Det galna geniet - myten om den lidande skaparen

Lite trött och ledsen kan jag i alla fall bli. Trött på inbilskhet och okunskap bland de som borde veta bättre. Människor som från en plattform av auktoritet uttalar sig om saker som de uppenbart saknar insikt och kunskap om. Politiker, doktorer, professorer, proffstyckare.

När man är professor i idéhistoria får man en helsida i SvD - utrymme att ytterligare bagatellisera psykisk sjukdom och göda myten om det galna geniet.

Idén om konstnären som en outsider, en udda dysfunktionell och i grunden annorlunda människa som plötsligt grips av gudomlig inspiration och klarsyn för att sedan återgå till ett liv i missbruk, ångest och galenskap. Onekligen ett intressant ämne för berättande. En utmärkt huvudperson i dramatik - någon att prata om. En sådan som gör livet spännande för oss andra.

Vi fortsätter att applicera formen på "konstnärer" av olika slag. Författare, forskare, artister, poeter, sportstjärnor, kreatörer. Åh nej! Dessa ska inte medicineras. Då kan de inte kan skapa! Då mister vi andra, vi "normala", den källa till idéer, innovationer och skapande som vi är helt beroende av. Till varje pris måste detta förhindras.

På bekostnad av dessa konstnärer och deras omgivning.

Det verkar som att man gärna ser förbi att de långa perioder av outhärdligt lidande som omsluter de korta perioder av klarsyn och inspiration också kostar. Det kostar för personen som lever i det. Och för de som finns omkring henne. Anhöriga, vänner, arbetskamrater. Ångesten driver många in i missbruk, och en generellt destruktiv livsstil. Det kostar pengar och lidande i många led.

Man ser också gärna förbi att inte alla är genier. Utan relativt vanliga människor. Som ibland bara vaknar en dag och saknar viljan att leva. Att bry sig om sig själv. Att bry sig om andra. Eller också bryr de sig alltför mycket. Och totalt överväldigas av känslan av hopplöshet.

Det är sunt att bejaka sina melankoliska rum. I detta håller jag med Karin Johanisson. Vi har nog de allra flesta av oss både dagar och veckor som vi inte är sprudlande av energi och livsglädje. Ibland staplas livets bekymmer på hög och det blir tungt. Ibland väljer vi att stanna i funderingar och känslor av saknad, sorg och frustration. Vi lär oss uppskatta det vackra och bitterljuva i det som gått förlorat. Vi får samla kraft och styrka för att möta tuffa utmaningar i livet. Det är väl ingen som ifrågasätter att detta är tämligen normalt.

Lyssna nu. Det är inte detta som är en endogen depression. Det är inte detta som är melankoli i betydelsen affektivt syndrom. Blanda inte ihop begreppen. Snälla. Bagatellisera inte det problem som får människor att välja att ta sitt liv. Det är ett övergrepp mot de som drabbas.

I sammanhanget och för någon sorts perspektiv kan väl nämnas Sylvia Plath som 1963 la sig med huvudet i gasugnen och lämnade två barn och en framgångsrik karriär. Hennes barn, ett och två år gamla, låg och sov i rummet bredvid. Sonen Nicholas Hughes hängde sig 2009, 47 år gammal.

Sylvia Plaths livsöde är inte unikt. Man finner utan större ansträngning många liknande fall, för bara något år sedan valde en känd svensk skådespelerska att gå samma väg. Även hon lämnade en dotter efter sig.

Att så uppenbart bagatellisera. Att fortsätta övervärdera samtalsterapi och rationella livskriser i sammanhanget är kontraproduktivt. Det är ett sätt att gömma sig bakom skygglappar. Förnekelse. Dessutom antar man att detta lidande är en förutsättning för skapande. Idén är vida spridd. Nästan allmängiltig. Men jag har än idag inte sett någon forskning som visar att Oscar Wilde, Virginia Woolf och Tegnér inte skulle kunnat skapa minst lika bra om de fått fungerande behandling för sin eventuella sjukdom? Vet vi att Vincent van Gogh inte kunnat måla Stjärnenatt om han fått hjälp att bekämpa sin depression? Kanske hade han istället för att 37 år gammal skjuta sig i bröstet med en revolver - fått fortsätta ett liv som konstnär. Kanske hade han fått uppleva det erkännande som han fått till stor del efter sin död.

Och om behandling hindrar det kreativa, men ger den drabbade ett mindre självdestruktivt och tärande liv - bör det inte vara upp till personen i fråga att avgöra vilket som är viktigast? Det är förmätet av oss andra att kräva att vissa människor ska lida genom ett helvete för att i korta explosioner av genialitet skapa de uppfinningar och konstverk som vi andra drar nytta av.

Så snälla. Sluta prata om sånt ni inte förstår. Skaffa insikt innan ni uttalar er i riksmedia. Vi behöver mer konstruktivt tänkande och förståelse - inte ytterligare romantisering av ett allvarligt och djävulskt problem som skapar enormt lidande i samhället.