Förnuft eller religion - varför man måste välja

Svårt att tänka mig att någon kommer att orka läsa eller försöka förstå det här. Men det kliar i fingrarna.

Om just "du" som läser det här är religiös så är det här till dig.

1. Jag är din Gud. Om du inte tror på att jag är din gud är du fördömd. 
2. Jag är allsmäktig. Det finns ingenting som jag inte kan. Jag är allt. Vet allt. Förstår allt. Kan allt.
3. Jag är alltigenom god.
   
4. Jag kan inte ifrågasättas. Eftersom jag är allsmäktig, och alltigenom god.
5. Jag behöver inte bevisa något av ovan. Om du inte finner bevis, är det för att jag inte önskar att du finner bevis.
   
6. Jag har orsaker till att dölja bevis för min existens som du inte förstår eller någonsin kan förstå. För jag är fullkomlig och du är icke-fullkomlig.
   
7. Allt detta är sant. Därför att jag har skrivit det. Och jag är Gud.

Okej. Konverterat ännu?

Detta är såklart ett cirkelbevis. Det kan skrivas kortare. En populär variant är ungefär så här.

1. Jag har alltid rätt.
2. Om du tror något annat, se punkt 1.

Den första punktlistan är en hyfsad "nedkokning" av i alla fall våra fyra stora monoteistiska religioner; Protestantism, katolicism, judendom och islam.  (Det hindrar såklart inte att samtliga innehåller en del moraliska råd och tankegångar som vi alla kanske håller med om eller tilltalas av, men det är en annan historia.)

Vi människor använder vår hjärna för att ta beslut och dra slutsatser hela tiden i varje vaket ögonblick. Vi är i grunden oförmögna att tänka "ologiskt" - även om vi populärt säger så och kanske tänker så. Faktum är att "tänka ologiskt" är att inte tänka. Eller att "tänka", i betydelsen dra slutsatser, utifrån felaktig eller ofullständig information.

Hela vår tillvaro är uppbyggd av förnuft - i en vid betydelse, här menar jag vår förmåga att dra logiska slutsatser och värdera den information vi har. Människans lika värde, lika lön för lika arbete, träldomens avskaffande, demokrati, rösträtt - alla dessa saker är resultat av förnuftstänkande. Att resonera och utifrån observerade fakta dra slutsatser om vad som är rättvist och vad som gagnar människan kollektivt och individuellt i framtiden. Tack och lov hör vi alltmer sällan argumentet "Därför att det är kungens lag" när konflikter uppstår. I sverige också rätt sällan "Därför att det är guds lag".

Båda argumenten kräver att man accepterar ett axiom. En grundsats. Något som aldrig kan eller ska ifrågasättas. Det första, med kungen, anses nog av de flesta som absurt idag - i demokratins tidsålder.

Grundsatsen var i princip nåt i stil med: "Kungen har rätt att bestämma. Kungen får inte ifrågasättas." Ofta motiverade dessa kungar detta med att de på något vis fått denna makt av Gud.

Låter det bekant?

När man sedan började fundera på varför det var så. Med hjälp av upplysningen bland annat så blev det snabbt kärvt för kungarna. Man krävde förnuftiga, vetenskapliga och begripliga argument till varför grundsatsen skulle accepteras. Idag är det nog få eller inga monarker som förväntar sig denna sorts blinda förtroende - och i princip inga har någon egentlig makt.

Varför ska vi i så fall inte kunna förvänta oss samma sak av gud? På denna fråga har ingen av de ovan nämnda religionerna något rationellt eller förnuftigt svar. Hela paketet vilar och faller på trosbegreppet (nej, handlar inte om flickors underbyxor). Antingen tror man, eller så gör man det inte. Punkt. The Lord works in mysterious ways. Eller på svenska: Herrens vägar är outgrundliga. Alltså punkt 6 i mitt eget "evangelium".

Det finns inga. Absolut inga. Jag understryker - inga. Bevis som gör det förnuftigt att tro på någon av dessa fyra religioner. Det finns däremot lätt räknat tusentals argument för att inte göra det. Bland annat den enorma mängd motsägelser och rena felaktigheter som finns i dessa religioners skrifter. Återigen förklaras detta enbart av punkt 6. Så vi återkommer till samma plats i funderingarna om och om igen.

Vi vet redan svaret. Vi måste vara beredda att kasta precis allt - vårt förnuft, moral och fria vilja - för att slippa den gnagande rädslan. Skräcken för att det inte finns någon mening. Att det inte finns någon rättvisa. Att det inte finns något förnuft. Vi får i gengäld "löftet" att Goda handlingar leder till lycka och paradiset, och Onda till bestraffning och helvetet. Men det sker sällan här. I denna världen. Utan sen - i "efterlivet"... Så lägligt? För det kan vi ju inte bevisa? Aha, just det, åter till punkt 6?

Detta mina vänner. Är vi alla så förbannat rädda för. Jag är det i alla fall. Vår logiska natur kräver att det ska finnas förnuft, saker ska ha en mening. Därför uppfinner vi till sist Gud - för att vi inte klarar av ovissheten. Vi kan inte leva utan denna trygghet. Vi måste ha mening. Pusselbitarna måste passa. Och vad är det om inte förnuft?

Det behov som religion uppfyller verkar rimligen ha uppkommit just som en konsekvens av att vi söker ordning - logik, mönster, sammanhang, mening. Inte tvärtom.

Däremot är förnuft och religion (återigen i betydelse de stora fyra) per allt det vår värdsbild vilar på oförenliga. Ej heller verkar det rimligt att tro att religion kan existera utan förnuft och logik, då resonerandets och logikens konst används i alla de heliga skrifter som dessa religioner baseras på.

Låt oss anta att detta stämmer.

1. Att tro - vara religiös - kräver att man helt frångår logiken och förnuftet i sitt förhållningssätt till Gud (gud behöver/kan inte förklaras för han är allsmäktig och fulländad). Alltså acceptera punkt 6 utan ifrågasättande.
   
2. De religiösa skrifterna använder logik och förnuft för att förklara och motivera de regler man förespråkar.
   
3. Vi människor är till vår natur sökande efter mening, mönster, sammanhang.
4. Vår världsbild bygger på detta. Mening, mönster, sammanhang. Metodisk forskning. Mätbara observationer. Sant eller falskt. I sitt yttersta: logik.
5. Vi är rädda och mår dåligt av tanken på ett liv utan mening. Ett liv där ingen rättvisa finns, där de goda inte vinner och där det inte finns början eller slut.
   

Slutsatsen är den gamla vanliga. Gud kan inte förstås med förnuft. För att tro måste man vara oförnuftig åtminstone inför frågan om guds existens. Betänk då att precis, och helt utan uteslutande, allt som beskrivs i de religiösa skrifterna vanligen skall accepteras utifrån detta helt ologiska antagande. Rubbet.

Det som är intressant tycker jag snarare är att det går utmärkt att ta bort accepterandet av guds existens utan att något i hela världen blir mindre begripligt eller svårare att förklara. Utan tvärtom. Vi kan anta att gud inte finns och förklara alla religiösa skrifter, religion som företeelse, alla motsägelser som orsakar konflikter mellan religiösa grupper.

Enligt Occams rakniv, den princip varpå vår forskning och vårt resonerande bygger, är det således förnuftigt att acceptera antagandet.

Vi kan alltså byta ut punkt 1 mot t.ex. "Det finns ingen mening.". Eller "Vi vet inte om det finns någon mening." Den senare förefaller vara den förnuftiga.

Varför gör vi det inte då?

Här kommer förklaringen.

Vi är rädda. Det är jobbigt, nästan olidligt, att leva i en värd utan bestämd mening. I en värld där rättvisa endast finns som en idé hos människor. Vi blir plötsligt själva ansvariga för att skapa en värld som fungerar. Och vi inser att den där idén ser väldigt olika ut i olika människor. Och för att det ska fungera så kommer vi att vara tvungna att tänka väääääldigt mycket. Och bli väldigt ödmjuka. Och det är ändå troligt att det kommer att vara omöjligt att nå en perfekt balans.

Antingen det.
Eller så gäller punktlista nummer ett. (Jag är en modern gud, jag publicerar mina, dvs Guds, ord helt oförvanskade och fulländade på internet. Lätt att kopiera således.)


Ni väljer... Det är inte ett dugg mindre förnuftigt att acceptera den listan än Tanach, Koranen eller den kristna Bibeln. Tvärtom faktiskt, det är mer förnuftigt då det finns färre motsägelser och följdproblem med min gospel.

Synd bara att det är så förbannat jobbigt och otäckt att inte se en mening. Önskar jag kunde tro på nåt - om det så bara var "aliens". Det är för övrigt också minst lika förnuftigt...

