Och när MABD fyrade av Haparanda here we come var lyckan i det närmaste total! Vad säger man? Oförtjänt kanske - men fasickens så kul!
När det sedan blev lördag var alla duktighetsidéer fullständigt avpoletterade och det blev utgång igen - denna gång för att under blandad plåga och förtjusning se Skaburbian göra en riktigt bra, om än aningen oinspirerad spelning. Drogfritt? Okej, den goda saken rätade skutan en aning men det är besvärligt att njuta av musik och vara törstig samtidigt!
måndag 17 mars 2008
Inte okej till den här dagen.
Fan,
Jag har jävligt svårt att begripa hur folk lever med sig själva. Tänk er själv om man skulle gå omkring i en värld där man antog att alla andra funkade likadant som en själv?
Där skulle man gå och se romkolafudgen smälta och bygga berg i glassbaren, fan alla gillar ju saltlakrits å polka - det är ju självklart. Alla bilar skulle vara röda citroen ds från 1957 och alla pikétröjor skulle va på ständig rea.
Hej nyhet. Det är ju inte så. Fan vi e olika, och hur kan man då som arbetande personalansvarig ha så taskig personalkontakt att man på ett sexmannaföretag totalt missbedömer motivationerna hos de anställda? Det är för mig en jävla gåta.
Jag tycker att en normalbegåvad människa borde ha kunnat lista ut det när alla säger att det viktigaste är att vi som grupp kan hålla ihop. Det är ju vi som är - det. Allas kompetenser kan möjligen bytas ut, men vi är ju en amöba. Anledningen till att vi funkat så bra är att vi är ett superteam. Hur smart är det att börja kicka folk baserat på märkliga projektioner. Vi har gasat på och ställt upp på det här företaget, och har haft sjukt kul på vägen. Men börjar det blåsa den minsta motbris - då åker yxan fram.
Det var inte det jag tänkte på när jag drog två raka 21-timmars, och därefter en 30+ timmars. Det var i min enfald, att här är vi ett team, när det kniper lite då tar man i. Och sen har man igen det en annan dag. Fel, fel fel hade Brasse sagt.
- Va inte naiv, när de kommer till kritan (kronorna), så åker siste man ut.
Jag spyr. Och så har jag bestämt mig för att här kan jag inte jobba mer.
Jag har jävligt svårt att begripa hur folk lever med sig själva. Tänk er själv om man skulle gå omkring i en värld där man antog att alla andra funkade likadant som en själv?
Där skulle man gå och se romkolafudgen smälta och bygga berg i glassbaren, fan alla gillar ju saltlakrits å polka - det är ju självklart. Alla bilar skulle vara röda citroen ds från 1957 och alla pikétröjor skulle va på ständig rea.
Hej nyhet. Det är ju inte så. Fan vi e olika, och hur kan man då som arbetande personalansvarig ha så taskig personalkontakt att man på ett sexmannaföretag totalt missbedömer motivationerna hos de anställda? Det är för mig en jävla gåta.
Jag tycker att en normalbegåvad människa borde ha kunnat lista ut det när alla säger att det viktigaste är att vi som grupp kan hålla ihop. Det är ju vi som är - det. Allas kompetenser kan möjligen bytas ut, men vi är ju en amöba. Anledningen till att vi funkat så bra är att vi är ett superteam. Hur smart är det att börja kicka folk baserat på märkliga projektioner. Vi har gasat på och ställt upp på det här företaget, och har haft sjukt kul på vägen. Men börjar det blåsa den minsta motbris - då åker yxan fram.
Det var inte det jag tänkte på när jag drog två raka 21-timmars, och därefter en 30+ timmars. Det var i min enfald, att här är vi ett team, när det kniper lite då tar man i. Och sen har man igen det en annan dag. Fel, fel fel hade Brasse sagt.
- Va inte naiv, när de kommer till kritan (kronorna), så åker siste man ut.
