Vad hände med påsken? Pt. 1

Jo, jag hade hemska planer på att vara duktig. Som tur var raserades dessa redan på torsdagen, då jag av en slump halkade ner i utgångsträsket. Det var ett varmt och skönt träsk som luktade gott och gav massa härliga glädjekänslor. Helt plötsligt påträffades en massa glada och trevliga bekantskaper och det kändes som att det faktiskt var semester.

Slumpen skördade till och med ett fantastiskt återseende från sommarens kalas. Oj, en torsdag har sällan varit så skojig minsann! Och fredagsmorgonen firades med upptäcksfärd i solen.

Perkelepunk, det var så den fortsatte. Fredagen alltså. En entusiastisk samling pogande tonåringar fick undertecknad att känna sig som en - där i värmeljusupplyst industrilokal. Möjligen kan en ung Dennis Lyxzén eller Totalt Jävla Mörker mäta sig med de argaste finskor som sett dagens ljus. Hyvä Suomi! Att sedan ett par kids sov sig genom hela tre spelningar i en soffa tre meter från scenen är säkert en av de där sakerna som aldrig riktigt kommer att kunna förklaras.

MABD avslutade kvällen med en av sina genom tiderna bästa spelningar. Aldrig har kriminalinspektör Alkberg haft en sån lyster av härlig gammal punknostalgi. Tänk Brooklyngården anno 90 ungefär.

Sällskapet var även denna kväll fullständigt oklanderligt. Och när MABD fyrade av Haparanda here we come var lyckan i det närmaste total! Vad säger man? Oförtjänt kanske - men fasickens så kul!

När det sedan blev lördag var alla duktighetsidéer fullständigt avpoletterade och det blev utgång igen - denna gång för att under blandad plåga och förtjusning se Skaburbian göra en riktigt bra, om än aningen oinspirerad spelning. Drogfritt? Okej, den goda saken rätade skutan en aning men det är besvärligt att njuta av musik och vara törstig samtidigt!

Inte okej till den här dagen.

Fan,

Jag har jävligt svårt att begripa hur folk lever med sig själva. Tänk er själv om man skulle gå omkring i en värld där man antog att alla andra funkade likadant som en själv?

Där skulle man gå och se romkolafudgen smälta och bygga berg i glassbaren, fan alla gillar ju saltlakrits å polka - det är ju självklart. Alla bilar skulle vara röda citroen ds från 1957 och alla pikétröjor skulle va på ständig rea.

Hej nyhet. Det är ju inte så. Fan vi e olika, och hur kan man då som arbetande personalansvarig ha så taskig personalkontakt att man på ett sexmannaföretag totalt missbedömer motivationerna hos de anställda? Det är för mig en jävla gåta.

Jag tycker att en normalbegåvad människa borde ha kunnat lista ut det när alla säger att det viktigaste är att vi som grupp kan hålla ihop. Det är ju vi som är - det. Allas kompetenser kan möjligen bytas ut, men vi är ju en amöba. Anledningen till att vi funkat så bra är att vi är ett superteam. Hur smart är det att börja kicka folk baserat på märkliga projektioner. Vi har gasat på och ställt upp på det här företaget, och har haft sjukt kul på vägen. Men börjar det blåsa den minsta motbris - då åker yxan fram.

Det var inte det jag tänkte på när jag drog två raka 21-timmars, och därefter en 30+ timmars. Det var i min enfald, att här är vi ett team, när det kniper lite då tar man i. Och sen har man igen det en annan dag. Fel, fel fel hade Brasse sagt.

- Va inte naiv, när de kommer till kritan (kronorna), så åker siste man ut.

Jag spyr. Och så har jag bestämt mig för att här kan jag inte jobba mer.

Okej till den här dagen

Idag skiner solen. Det är ett tecken!

Ompalompier

Så. Nu börjar jag verkligen tro att jag är galen. Borde inte möbeltassar kunna sköta en enkel uppgift som att faxa ett hyreskontrakt? Det är fantamej helt omöjligt att få de små liven att samarbeta. Ett evigt käbbel om vem som är luddigast, och vem som har den bästa platsen för tevetittande.

Hata kaka

Haj är en sorts fisk. Fast den har ingen kajplats och gillar inte meloner särskilt bra. Det gör att man sällan ser hajar på fruktmarknader en varm eftermiddag, då är de troligen bortresta eller hemma och jävlas med grannen.