Men det är ändå sant - ur logisk mening. Att begreppet religion är oförenligt med förnuft, för dess grundsten är icke-förnuft.

Förresten, vad tror Gud på? Jag vet såklart svaret. Men jag har anledningar som ni inte skulle kunna förstå som gör att jag inte tänker berätta det.....

Puss på er! (Ja, Gud gillar sin skapelse. Ibland. Hrm. Hrm. När han inte har outgrundliga och hemliga anledningar till att jävlas med folk...)

Fotnot: Denna text har absolut ingenting med värde att göra. Eller att det på något vis nödvändigtvis är dåligt eller bra att vara troende eller inte. Det är inte svart-vitt. Oräkneliga troende är underbara, fantastiska och mycket lätta att älska. Detsamma är sant för oss som inte tror. Vi behöver lära oss respekt, tolerans, förståelse - alla människor. Oavsett gud. Även detta går att läsa i de heliga skrifterna; i alla fall om tolkningsviljan är hälften så god som den är när man hävdar att Koranen förutspår "atomens födelse" eller att Första Mosebok är förenlig med dagens teorier om vårt universums födelse. Denna text handlar om det som står i titeln.

Slisk Varulv får man inte heta

Hur mycket humor är det att vi använder skattepengar till att utvärdera och bestämma vad folk får heta? Jag kan till en mycket, mycket liten del förstå att man inte får byta namn till något som kan förväxlas med en annan person. Fast även detta är väl ganska absurt? Det verkar till exempel finnas 18 personer i sverige som heter Ulf Lundell. Ändå skyddas deras namn för att förväxling inte ska kunna ske. Om det inte fanns någon överhuvudtaget med det namnet så skulle det inte ha något "skydd"...

Det finns 54 Håkan Hellström. 1731 Jan Johansson, 874 Maria Larsson (vår Äldre- och folkhälsominister) - allt detta enligt hitta.se. Det är alltså hur pass ovanligt namn man har från början som i huvudsak avgör vilket "skydd" man har... För det finns ju i alla fall 874 personer som kan låtsas vara folkhälsominister (på det sätt som det s.k. skyddet avser).

Det är väl ganska odemokratiskt? Och det är väl tämligen självklart att skyddet egentligen finns till för att hindra "pöbeln" från att ta adligt klingande efternamn. Det är nämligen så att det fortfarande är förbjudet att lägga till ett prefix av typen "af" eller "von" till sitt efternamn. Även om det inte är förväxlingsbart.

Att man sedan dessutom helt självsvåldigt nekar en medborgare att heta Slisk Varulv - ett namn som knappast riskerar att förväxlas med någon. Om det sedan är "god smak" eller inte tycker inte jag att myndigheter ska bestämma. Yttrandefrihet? Ska vi börja göra som i Turkiet och stänga våra gränser för folk med namn som inte gillas av skatteverket?

Det är varje myndig människas förbannade rätt att heta vad dom vill. Kom med ett argument för varför de inte skulle få det?

Ska vi dessutom slösa skattepengar på att kontrollera det?

Mvh

Bananbajs von Silfverlyktstolpe

Det intressanta med IQ - eller?

Hur börjar man egentligen? Om man nu valt en sån här rubrik? Jag tror inte IQ (i min förståelse alltså det resultat en person får efter ha gjort någon form av IQ-test) är helt oväsentligt. Det saknar inte fullkomligt betydelse. Men.

Det verkar finnas en dubbelhet i hur folk ser på intelligens. Och tydligen är en bra poäng på ett IQ-test ett bevis för att någon är just intelligent. Och det är tydligen viktigt. Att vara intelligent. Men på vilket sätt?

Om man är stark i armarna och använder styrkan för att ro sina medmänniskor i en båt bort från hotande skummisar så kanske man kan tycka att det är ett bra sätt att använda styrkan. Om man däremot använder den för att banka in fejset på alla som inte gör som man säger kanske det påverkar vår uppfattning. Hur vi ser på värdet av själva styrkan?

Jaja. Det där var väl kanske dagispedagogik. Men det är väl samma med alla färdigheter? Det enda som är intressant för oss andra - kollektivet - är väl hur de används? Nån kan vara jävligt dålig på att gräva diken, men för oss som inte gillar översvämningar så är vi tacksamma för att hon/han skottar på efter bästa förmåga. Den där filuren som e sjukt bra på det men som sitter å läser Se och Hör istället för att skotta är väl inte särskilt intressant?

Sen kommer ju det kruxiga i att bedöma "intelligens" - jag ska inte ens försöka, för det finns folk som jobbat med det i trettio år som ändå inte är så bra på det. Men. Blandar vi inte ihop begreppen en hel del? Vad menar vi egentligen? När vi tycker att någon är intelligent?

Jag vet att jag kan titta på folk jag inte känner så väl och tänka. Ja. Fan det här är en intelligent människa, men jag ogillar dennes åsikter. Det händer rätt så ofta. För med "intelligens" kommer ofta arrogans och hybris.

Jag vill bara nämna - utan att nämna, eftersom jag inte vill bidra till ytterligare bättre "google-poäng" - en viss bloggare med adlig släkt som överlyckligt hävdar att han är "smartare än 95%" av oss andra. Eller jag kanske borde skriva "er andra". För jag fick faktiskt full poäng på samma test - dvs 98%.

Om vi nu lite slarvigt går tillbaka till liknelserna (taffliga, förvisso). Han har alltså gjort ett test och kommit fram till att han är "starkare i överarmarna" än 95% av alla andra. Det betyder inget för honom och inget för oss andra i "kollektivet". Det som kanske är intressant är vad han är bra på att göra med sina överarmar...

Personligen föredrar jag de som är bra på att gräva diken över de som är bra på att slå folk på käften...

Puss.

Ps. Jag är för övrigt han som läser Se och Hör. Jag är klyftig. Liksom de flesta av mina vänner. Jag tänker inte vara falskt blygsam. Men jag gör då fan ingenting vettigt med det... Ds.

Nyspråk överallt - ytterligare bogusforskning...

Svenskt näringsliv drar bekväma slutsatser



Jag frestas att skriva något långt och jobbigt om detta. Men ska försöka undvika det. Och istället bara påstå att journalister verkar vara antingen är för lama eller för dåliga på att tänka för att ställa vettiga frågor.

Från en som inte läst nationalekonomi, sociologi, psykologi eller antropologi på universitet kommer dock en liten fråga. Är det inte ett betydligt bättre mått på "klyftor i samhället" - ett begrepp man kan fundera över vad man menar med - att i så fall titta på förvärvad inkomst per arbetad timme?

Fattar inte hur man kan ägna en hel bok åt att titta på konsumtion ur detta perspektiv - eller rättare sagt, jag fattar precis. Det är självklart ytterligare ett sätt att försöka omdefiniera "livskvalitet" till "konsumtion" - något som självklart ligger i SNs intresse. Ytterligare ett exempel på Nyspråk - något som vi borde lära människor att se upp med redan i grundskolan.

För övrigt och som påpekat. Begreppet "klyftor i samhället" är väl inte helt lättdefinierat? Jag skulle bara ur min tänkarhatt vilja dra följande faktorer som väsentliga och föreslå att istället titta på dessas samverkan för att få ett mer användbart mått på vad dessa klyftor/klasskillnader egentligen avgörs av? Kom igen nu forskarna, jag gör ju ert jobb åt er! Men jag tror ni är för fega för att ta er an något som är komplicerat och avgörs av mer än en variabel.

Avgörande för en individs upplevelse av samhällsposition/klass/livskvalitet - ett förslag på faktorer:

• Individuell frihet - alltså möjligheter att påverka sin livssituation. Byta yrke, bostad, tillgång till aktiviteter, resa, uttrycka sig osv. Obs! Det är den upplevda friheten som avgör. Det vill säga hur styrd individen upplever sig. Inte hur mycket den agerar - i detta avseende och troligen de flesta andra är konsumtion uppenbarligen helt värdelös som indikator.
• Respekt för sitt människovärde och yrkesvärde (jämför kassabiträde på ICA med läkare. Etnisk svensk heteroman med olika typer av minoriteter osv.)
• Kontroll över sin egen arbetstid (många "arbetare" har relativt hög inkomst men hårt reglerad arbetstid, raster, m.m. Tjänstemän kan tjäna mindre men har flextid å mer flexibel semester osv.)
• Ekonomisk trygghet - konsumerar man för att man vill eller för att man måste? Behöver man leva med ständig oro över att oförutsedda utgifter kan omkullkasta hushållsekonomin (tandläkare, allvarlig sjukdom, arbetslöshet osv.) Köper man kanske saker man inte har råd med för att hålla skenet uppe? Hur många konsumerar för att döva sin frustration över en tung livssituation?
  