Jag spyr. Och så har jag bestämt mig för att här kan jag inte jobba mer.
fredag 14 mars 2008
onsdag 12 mars 2008
Ompalompier
Så. Nu börjar jag verkligen tro att jag är galen. Borde inte möbeltassar kunna sköta en enkel uppgift som att faxa ett hyreskontrakt? Det är fantamej helt omöjligt att få de små liven att samarbeta. Ett evigt käbbel om vem som är luddigast, och vem som har den bästa platsen för tevetittande.
tisdag 4 mars 2008
Hata kaka
Haj är en sorts fisk. Fast den har ingen kajplats och gillar inte meloner särskilt bra. Det gör att man sällan ser hajar på fruktmarknader en varm eftermiddag, då är de troligen bortresta eller hemma och jävlas med grannen.
torsdag 28 februari 2008
Kapten Kollaps
Jag har en teori. De flesta av en enskild människas själsliga problem orsakas av bristande handlingskraft.
Vi har nån sorts inbyggd dragning till att finna oss i situationer som vi inte alls tycker är tillfredsställande. Låter korkat va? Ta ett löjligt vardagligt problem. Du kommer hem och inser att diskbänken liknar en efterfest. Fan va jobbigt, måste diska. Direkt slås nog de flesta av lusten att vänta med att diska, eller värre någon sorts flygande förhoppning om att tandfen ska dyka ner ur spisfläkten och fixa det åt oss.
Lätt hänt att falla till föga för dessa impulser och parkera i soffan eller sticka ut och göra nåt kul bus istället. Situationen ändras inte, men för en stund kanske vi glömmer diskberget. Den handling som skulle gjort oss nöjda - det vill säga åtgärdat den otillfredsställande situationen; diskberget - undviker vi gärna. Och därtill har vi lastat på oss en till grej som vi egentligen inte är nöjda med. Det tar typ tio minuter att diska, det är inte fysiskt ansträngande, och kommer vid avslutande att ge oss en - om än aldrig så liten - behaglig känsla. Och så blir man ren under naglarna, om man nu var skitig innan och inte använder diskhandskar. Ja det här är ett pedagogiskt inlägg. Ändå är det inte alltid självklart att man fattar diskborsten med god min, utan väljer att bli kvar i ett nu med diskberg.
Okej, vaffan är poängen om nu någon orkat läsa ända hit? Jo, positiva känslor kommer när man tar tag i de problem eller missnöjen som går att åtgärda här och nu. Förändring är bra, passivitet dåligt. Fundera ut vilka situationer du är missnöjd med, och handla på ett sätt som förändrar dem, och resten kommer av sig självt.
Så.
- Tystnad, tagning!
Vi har nån sorts inbyggd dragning till att finna oss i situationer som vi inte alls tycker är tillfredsställande. Låter korkat va? Ta ett löjligt vardagligt problem. Du kommer hem och inser att diskbänken liknar en efterfest. Fan va jobbigt, måste diska. Direkt slås nog de flesta av lusten att vänta med att diska, eller värre någon sorts flygande förhoppning om att tandfen ska dyka ner ur spisfläkten och fixa det åt oss.
Lätt hänt att falla till föga för dessa impulser och parkera i soffan eller sticka ut och göra nåt kul bus istället. Situationen ändras inte, men för en stund kanske vi glömmer diskberget. Den handling som skulle gjort oss nöjda - det vill säga åtgärdat den otillfredsställande situationen; diskberget - undviker vi gärna. Och därtill har vi lastat på oss en till grej som vi egentligen inte är nöjda med. Det tar typ tio minuter att diska, det är inte fysiskt ansträngande, och kommer vid avslutande att ge oss en - om än aldrig så liten - behaglig känsla. Och så blir man ren under naglarna, om man nu var skitig innan och inte använder diskhandskar. Ja det här är ett pedagogiskt inlägg. Ändå är det inte alltid självklart att man fattar diskborsten med god min, utan väljer att bli kvar i ett nu med diskberg.
