Inte okej till den här dagen.

Fan,

Jag har jävligt svårt att begripa hur folk lever med sig själva. Tänk er själv om man skulle gå omkring i en värld där man antog att alla andra funkade likadant som en själv?

Där skulle man gå och se romkolafudgen smälta och bygga berg i glassbaren, fan alla gillar ju saltlakrits å polka - det är ju självklart. Alla bilar skulle vara röda citroen ds från 1957 och alla pikétröjor skulle va på ständig rea.

Hej nyhet. Det är ju inte så. Fan vi e olika, och hur kan man då som arbetande personalansvarig ha så taskig personalkontakt att man på ett sexmannaföretag totalt missbedömer motivationerna hos de anställda? Det är för mig en jävla gåta.

Jag tycker att en normalbegåvad människa borde ha kunnat lista ut det när alla säger att det viktigaste är att vi som grupp kan hålla ihop. Det är ju vi som är - det. Allas kompetenser kan möjligen bytas ut, men vi är ju en amöba. Anledningen till att vi funkat så bra är att vi är ett superteam. Hur smart är det att börja kicka folk baserat på märkliga projektioner. Vi har gasat på och ställt upp på det här företaget, och har haft sjukt kul på vägen. Men börjar det blåsa den minsta motbris - då åker yxan fram.

Det var inte det jag tänkte på när jag drog två raka 21-timmars, och därefter en 30+ timmars. Det var i min enfald, att här är vi ett team, när det kniper lite då tar man i. Och sen har man igen det en annan dag. Fel, fel fel hade Brasse sagt.

- Va inte naiv, när de kommer till kritan (kronorna), så åker siste man ut.

Jag spyr. Och så har jag bestämt mig för att här kan jag inte jobba mer.