• Fritid. Definition av fritid bör knappast likställas med den "tid man inte arbetar". Utan den tid som individen utifrån ovan nämnda har möjlighet att själv disponera och använda för t.ex. avslappning, självutveckling, umgänge osv.

Som sagt. Mina funderingar lär knappast vara något revolutionerande för människor som förstår att det är väldigt få saker som går att mäta med endast en siffra (variabel). Det är svårt att forska och komma fram till konkreta resultat med för många variabler. Att däremot sikta in sig på endast en variabel är enklare. Men tyvärr är det sällan någon egentligen kommer fram till något av värde med den här typen av metod. Det enda "värde" det har är som ett försmädligt och vilseledande argument för att tillföra retorisk trovärdighet till argument genom att hänvisa till "forskning". Politik och marknadsföring bedrivs på det här sättet. Tyvärr.

Det enda vi i "massan" kan göra för att skydda oss är att försöka tänka själva.

Puss å kram.

ps. Jaja, det gick ju sådär att hålla sig kort... ds.

Det kan va PRYO....

Är det så?

Annars tänker jag bara att dom kanske får mens å hår på könet snart. Asså - är d på riktigt....

Miljöminister?

Jag hittar inte ens metaforer för detta. Men har ni sett honom? Hur fan har vi fått såna tramsputtar som tar beslut för oss?

Det är fan så sorgligt.

Experter...

Jag tänkte. Att näe. Det är för lågt. Det är lite sådär irriterande näsvist och ordmärkande. Men ändå... Jag förväntar mig inte att alla som jobbar på Expert är experter. Det är inte så jag tänker när jag ser skylten. Jag tror inte dom ska vara sjukt kunniga. Jag tänker mer: jaja, det är ett företag som försöker ta mark genom att vara lite bättre. Lite bättre än lagom. Det är därför dom är lite dyrare. Det är kanske det man får om man köper på... Expert.

Jag vet inte. Jag tror det är länge sen det var ett krav eller ens önskemål att säljarna kan nåt om produkterna. Jag är såpass cynisk. Ändå tycker jag det här är lite kul...

Jag gillar inte "teknik" jag är inte intresserad av häftiga finesser. Därför hade jag en iPhone. Den slutade fungera. Vet inte om det är hårdvarufel. För Telia har supportansvar, och varken deras onlinesupport eller butikspersonal vet något alls om hur dessa produkter fungerar. I alla fall inte i de butiker jag varit. (Telias butik vid hötorget i stockholm och Telias butik i smedjan i luleå).

Hur som helst. Jag var less. Jag hade bestämt mig för att köpa en HTC Hero som egen utbytestelefon eftersom Telia "hade slut" på utlåningstelefoner.

Jag gick in på Expert. Jag gillar namnet. Det liksom antyder något?

Här är historien...

Kollar runt lite men hittar inte HTC Hero. Jag frågar tjejen i kassan.

- Hej. Jag undrar om ni säljer några Android-telefoner? Jag letar efter HTC Hero?

Hon ser frågande ut. Och lite besvärad. Som att jag är nån telefon-nörd som kommit dit för att fråga om nått konstigt.

- Ja, jag kollade lite snabbt på webben och på er webb säljer ni den. Säger jag.

- Jaha. Kollade du på vår webshop undrar hon. Ehm, ja, inte vet jag - jag kollade på Experts hemsida. Men visst.

- Prata med Adolf(namn fingerat) här borta. Han har koll på telefoner.

- Okej.

- Hej, jag letade efter HTC Hero. Säljer ni den?

- Jaha, det var enkelt. Vi säljer inga HTC-telefoner alls. Säger han med ett nöjt flin. Lite som att: "Det borde jag väl fatta".

- Okej, säger jag. Säljer ni några Android telefoner över huvud taget?

- Android? Vad är det. Säger experten på Expert.

- Ja, googles operativsystem? Säger jag.

Adolf himlar med ögonen. Han vet inte vad det är. Men det är tydligen nåt skumt och märkligt som bara nördar håller på med. Han skäms inte för att inte veta. Det är jag som ska skämmas. För att jag frågat nåt sånt där "konstigt".

- Hah, näe. Det var ju också enkelt.

- Tack för hjälpen säger jag.

Adolf och tjejen i kassan pratar lite:

- Jaha. Ja, måste ju vara nått jag missat senaste veckan då.

- Höhö.


Jo. Det kanske måste sägas. Idag är 1a december 2009.

Det är inte att dom här människorna inte vet som stör mig. Det är att dom gärna hånfullt skrattar åt fullt rimliga frågor som de inte har svaret på.

Det jag undrar... Är det coolt att skratta åt andra istället för att vara ödmjuk inför sin egen okunskap?

Finns det hopp eller förtjänar vi alla att dö?

Kram å pistoler

/Kapten

p.s. Det här med Android är inget konstigt. Det har varit på tapeten i över ett år. Ungefär som att sälja en laptop... Eh? Vad är Mac OSX? Vad är Windows? Finns det _olika_? Nääääe?
d.s.

Det har hänt igen. I-landsproblemen.

Jag är helt beroende av min mat-och-sov-klocka. Ni som e för unga eller för gamla för att ej ha stiftat bekantskap med Skalman rekommenderar jag att googla.

Jag tror jag bara har tappat kontakten med verkligheten. Men man vill ju att grejer ska funka. Men tiden har gjort att vi inte längre kan fungera om våra verktyg försvinner i en vecka. Eller två. Fan, två veckor är ju sjukt länge. Man hinner missa många viktiga tider och glömmer att betala viktiga räkningar. Och då blir andra arga - dom straffar en med att lägga på avgifter.

Min jävla iPhone har kukat ihop. Den är inte trasig. Riktigt. Jag är rätt övertygad om att det är nåt knas med hur batteriet laddas. Kanske, och högst tveksamt, är det ett hårdvaruproblem. Men det finns ingen support som kan nåt. Och oavsett om man glömt att slå på apparatdjäveln så får man i bästa fall skicka iväg den på service. Om det sen inte är nåt fel på den får man betala. Om det är fel på den - men någon av fuktskadeindikatorerna är aktiverad, så får man betala. Även om felet inte har ett skit med fuktskada att göra.

Och så beter sig företag. Och myndigheter. Genom att avtala. Så nu gör jag ett avtal. Alla som har något överhuvudtaget att göra med mig - binder sig genom att hälsa på mig (verbalt, genom att säga "Hej" eller genom handslag eller omfamning) till att lyda mina enkla villkor.

Dessa finns att läsa på mitt kontor. Jag har telefontid ibland. Ofta mellan 11.55 och 12.00. Men ibland på andra tider.

Kram på er!

Det här pajaslandet gör mig vansinnig

Edit, efter skrivandet de ord som följer detta indrag.

Fantastiskt! Synd att tillintetgöra min helhjärtat ilskna ordsvärm nedan, men i ärlighetens namn. Jag gick till Apoteket, och frågade om det inte var rimligt att man borde kunna köpa en sån stor spruta - utan kanyl. Och jag berättade vad jag skulle ha den till (alltså att ge syralavemang åt irriterande tonåringar på moppe). De hade inte de stora doningarna i lager så jag fick beställa 10 st 50ml sprutor. Så om nån har behov av en så ligger dom på omkring 14 riksdaler stycket. Till syvende och sist. Tack och lov, det finns fortfarande människor som lyssnar på sunt förnuft.

Kolla in den här stygga pojken:



Fatta va mycket "knark" man kan pumpa ut i blodet med en sån rackare. Först till kvarn såklart.

Okej, det är kanske inte mycket att bli upprörd över. Men själva principen bakom gör mig så innihelvete trött på hela mänskligheten.

Visste ni att det är olagligt att köpa en plastspruta - av sådan modell som läkare, "knarkare" och veterinärer använder? Man måste ha tillstånd. Det är fan ett skämt. Vad är syftet med detta?

Folk låter bli att skjuta in grejer i venerna om de inte kan få tag i en spruta? Är det resonemanget? I så fall tycker jag att vi ska ta och stänga av alla vägar också. För nån kan ju skada sig i trafiken. Å de kan användas till alla möjliga dumheter. Typ fly från polisen och ta sig till och från banken man ska råna. Bara för att det går. En till tanke. Kanske man bara skulle få kvittera ut en lämplig mängd vatten per person varje dag. För annars kanske vattnet används för kylning i en olaglig hembrännare. Vars sprit man sen olagligt kan bli full på. För det är ju det viktigaste - att man inte ska kunna göra nånting olagligt och potentiellt skadligt med sig själv.