Okej, vaffan är poängen om nu någon orkat läsa ända hit? Jo, positiva känslor kommer när man tar tag i de problem eller missnöjen som går att åtgärda här och nu. Förändring är bra, passivitet dåligt. Fundera ut vilka situationer du är missnöjd med, och handla på ett sätt som förändrar dem, och resten kommer av sig självt.
Så.
- Tystnad, tagning!
fredag 22 februari 2008
Neurotisk hyperaktiv och oförskämd nihilist
Idag åt jag lunch. Vi pratade om saker. Det sög. Jag kände mig som en utomjording, kunde inte relatera. Så brukar det inte vara.
Det är en smygande svart misantropi som nästlar sig in överallt i mitt liv. Gillar jag inte människor längre?
Allt som alla säger har jag redan tänkt. Låter ju inte så bra. Men så är det.
Nästan.
Mina tankar kretsar numera kring helt orealistiska saker som hur jag ska motivera mig att faktiskt göra något på jobbet. Och någon personlig besatthet av att hitta på någonting underhållande och distraherande att göra för att hålla tristessen borta.
Jag läser. Jag funderar. Jag längtar. Efter något att bry mig om. Nihilismen har varit som en god vän, men börjar nog göra mig smått galen. Idag registrerade jag mig på diverse datingsajter, det var kul. Vilket skönt bedrägeri att tjäna pengar på människors ensamhet. Det roliga är ju att fylla i alla uppgifterna och göra personlighetstest. Typ "hur viktigt är trohet i en relation?" Inte alls då. Fan varför har folk såna hang-ups på ägande? "Vilka egenskaper är viktigast för dig i en partner?" 1. Utseende. 2. Ekonomi. 3. Ett varmt hjärta, vaffan kom igen? Ett varmt hjärta? Vad betyder det? Alternativet "Neurotisk hyperaktiv och oförskämd nihilist" fanns inte. Synd. En sån kanske hade varit kul att träffa. Lejondomptör fanns inte heller med i önskade yrken. Jag är besviken.
Baksidan av detta tidsfördriv är att det var jävligt besvärligt att avregistrera sig. Det var helt enkelt inte alls lika kul.
Nu är klockan mitt i natten och strumporna ligger fortfarande under soffan. Imorgon är det fredag. Då är det alkoholdagen. Min vana trogen kommer jag att bli infantilt berusad och förhoppningsvis roa någon. Och, i bästa fall, mig själv. Spritmongo.
Det är en smygande svart misantropi som nästlar sig in överallt i mitt liv. Gillar jag inte människor längre?
Allt som alla säger har jag redan tänkt. Låter ju inte så bra. Men så är det.
Nästan.
Mina tankar kretsar numera kring helt orealistiska saker som hur jag ska motivera mig att faktiskt göra något på jobbet. Och någon personlig besatthet av att hitta på någonting underhållande och distraherande att göra för att hålla tristessen borta.
Jag läser. Jag funderar. Jag längtar. Efter något att bry mig om. Nihilismen har varit som en god vän, men börjar nog göra mig smått galen. Idag registrerade jag mig på diverse datingsajter, det var kul. Vilket skönt bedrägeri att tjäna pengar på människors ensamhet. Det roliga är ju att fylla i alla uppgifterna och göra personlighetstest. Typ "hur viktigt är trohet i en relation?" Inte alls då. Fan varför har folk såna hang-ups på ägande? "Vilka egenskaper är viktigast för dig i en partner?" 1. Utseende. 2. Ekonomi. 3. Ett varmt hjärta, vaffan kom igen? Ett varmt hjärta? Vad betyder det? Alternativet "Neurotisk hyperaktiv och oförskämd nihilist" fanns inte. Synd. En sån kanske hade varit kul att träffa. Lejondomptör fanns inte heller med i önskade yrken. Jag är besviken.