En plastspruta - utan kanyl (ni vet den spetsiga å ihåliga grejen man sticks med) - får alltså inte säljas av t.ex. apoteket utan särskilt tillstånd. Vad in i hela helvetet? Det är inte raketforskning precis. Man behöver inte vara särskilt händig för att konstruera en själv. Men det blir ju inte lika bra eller billigt som att helt enkelt köpa en. De små kostar ungefär en krona styck - och en stor på 50ml allt mellan en tia å tretti spänn.

Men jag. Fullvuxen, myndig, straffbar, skattebetalare med rösträtt och körkort. Jag får fan inte köpa en plastcylinder med en pinne å en gummipackning i. För jag ska säkert ha den till något skumt...

Eller också tänkte jag renovera ett styrlager. Andra väldigt bra användningsområden är att spruta in lim och fett där det är jävligt svårt att komma åt annars.

Jag blir så jävla trött. Jag hatar sverige. Jag hatar västerlandet. Jag hatar all jävla präktighet och lam duktighet som ändå inte löser några problem utan skapar nya...

Puss å kram.

Ps. Undrar om det är många sprutnarkomaner som använder 50ml sprutor med 2mm kanyl? Används kanske till hästar och kor kan jag tänka mig. Och piercing. Men knappast optimalt för intravenösa injektioner på människor. Om jag nu hemskt gärna skulle vilja injicera nåt flytande i mina vener så kan jag tänka mig att en kulspetspenna, ett suddgummi å en plåtskruv skulle funka rätt utmärkt. Tryck ut kulan med en vanlig nål bara, täta med superlim å hugg till utav helvete.

Och jo, det är ju bara att beställa från någon butik på nätet till överpris. Men det stör mig att jag inte kan göra det på apoteket. Eller ännu hellre, på Clas Ohlson. Ds.

Sista natten med adress...

Japp. Från och med imorgon är jag hemlös. Jag gillar det. Känns spännande.

Googla sexleksaker för män?

Rätt ofta får jag för mej att jag måste rättfärdiga, förklara varför jag gör saker. Som t.ex. nu. Leta sexleksaker på internet? Troligen för att jag inbillar mig att det finns en idé att om nån t.ex. googlar efter sexleksaker för män- så är det något fel. Tragisk typ? Mysko smygpedofil? Översexuell man? Missanpassad; kan inte ta det han vill ha. Eller nåt. Fan.

Jag är väldigt störd av att det känns "inte okej" att stå för sin sexualitet.

Nu är det inte så att jag är besatt av runkleksaker - fast nu när jag kollat runt lite så är jag i alla fall lite nyfiken. Fan, nu ursäktade jag mig igen, varför? Jag är intresserad av hur sexualitet uppfattas baserat på på individens "attribut". Hur de flesta av oss kanske är alltför intresserade av vad som är rätt. Vad "andra" gillar. Vad man borde gilla. Istället hoppas jag att vi nån gång kunde våga känna vad vi själva gillar.

Och såklart styrs förväntningarna på ett ganska avgörande sätt av kön och därefter av huruvida man är är "normal" - dvs. straight eller inte, och om man inte är straight så är det väl mest en gråzon för de flesta? Jag irriterar mej på att det verkar vara så svårt att släppa "normalbegreppet".

Jag är så himla trött på dramatiken. Och på idén om att alla män bara vill sätta på. Knulla. Onanera i nån annans kött. Nu tänkte jag skriva den "manliga sexualiteten" - men hejdade mej. Jag vet inte ett skit om den manliga sexualiteten. Jag tror inte den finns. Visst, såklart det finns en del biologiskt. Som i sin tur beror på en massa saker. Kanske hur mycket av vissa hormon och signalsubstanser som finns i varje individ, och så vidare. Utslaget på flera tusen personer så finns vissa skillnader. Kanske. Men liksom allt annat "biologiskt" som vi lämnat för hundratals eller tusentals år sedan så är det viktigt att människor får fortsätta vara individer. Inte slavar under en idé av förutbestämt beteende.

Kan inte folk bara få vara som dom är? Bestämma själva vad dom gillar? Varför är vissa män rädda för att bli kallade "bögjävlar" om de kramar om sin polare lite extra? Vad är det dom e skraja för? Det är väl inget fult att bli kallad bögjävel? Det är väl mest pinsamt för den som säger det? Varför är så många straighta killar rädda för att bli avmaskuliniserade? Jag tror det är för att det är viktigt att vara en "riktig man". Vad fan är en riktig man?

Sex ska vara hett, eller kanske mystiskt eller brutalt eller mysigt eller bara enkelt, framförallt ska det väl få en att må bra. Typ så. Men det har blivit en prestation. Nån sorts sport. Kan man inte bara sluta ta det på så stort allvar?

Jag känner att jag måste förklara varför jag tycker det är intressant. Bara att jag känner mig nödgad att göra det är ju rätt absurt? De flesta av oss tycker det är väldigt intressant, och bra, och kul, och skönt och roligt.

Men ändå - man måste ju förklara sig - annars är man kanske en "översexuell man", som en vän till mig varnades för av sin mor.

Jag tror att det är människor som förtränger och förtrycker sin sexualitet som mår dåligt. Att välkomna och acceptera den - som den är - befriar. Då slipper vi, i alla fall delvis, otäcka avarter som skadar människor. Så därför - haha, med risk för att jag anses som ännu mer fickrunkare än jag kanske är - så tycker jag det är intressant med "sexleksaker för män".

Så hur ser det ut. Vad är det som finns? Det är ett rätt patetiskt sortiment från mitt eget perspektiv. Det är avgjutna könsorgan från kända porrstjärnor av "fläskgummi". Ännu värre, en "mun" av plast - bara en mun. Jag fattar inte. Kanske bara inte min grej? Finns det killar som drömmer om just Jenna Js fitta? Är det viktigt? Jag vet inte. Tycker det känns lite humoristiskt. Om man börjar tänka "situation". Alltså. Visualisera ögonblicket när denna fläskgummiavgjutning används. Oj.

Men va fan. Är inte sex över huvudtaget rätt humoristiskt? Om man betraktar det som någon utan erfarenhet och kunskap - en utomjording? Allvarligt? Det är ju minst lika roligt som fotboll i alla fall.

Jag blev i alla fall besviken på urvalet. Det var samma som när jag gick på gymnasiet ungefär. Förutom nån ny japansk moj som faktiskt verkar lite spännande. Typ en runk-iPod? Bara namnet? Hur kom dom på det? Här visar nån brittisk filur i doktorsrock Tenga Flip Hole.

Det är ju 2009. Jag väntar fortfarande på min Jet Pack. Jag vill ju flyga. Men kanske är Tenga Flip Hole nåt som jag borde prova?

Eller... Så kanske jag kan göra en själv? En fin vän tipsade mig om den här.

Kära värld. Är det inte 2009?

Ja. Jag kommer att bifoga länk till källan nedan. Men vid gud. Om sådan finns. Jag hittade det här och det har visserligen datumstämpeln 2005. På riktigt? Jag tänker det var typ samma vecka som Jesus var mystisk i en grotta. Eller typ då.

Fråga:

Jag skriver för att fråga om ett problem jag har med min man: vi är ett nygift par och jag håller på att lära känna hans personlighet och särdrag mer och mer. Jag upptäckte nyligen att han har gamla videos med sexscener och att han samlar porrbilder från Webben. Ibland går han ute på balkong för att röka och pratar med sig själv. Vad ska jag göra? jag älskar ju honom och jag vill förstå honom.

Okej. Jag måste få skriva två rader eller så. Här. Alltså. Varför är det så viktigt om man är gift eller inte i det här sammanhanget? Ni känner inte varandra så väl? Lite av en chansning att gifta sig om så är fallet. Men inte olagligt...

Men. Jag fattar ju inte sånt här. Svaret är roligare. Men innan jag lämnar över till verklighetens kvarnar så tänkte jag att jo. Här är länken. Humorn är ju i adressen. Sexporn-for-men. FTW! Det är ju svårt att skoja sig fram till en så bra titel! Här slafsar man runt på internet och gör en sökning på "sexleksaker för män".

Men. Om man får välja? Är inte "SEX PORN FOR MEN" ganska mycket mer smak? Nåt som betyder nåt?

Nåväl. Inget av detta är ju det roliga. Här är svaret. Jag kapade det lite.

För mig känns det som att det här tänket är från före min barndom. Före Corbusier. Före 1789. Men tyvårr.

Svaret. Från experten...

Det genetiska urvalet har främjat män med gener som gör att de vill ha sex med så många kvinnor som möjligt. Män med dessa anlag har haft större möjlighet att sprida sina gener. Samtidigt vet varje man att hans hustru skulle bli rasande och förtvivlad om han vore otrogen. För lite och för sällan tycker många män om sex i äktenskapet. Genom att titta på porrbilder tycker mannen att han kan lugna ner sina pockande gener utan att ta de risker som otrohet skulle innebära.

Att vilja se på porr kan för en del män vara ett beroende, liknande alkohol- eller narkotika-missbruk, och kan vara lika svårt att sluta med.

Men kvinnor blir ledsna och arga av mäns intresse för porr. De känner att de själva inte duger och att mannen smutsar ner deras kärlek med äckliga porrbilder. Det är svårt för män och kvinnor att hitta en lösning på det här problemet. En man som inte förmår sluta titta på porr behöver vara så diskret, att hans hustru inte märker något, om han vill behålla henne. Men det är svårt att överlista en kvinna i hennes eget hem. Vill du behålla din man även om han inte slutar med porr? Skulle det vara möjligt för dig att låta honom vara ifred med sin hobby?

Det genetiska urvalet har främjat män med gener som gör att de vill ha sex med så många kvinnor som möjligt. Män med dessa anlag har haft större möjlighet att sprida sina gener. Samtidigt vet varje man att hans hustru skulle bli rasande och förtvivlad om han vore otrogen. För lite och för sällan tycker många män om sex i äktenskapet. Genom att titta på porrbilder tycker mannen att han kan lugna ner sina pockande gener utan att ta de risker som otrohet skulle innebära.

Att vilja se på porr kan för en del män vara ett beroende, liknan......

Är det faktiskt så att 2005. Även fast det verkar vara bara fyra år sedan. I själva verket är samtida med landstötning för Mayflower?

Lite roligt är det allt?

PS. Fast jag inte tror att så många orkat läsa ända hit (skriv en kommentar? skriv "bajs") och kanske ännu mer för att jag tror att inte så många bryr sig om min fascination för pornografi och offbeatsex.

Sex å porr e kanske inte så viktigt. Men. I den verkliga världen. Så har de flesta mer åsikter och känslor om sex och porr än de har om rättvisa. Betydligt mer intressant än politik. Så. Är det då också oviktigt?

Up for monthly review?

En gång kanske en tidning. Nu skriver i alla fall DN så här:

Köpenhamn - en stad i skräck

Våldsamt gängkrig. På ett år har det varit skottlossning på öppen gata vid 109 tillfällen. I torsdags krävdes det sjätte dödsoffret.

Är det bara jag som tänker att dom är sjukt dåliga på att sikta i Danmark? 109 försök... Ja, ni gör matten.

Det galna geniet - myten om den lidande skaparen

Lite trött och ledsen kan jag i alla fall bli. Trött på inbilskhet och okunskap bland de som borde veta bättre. Människor som från en plattform av auktoritet uttalar sig om saker som de uppenbart saknar insikt och kunskap om. Politiker, doktorer, professorer, proffstyckare.

När man är professor i idéhistoria får man en helsida i SvD - utrymme att ytterligare bagatellisera psykisk sjukdom och göda myten om det galna geniet.

Idén om konstnären som en outsider, en udda dysfunktionell och i grunden annorlunda människa som plötsligt grips av gudomlig inspiration och klarsyn för att sedan återgå till ett liv i missbruk, ångest och galenskap. Onekligen ett intressant ämne för berättande. En utmärkt huvudperson i dramatik - någon att prata om. En sådan som gör livet spännande för oss andra.

Vi fortsätter att applicera formen på "konstnärer" av olika slag. Författare, forskare, artister, poeter, sportstjärnor, kreatörer. Åh nej! Dessa ska inte medicineras. Då kan de inte kan skapa! Då mister vi andra, vi "normala", den källa till idéer, innovationer och skapande som vi är helt beroende av. Till varje pris måste detta förhindras.

På bekostnad av dessa konstnärer och deras omgivning.

Det verkar som att man gärna ser förbi att de långa perioder av outhärdligt lidande som omsluter de korta perioder av klarsyn och inspiration också kostar. Det kostar för personen som lever i det. Och för de som finns omkring henne. Anhöriga, vänner, arbetskamrater. Ångesten driver många in i missbruk, och en generellt destruktiv livsstil. Det kostar pengar och lidande i många led.

Man ser också gärna förbi att inte alla är genier. Utan relativt vanliga människor. Som ibland bara vaknar en dag och saknar viljan att leva. Att bry sig om sig själv. Att bry sig om andra. Eller också bryr de sig alltför mycket. Och totalt överväldigas av känslan av hopplöshet.

Det är sunt att bejaka sina melankoliska rum. I detta håller jag med Karin Johanisson. Vi har nog de allra flesta av oss både dagar och veckor som vi inte är sprudlande av energi och livsglädje. Ibland staplas livets bekymmer på hög och det blir tungt. Ibland väljer vi att stanna i funderingar och känslor av saknad, sorg och frustration. Vi lär oss uppskatta det vackra och bitterljuva i det som gått förlorat. Vi får samla kraft och styrka för att möta tuffa utmaningar i livet. Det är väl ingen som ifrågasätter att detta är tämligen normalt.

Lyssna nu. Det är inte detta som är en endogen depression. Det är inte detta som är melankoli i betydelsen affektivt syndrom. Blanda inte ihop begreppen. Snälla. Bagatellisera inte det problem som får människor att välja att ta sitt liv. Det är ett övergrepp mot de som drabbas.

I sammanhanget och för någon sorts perspektiv kan väl nämnas Sylvia Plath som 1963 la sig med huvudet i gasugnen och lämnade två barn och en framgångsrik karriär. Hennes barn, ett och två år gamla, låg och sov i rummet bredvid. Sonen Nicholas Hughes hängde sig 2009, 47 år gammal.

Sylvia Plaths livsöde är inte unikt. Man finner utan större ansträngning många liknande fall, för bara något år sedan valde en känd svensk skådespelerska att gå samma väg. Även hon lämnade en dotter efter sig.

Att så uppenbart bagatellisera. Att fortsätta övervärdera samtalsterapi och rationella livskriser i sammanhanget är kontraproduktivt. Det är ett sätt att gömma sig bakom skygglappar. Förnekelse. Dessutom antar man att detta lidande är en förutsättning för skapande. Idén är vida spridd. Nästan allmängiltig. Men jag har än idag inte sett någon forskning som visar att Oscar Wilde, Virginia Woolf och Tegnér inte skulle kunnat skapa minst lika bra om de fått fungerande behandling för sin eventuella sjukdom? Vet vi att Vincent van Gogh inte kunnat måla Stjärnenatt om han fått hjälp att bekämpa sin depression? Kanske hade han istället för att 37 år gammal skjuta sig i bröstet med en revolver - fått fortsätta ett liv som konstnär. Kanske hade han fått uppleva det erkännande som han fått till stor del efter sin död.

Och om behandling hindrar det kreativa, men ger den drabbade ett mindre självdestruktivt och tärande liv - bör det inte vara upp till personen i fråga att avgöra vilket som är viktigast? Det är förmätet av oss andra att kräva att vissa människor ska lida genom ett helvete för att i korta explosioner av genialitet skapa de uppfinningar och konstverk som vi andra drar nytta av.

Så snälla. Sluta prata om sånt ni inte förstår. Skaffa insikt innan ni uttalar er i riksmedia. Vi behöver mer konstruktivt tänkande och förståelse - inte ytterligare romantisering av ett allvarligt och djävulskt problem som skapar enormt lidande i samhället.

Vad gör man när man inte är arg längre?

Efter att ha skottat ut kanskeprettodravel så är det kanske dags för en realitycheck. Men jag orkar liksom inte bli arg längre. Anna Anka provocerar föga. Att lyssna på partiledardebatten på P1 idag gav som bäst några små leenden åt den otroligt trista retorik och brist på begripliga resonemang som denna fars bjuder på. Alla sitter på samma båt och försöker kasta sand i ögonen på varandra med glada och inspirerande spadar i olika färger. Det är humor.

Har även besökt ett gammalt vattenhål. Även här tränger sig den nya verkligheten på. Det är som dolda kameran. Dom spelar 1000 miles eller va den heter. Den där schlagerlåten. På Kellys.

Sen e de puckade killar till vänster och blåsta brudar till höger. Och man blir trött. Och hatar sig själv i sin förmätenhet. Jaja. Jag e fan äldre. Men där slutar mitt mandat. Kanske är jag bara gammal. Men jag tycker ni är dumma i huvet... Förlåt.

Är det nån som håller på att starta en sekt? Nån ny religion på gång? Sign me up...

Baka bröd!

I en burk!

En

Verklighet klisterdomnad, obehagsgnistrande fyller andetagen. Stryker oändligt inpå och lämnar ytan fri från lögnen och fantasin.
En rationalitet som begär och söndrar. Löser ut salt och förlamning, skingrar. Framstupar och förökar i en kostym av ruttnande tång och bleka dödsliljor.
Jag ser den smutsiga vävnaden rämna, ruttna, rinna bort. Blodig babyhud och en framtid av suddiga kristallskärvor, förintande vackra och avlägsna.
Förödande plågsamma, bedrägliga och livsviktigt farliga. Mina rostsvarta ledstål, blottlagda och väntande.