Baksidan av detta tidsfördriv är att det var jävligt besvärligt att avregistrera sig. Det var helt enkelt inte alls lika kul.
Nu är klockan mitt i natten och strumporna ligger fortfarande under soffan. Imorgon är det fredag. Då är det alkoholdagen. Min vana trogen kommer jag att bli infantilt berusad och förhoppningsvis roa någon. Och, i bästa fall, mig själv. Spritmongo.
tisdag 12 februari 2008
Vaffan håller jag på med?
Det slår mig precis nu att det roligaste som finns måste vara att ha en sån här blogg.
Vad jag har förstått är några av de mer vanliga symptomen på denna åkomma är någon sorts ångest över att inte ha barn, jobb, bil och hus - det är ju inte normalt Gudars skymning!
Dessa har jag inte. Jag har ångest över att jag inte vill ha en bil, eller familj och verkligen inte nåt hus. Faktiskt tror jag inte jag vill ha nåt av det som ingår i trettiotreårspaketet, om man nu får kalla det så. Möjligen skulle jag kunna tänka mig en trädkoja, det vore lite läckert.
Aha, kan tänkas, det är Peter Pan syndromet! Oj är det? "Älvor finns bara om man tror på dem! Undrar om det går att lösa med lite Kool-Aid?
"En blogg är det roligaste som finns att ha!" - Kapten HaddockDet var lite tidigare idag som jag till slut insåg att det som jag trodde var någon sällsynt djungelsjukdom faktiskt är den smått klassiska och ofta roande 33-årskrisen. Visheten fått råda hade jag inte väntat fem år på att inse det - men det är kanske just det som är det dråpliga i situationen.
Vad jag har förstått är några av de mer vanliga symptomen på denna åkomma är någon sorts ångest över att inte ha barn, jobb, bil och hus - det är ju inte normalt Gudars skymning!
Dessa har jag inte. Jag har ångest över att jag inte vill ha en bil, eller familj och verkligen inte nåt hus. Faktiskt tror jag inte jag vill ha nåt av det som ingår i trettiotreårspaketet, om man nu får kalla det så. Möjligen skulle jag kunna tänka mig en trädkoja, det vore lite läckert.
Aha, kan tänkas, det är Peter Pan syndromet! Oj är det? "Älvor finns bara om man tror på dem! Undrar om det går att lösa med lite Kool-Aid?
måndag 11 februari 2008
Tatueringar och taggtråd
Ojdå, jag läste precis det här om varför män(niskor?) tatuerar sig. Och även om diskussionen känns lagom trivial. En obligatorisk utskällning med mål att underhålla - förr i världen kallade man kanske det för en sågning, eller - så kan jag inte för mitt liv förstå hur tatuering på något vis är mer eller mindre patetiskt än hårvax, tandreglering och plockade ögonbryn? Som på ett sidospår, vem fan bryr sig? Kan inte alla som gillar att klä ut sig till Anakin Skywalker, kramas med TeleTubbies och runka till TV-Shop få göra det?
Kan inte uttråkade, alkoholiserade sjökaptener få ägna sig åt lite härlig dubbelmoral och obsceniteter och som Uroboros knapra på sina egna bakhasor? Cirkelresonemang och taktlöshetsokänslighetshet.
Vad bövelen är det för Kapten som inte ens har det pyttigaste ankarmotiv på födelsedagskostymen ännu förresten? Och har ormar hasor?
Kan inte uttråkade, alkoholiserade sjökaptener få ägna sig åt lite härlig dubbelmoral och obsceniteter och som Uroboros knapra på sina egna bakhasor? Cirkelresonemang och taktlöshetsokänslighetshet.
Vad bövelen är det för Kapten som inte ens har det pyttigaste ankarmotiv på födelsedagskostymen ännu förresten? Och har ormar hasor?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