À mon père

Vet du? Det är lite töntigt. Men i vintras. Där i februari. Så dagdrömde jag lite. Jag tänkte att den här sommaren. Den som var. Ja, där i vintern, så tänkte jag. Att fan. Va fint det vore om du och jag. Kanske var redo att närma oss varandra. Att kanske var det nu tid. För oss att bara vara. Kanske sätta eld på saker som pojkar gör.

Enas om musik. Att där någonstans bakom eternitplattor hitta sanningen om oss. Viet. Men nu blev det bara luftslott.

Ville bara säga. Att jag saknar dig.

Skitgammalt? Nytt? Evigt?

Dubbelmoral, och en tendens att använda samma argument både i anfall och försvar? Ja, det är nog något som vi ägnar oss åt de flesta av oss. Människorna. I varierande grad. Jag har spenderat alldeles för mycket tid på Newsmill på senaste - och kanske är det därför jag är lite extra desillusionerad. Men jag tror ändå att vår förmåga som människor. Ja, människor. Förmåga att resonera på ett begripligt sätt. Utan att göra uppenbara felslut. Eller att dölja våra personliga åsikter i en bedräglig sanningsdräkt av retorik. Ja, jag tror vi borde ha lite bättre insikt. Alla vi. Men särskilt vissa....

Björn Ulvéus, ivrig motståndare till fildelning. Självklar skattesmitare.

Artikeln är rätt gammal, och håller en kvalitet som verkar vara ett minne blott på Newsmill. Men den är rolig, välformulerad och välargumenterad. Snälla, kan inte folk fatta?

http://www.newsmill.se/artikel/2009/02/18/ingen-vill-betala-mer-nodvandigt-inte-ens-du-bjorn-ulvaeus

PS. Jag vill också påpeka att det här är ett lysande exempel på hur en person, som i andra frågor inte alls företräder åsikter man sympatiserar med, självklart kan användas som referens. Det handlar inte om personen, utan om resonemanget. Det saknar jag verkligen. Har det någonsin funnits? Sluta vifta med flaggan å visa om trosorna är blå, gröna, svarta eller röda. Det borde inte spela nån roll.... DS.

Det är faktiskt inte roligt...

Haha, eller hej,
Som ett litet svar till Tommy Sandström och den hoper snartstuckna och kastrationsfobiska dårar som härjar på Newsmill. Den här låten är till er (den första såklart).

Puss å kram.

Året är 1981...

Ja, han var en riktig filur även på den tiden. Är det bara jag som tycker att det är här är grymt underhållande och bra tv?

Livet som fluga...

Bzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz. Bzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz. Bzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz. Bzzzzzzzzzzzzzzzzzzz. Bzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

Låter rätt jobbigt.

Jag tror på tomten!

Weimers. Charlie Weimers, konstkritiker.

Jag fattar inte ens att jag orkar. Men hela Anna Odell historien är så besvärande. Jag tycker det är humor att detta anmodar KDs Charlie Weimers att uttala sig om god konst. Jag undrar om han har gråtande barn och enhörningar på väggen där hemma? Eller är det ikonmålningar som tilltalar denne unge man?

Jag skrev det här till en början som en kommentar till artikeln, men med någon mindre ändring postar jag det nu här också. Bara för att det säkert är många som vill njuta av mina vackra fraser. Hahaha.

----

Om Charlie Weimers inte förstår skillnaden mellan konst och estetik har jag svårt att se att han är lämpad att uttala sig om hur elever bör väljas ut till våra konstskolor.

Liksom så många andra som känner sig tvungna att uttala sig i denna fråga verkar Charlie Weimers ha en väldigt subjektiv och egenmäktig idé om vad god konst är. Att han sedan väljer att retoriskt ge sken av att han är mäktig att bedöma vad god konst är bara ytterligare förtydligar en oförmåga att förstå något av konstvärlden över huvud taget.

Det finns inget krav på att alla människor ska gilla konst. Det finns inga regler för vilken konst som är god och vilken konst man ska gilla. Lika lite som det finns det för musik, litteratur eller teater. Begreppet i sig provocerar - och okunskapen är enorm. Jag vet inget annat område där så många människor anser sig objektivt kunna värdera något som de själva inte vet någonting om. Subjektivt har alla rätt att tycka vad de vill om alla konstverk, det är en självklarhet. Att däremot försöka uttrycka något objektivt är mycket svårt och det är därför vi har universitetskurser och hela utbildningar som arbetar med att förstå konsten och dess betydelse, kvaliteter och funktioner. Inte ens professorer i konstvetenskap har oomtvistade uppfattningar om vad god konst är. Ändå verkar det som att en oräknelig massa människor som egentligen inte är intresserade av ämnet anser sig ha rätten att bestämma detta. Dagisnivå. Det är som att säga "jag tycker bättre än du."

Är man inte intresserad av någonting annat än den estetiska talang som Weimers antyder är konstens essens - ja då har man förmodligen inte mycket att hämta i AOs verk. Å andra sidan produceras mängder av konst som är bildskön, okomplicerad och lättsmält. Det är helt fritt att välja. Att utifrån det döma ut allt som man inte gillar är ungefär som att förvänta sig att mataffären bara ska sälja sånt man själv är sugen på. Jag tycker till exempel att Gevalias kaffe är avskyvärt - att utifrån det vänta mig att det inte ska säljas och även uttala mig om att kvaliteten i kaffet är sämre än andra kaffesorter i objektiv mening... Ja ni hajar liknelsen?

Hur som helst. Det blandas friskt bland ämnena och det är oklart vad W egentligen vill säga? Vill han att konstfack bara ska utbilda skickliga illustratörer som producerar icke-provocerande fotorealistiska målningar att dekorera hemmet och det offentliga rummet med?

Konst, liksom all kultur kan vara ett sätt att påverka och skapa debatt. Huruvida man sedan personligen gillar det eller inte är inte särskilt intressant och att KD ska bestämma vilka som är tillräckligt obesvärliga för att antas till våra konstakademier är väl skrattretande i sig?

Hur vore det om någon istället vågade ta upp och föra till ytan det enorma utrymme för förbättringar som psykvården faktiskt är? Samhället har väldigt mycket att vinna på att se över och uppdatera psykiatrin i det här landet.

Seså, gör nåt vettigt och försök fatta nåt för en gångs skull politikerpack.

Dagdrömmande räkmackstänk är orsaken.

Ja. Det är en gammal artikel. April 2008. Anna-Lena Haverdahl, journalist på SvD skriver om "de unga" som söker hjälp för skitsaker. Ryck upp er, står det mellan raderna. Medan köerna växer.

Jag skriver för att det är 2009 nu. Kanske har något förändrats. Anna Odell blir hackkyckling när hon försöker skaka liv i en ensidig och knappt synlig debatt. Det talas om ansvar. Vårdapparaten är svårare att nå än någonsin.

I miljonsatsning efter miljonsatsning på automatiska växelsystem. Ökad anonymitet i kontakter med vårdinrättningar. Anonymitet för de anställda. Standardsvaren är: "Nej." "Det går inte." "Det kan jag inte." "Du får fråga någon annan."

Och samtidigt görs allt för att förfäkta och ge sken av att det är tvärt om. I mängder av skrivelser om integritet och sekretess. Spaltmeter av löften och politiska formuleringar. I verkligheten verkar det vara annorlunda.

Ansvaret är de sjukas. "Det är ditt eget fel att du är sjuk, ditt ansvar att bli frisk." Detta upprepas i olika orddräkt från etablissemanget och de friska. De som tycker att "jag har minsann också haft det jobbigt och jag klarar mig fint". Alla dessa som tror att det egna psyket och jaget kan användas som referens till precis alla andras.

Somatoform skrev om det då. Säkert många andra också. Men mentaliteten och allmänuppfattning verkar i stort sett vara oförändrad.

När ska någon journalist få uttrycka sig som bemödar sig med att ta ett djupdyk i den verkliga problematiken? Ser ni verkligen inte mönstret? Hur det hänger ihop? Använd då någon som gör det. Istället för att välja att tro att det är bagateller som ligger bakom. Den apati, känsla av maktlöshet och krav på enkelriktat ansvar som ställs på människor idag gör många sjuka. Det ansvaret bär vi alla tillsammans. Vare sig vi vill eller inte.

Antingen tar vi tag i det nu. Och ser dessa människor och hjälper dem. Eller så sitter vi och väntar. Väntar på att de ska ta livet av sig själva eller andra. Bli uppsugna av sekter och andra fundamentalistiska organisationer. Skadan för alla de som mår dåligt och övriga samhället kommer att bli astronomiskt mycket större om vi väntar. Det lovar jag.

Söndagsnu

Idag va jag på Copacabana. Dom har nåt väldigt gott och kallt där och det är inte öl. Rött iste med citron å råsocker. Å hallon.

Att sitta på ett kafé med två väldigt fina människor och prata om allt mellan himmel och jord. Utan att bli särskilt desillusionerad. Utan att fullständigt misströsta. Utan bara prata om spännande saker. Om nu. Och att vara där. Eller här. Hur man nu vill se det.

Jajaja. Det är visst väldigt i ropet nu. Mindfulness kallas det visst. Fast det är ju samma sak som zen, och yoga och meditation och själstid och det kallas säkert vid tusen andra namn. Men faktiskt. Hur mycket tid tillbringar vi egentligen här. I just nu. I vad som händer runt omkring. Utan att värdera. Utan att låta intrycken skapa tankar och reaktioner. Att bara passivt betrakta. Känna. Vara.

Jo. Jag förstår. Det kanske låter flummigt. Det spelar nog inte så stor roll. Hur det låter. Eller hur det tolkas.

Jag hade i alla fall glömt bort hur man gör. Och idag kom jag ihåg. Att det är nu som spelar roll. Inte senare. Inte förr.

Puss å kram, drick varm chokla. Imorrn har ni cancer.

Stockholm gör mig glad.

Jag är i huvudstaden. Det är sådär lagom varmt och mitt mellan sommar och höst. Det viner till mellan husen ibland och man får lite grus i ögat, en tom plastpåse flyger förbi och doften från tre olika kök och en spya i trappan på tunnelgatan fyller näsborrarna. Aldrig nånsin är gatorna helt tomma. Det händer något i alla sinnen hela tiden. En dröm för en hjärna som aldrig vill vara still. En mardröm för en hjärna som borde vila, kanske. Men min hjärna är glad. Och den har återfått sin förmåga att begränsa sig, att minnas saker, att välja vilka intryck den skall fokusera på. I alla fall har den blivit bättre på det. Bättre än på länge.

Igår såg jag och J Klungan på Södra Teatern. Faaaaaaan va bra! Jag har träningsvärk i magen och i käkarna. Att gå jättekonstigt och flaxa med armarna är fruktansvärt roligt. Det är bara att inse. En lättöl på takterassen och utsikt över sveriges möjligen allra vackraste stad med världens bästa sällskap gjorde inte saken sämre.

Jag vill bo här. Har jag kommit på. Kan inte någon snäll person ge mig en bostadsrätt i Gröndal? Tack! Det är bara att ringa.

Nåväl. Kram på er så länge. Idag e en bra dag.

ADHD och människans eviga dumhet

Det kan hända att ni redan vet allt om ADHD och allt vad det nu har kallats. Eller också kan det vara så att ni fallit offer för den enorma desinformationskampanj som drivs av diverse människor och organisationer. Många är bara illa informerade, eller saknar förmågan att kritiskt granska information, andra har möjligen rent kommersiella intressen.

Tro nu inte att jag är så naiv att jag inte tror att de stora farmaföretagen också har kommersiella intressen. Självklart har de det.

Det som skrämmer mig är att det idag fortfarande är en enorm överrepresentation av pellejönsiga uttalanden om att ADHD är en myt. Att det går att bota med rätt kost. Att samtalsterapi räcker som behandling. Att det beror på dåliga föräldrar. Att det orsakas av för mycket tevetittande. Att ADHD är en påhittad diagnos uppfunnen av giriga läkemedelsföretag för att sälja mediciner. Och då har jag bara räknat upp en liten del av allt trams som påstås kring denna diagnos.

En diagnos är ett verktyg för att lösa ett problem. Precis som när man lagar en maskin måste man först ta reda på vad felet är för att sedan åtgärda det med hjälp av de verktyg man har att tillgå. En maskin fungerar oftast bättre om man tar hand om den på rätt sätt, det vill säga inte överbelastar den, ger den service med jämna mellanrum och justerar småfel som uppstår av normal användning, Läs rätt kost, motion, vila. Men när den inte fungerar som den skall räcker det ibland inte med rätt handhavande. Man måste ta reda på vad felet är. Det fungerar ganska bra inom medicinen när det är områden som går att mäta och studera på ett enkelt sätt. Benbrott kan vi se på röntgen. Vi kan ta blodprov och biopsier och jämföra med det "normala". Men hjärnan är lite knepigare att mäta på eftersom den är ett högst dynamiskt system där forskningen ännu inte förstår exakt hur alla delar fungerar. Det betyder inte. Och jag vill understryka det. Det betyder inte att vi inte vet någonting alls om hur hjärnan fungerar. Som vissa med sin svartvita retorik vill antyda.

Man kan genom att mäta och studera faktorer runt omkring ett objekt faktiskt dra vissa slutsatser. Ta en krukväxt. Genom att studera hur krukväxten reagerar på olika stimulanser kan vi få en ganska bra bild av hur den fungerar. Utan att titta inuti i den. Utan att kunna förklara exakt vad som händer. Men om vi ger den tillräckligt mycket sol och vatten behåller oftast bladen sin gröna färg och den växer. Om vi vattnar för mycket så blir den ledsen. Om den får för lite sol blir den ledsen. Om vi häller diesel i jorden blir den ledsen. Om vi kombinerar en faktor med en annan - t.ex. mindre vatten och mer sol - så får vi en annan effekt än med faktorerna för sig. Ja, ni fattar. Vi kan lära oss en hel del genom att studera hur något reagerar på olika stimuli. Ju mer komplicerat något är, desto fler faktorer är inblandade och det blir svårare att komma till exakta resultat. Se på meteorologi, ändå verkar det mer rimligt att kalla det för en ickevetenskap än att säga att ADHD är en myt och peka på att det inte finns ett biologiskt test för att säkerställa om en person är ADHD eller inte. Det finns en rad tester som i sig inte är 100%-iga, och det finns en stor mängd erfarenhet bland läkare som arbetat med detta under väldigt lång tid. Att det finns tusentals människor som blivit hjälpta ur en omöjlig situation med hjälp av denna kunskap är väl ändå det väsentliga? Många av dem har försökt med alla tänkbara medel innan de slutligen fått hjälp av en medicin.

Att skrämma upp allmänheten så till den grad att människor inte får den behandling de behöver är avskyvärt. Det är denna skrämselpropaganda som stigmatiserar. Denna förenklade, korkade världsbild som gör att många tror att människor med ADHD-problematik är dumma, lata och äter fel mat vinner ingen på. Med rätt behandling kan många som idag går sjukskrivna må bättre och få produktiva fungerande liv - något som leder till större resurser för alla både i form av skattepengar och kreativitet och gott arbete.

Ibland undrar jag om inte dessa motståndare till utveckling själva sitter på någon form av problematik som de försöker förneka genom att argumentera i cirklar och prata strunt.

Det här är förresten väldigt fyndigt och och sammanfattar det jag just försökt säga mycket bättre än jag kunde.

Inkfish

Kan nån förklara?

Joho. Nu var det ett tag sen jag skrev nåt... Förutom recept. Och jag är på sätt och vis mer vilse än någonsin. Och på andra sätt. Hmm. Tja, kanske rätt okej med hur det är.

Nu är det såhär. Att jag förstår verkligen inte mina humörsvängningar. Inte alls. Jag har kanske anledningar att må dåligt. Exempelvis oro över min framtid, sorg och saknad. Existensiella bekymmer? Men helt ärligt. Jag borde må bättre än såhär. Jag mår bra. Jag är praktiskt taget straight edge nuförtiden. Jag fastnar inte i loopar av negativa tankar. Jag minns och saknar mina förlorade - men inte med ångest, inte med skam eller skuld.

Jag blir mer och mer klok på hur jag fungerar. Jag tror fasickens att jag skulle kunna skriva en manual att skicka med i lådan i vilken jag kommer levererad. Det känns som att jag fattar precis. Alldeles för bra nästan. Och i nästa ögonblick känner jag något som är helt obegripligt, och irrationellt, och jag får använda tankar. Tankar för att näst intill hypnotisera mig till att i alla fall agera annorlunda. Men de konstiga känslorna dyker upp titt som tätt. Och dom är svåra att bortse från.

Dom gör mig asocial. Jag kan känna total olust inför att träffa människor. Bara sådär. Fast jag egentligen älskar mina vänner och inte vill vara en trist jävel som sitter hemma och surar.

Ibland känner jag mig övertygad om att jag är ADHD. Javisst. Jag har skitsvårt att behålla fokus. Att prioritera. Att inte bli distraherad. Det upptar enorma mängder av min energi för att kompensera för det. Men å andra sidan. Jag kan bli besatt av saker - hyperfokusera. Och jag kan styra det ganska bra. Ibland. När jag mår bra. Och så rätt som det är. Är det som om nån drar ut sladden. Och jag vill. Ingenting.

Absolut ingenting känns intressant. Inte sex. Inte kärlek. Inte roliga aktiviteter. Inte mat. Och jag känner mej som en gnällig femåring. Inget passar. Och jag fejkar ibland. Men det är jobbigt och känns falskt.

Jag är inte dum. Tydligen. Bara för att kolla gjorde jag tre intelligenstest på raken nu. Som vanligt ligger jag på gissningsvis 130+. Så vad fan e det för fel på mej då?

Medicin äter jag. Jag går i terapi. Jag känner mig som en Kung Fu-mästare i KBT. Ändå är humöret och initiativförmågan som en jojo på crack. Upp. Ner. Apati. Frustration.

Tips? Någon?

Galen linsgryta/soppa

Ingredienser
Det här är rena gissningar, men borde stämma på ett ungefär. Vid tveksamheter, ta mer det brukar i alla fall jag göra.

8-10 portioner (kanske? beror ju på hur hungrig man är, kan serveras med ris om man vill dryga ut det)

1 liter vatten (eller 2?)
2 msk olja
3-4 msk Curry kanske (kan ha varit dubbelt så mycket också)
3-4 msk Paprikapulver
1 krm Muskotnöt (gissar, jag rev bara ner tills jag tyckte d va lagom)
2 tsk Gurkmeja
2 msk Koriander (torkad)
1 krm Kanel (gissar igen, denna ska man nog vara lite försiktig med och hellre ta för lite än för mycket då den kan ta över...)
1 fiskbuljongtärning
8 potatisar
4 morötter
2-3 dl röda linser
1 1/2-2 dl gröna linser
1 burk kokosmjölk
1 burk kidneybönor
1 dl limejuice (gissar, efter smak såklart)
2-3 msk jordnötsmör
2-3 msk sambal oelek
3-4 msk tomatpuré
2-3 tsk Vegeta allkrydda el. liknande (den e lite speciell, e massa torkade grejer i)
1-2 tsk röd thaicurrypasta
1 halv buske persilja
2-3 msk kinesisk soja
1 höft thailändsk fisksås istället för salt att smaka av med (rätt mycket tror jag, 1/2 - 1 dl kanske? ta det försiktigt bara.)
1-5 msk oregano (vet inte men jag tar mycket)

Jag tror jag gjorde ungefär så här...

Hällde olivolja, curry, koriander, muskotnöt, kanel, paprikapulver och gurkmeja i en stor gryta. Den största jag hade var en pastagryta. Värmde på kryddorna lite grann sen hällde jag i gissningsvis en liter vatten och slängde i en fiskbuljongtärning (hade ingen annan buljong, går säkert bra med vilken som) och lät det koka upp. Medan jag väntade skalade och skar jag en ca 8 små färskpotatisar och fyra mellanstora morötter i lämplig storlek. När det kokade hällde jag i gissningsvis 2-3 dl röda linser och kanske 1.5-2 dl gröna och slängde i potatis å morötter. Jag lät det koka en bra stund på mellanvärme, kollade inte så noga - höll på att klä om en cykelsadel samtidigt. I med ett par rejäla matskedar jordnötsmör och lika mycket sambal oelek och minst lika mycket tomatpuré eller mer. Jag hade ingen vitlök hemma så hällde i lite Vegeta allkrydda. I med en burk kokosmjölk. Lät det sjuda en stund till. Tyckte fortfarande det var rätt tamt så slängde i en tesked eller två röd thaicurrypasta (thailändsk typ aploy, santa maria och ICAs m.fl. är jäkligt mesig i jämförelse) och lite mer koriander och kanel. En halv buske persilja stod å torkade så jag hackade upp den å slängde i. I med några cl limejuice (jag hade sån ekologisk från ica, praktiskt - men om jag haft färsk lime hemma så...) och massor av thailändsk fisksås (fisksoja säger en del?) och kinesisk soja.

Nu börjar det likna nåt. Labbade lite med mer limejuice, lite citronpeppar och smakade av med mer fisksås. Sen lät jag det stå på spisen på halvlåg värme i kanske en halvtimme å puttra. Tror inte det är så noga med tiden beror ju på hur bråttom man har.

Och till sist langade i en burk kidneybönor, med spad och allt. Sådär, åsså massor av oregano på det.... Lätt det bli varmt igen innan jag serverade med en klick gräddfil och en bit bröd. Inte så tokigt alls....

Smakade rätt okej. Glömde lagerblad, det tror jag kan vara en hit och vitlök hade varit gott men hade ingen...



Tips: Om det inte blir bra vid avsmakning kan det vara för lite salt. Häll i mer fisksås. Eller om det är "menlöst". Häll i mer limejuice. Eller så har jag helt enkelt dålig smak eller så har jag helt missbedömt mängderna kryddor. Men sätt mer - det brukar alltid bli godare med mer. Mer. Mer. Hahahaha.

Elektrikerdiktare med öltycke?

Idag befann jag mej på ett kafé med en kopp te och ett skissblock. Smakade på atmosfären. Gjorde mej bekant med omgivningarna. Tecknade något väldigt fult och kände mej lite småusel för att jag inte rört en penna på evigheter. Då pinglar det där sinnet som brukar påminna en om att någon står väldigt nära. I ens personliga space eller vad det kallas. Det gjorde någon. Någon hette tydligen Gudjon Jensson och verkade gilla öl. Eftersom han såg väldigt förfriskad ut och höll en halvdrucken dylik i näven och vinglade en smula. Klockan var väl kring 14 gissar jag.
I vilket fall så pekade denne man, som för övrigt och senare sa sig vara elektriker, på mina ritgrejor och grep efter pennan.

Sen började han skriva. Bokstäver var det. Det tyckte jag mig känna igen. Men det tog en stund att tolka dem till ord. Han tyckte att jag skulle läsa vad det stod. Det var inte lätt.

Vad står det egentligen? (På nån har jag delvis skrivit och Elektrikerpoeten dikterat)

Jag är t.ex. inte alls säker på den första:

I am a
messenger
from our
????? (famithy? va e d?)
and I am
ok

Med ambitionen att sluta röka...

Och bristande disciplin. Rökte jag den fimp jag hittade i askkoppen på balkongen. Den smakade som en väldigt, väldigt dålig cigarr. Lite som en jag försökte röka när jag hittade den i kavajfickan året efter...

Och återigen visste jag naturligtvis bättre. Innan. Jag gjorde det. Kanske är det mitt problem. Jag har inte skrivit på ett tag. Och det beror på. Ovilja och olust. Så fint att "o" kan användas för att vända. På saker.

Och nu är vi mitt uppe i nån sorts kris. Som det pratas om. Fast det är samma kris vi varit i i hundra år. Å den e lika mycket hjärnspöken som Creutzfeld-Jacob, eller "chips-skräcken". Och, säkert, så är den delvis reell också. Men ärligt talat. Har vi nånsin varit så kåta på armageddon som nu? Det verkar som att vi som människans kollektiv bara går å väntar på att nån ska dra ur sladden... Undrar varför? Men såklart för att vi allihop vet att vi är svårt ute å cyklar.

Så. Jag tänker se på mitt nikotinfuskande som inte särskilt allvarligt. Och jag tror inte att nån jag känner kommer att dö av den förestående krisen. Självklart kommer tusentals människor som jag inte känner att dö, svälta och straffas. Det är fanimej så maskinen opererar. Jag kan på kort sikt inte ändra på det. Och många kommer å få mer skit än förut. Det tvivlar jag ej på. Så jag tycker, trots det, att vi ska försöka va lite sköna å konstruktiva. Och inte leta felen hos andra just nu. Utan se om vi kan göra nåt. Och sen göra det...

Puss och kram.

Istället för musik. Förvirring.

Ja. Nu var det väldigt länge sen jag skrev något. Var väldigt länge sen jag hade nåt att skriva. Faktiskt. Universum upphör inte att förvåna mig. Förvirra mig. Och vad kommer den ständiga rädslan jag haft att strula till det ifrån? Klanta mig. Krascha. Den har tydligen ett namn. ADHD. Och kanske bipolär typ 2.

Ja galoschen passar ju på nåt vis. I alla fall delvis. Och det är väl så det är med diagnoser. Det är sällan nån har alla symtom. Och varje fall är nog faktiskt ganska unikt. Och man kan ju kalla det nåt annat om man vill. Jag gillar MSCA bättre. Multi-Sensor Context Aware.

Och jag tror något bra har kommit av det. Jag är piggare. Jag skriver ju det här. Och jag får fler saker gjorda. Och tycker faktiskt att det är rätt spännande att leva. Även om det är rätt jobbigt nu.