Kapten Kollaps

Jag har en teori. De flesta av en enskild människas själsliga problem orsakas av bristande handlingskraft.

Vi har nån sorts inbyggd dragning till att finna oss i situationer som vi inte alls tycker är tillfredsställande. Låter korkat va? Ta ett löjligt vardagligt problem. Du kommer hem och inser att diskbänken liknar en efterfest. Fan va jobbigt, måste diska. Direkt slås nog de flesta av lusten att vänta med att diska, eller värre någon sorts flygande förhoppning om att tandfen ska dyka ner ur spisfläkten och fixa det åt oss.

Lätt hänt att falla till föga för dessa impulser och parkera i soffan eller sticka ut och göra nåt kul bus istället. Situationen ändras inte, men för en stund kanske vi glömmer diskberget. Den handling som skulle gjort oss nöjda - det vill säga åtgärdat den otillfredsställande situationen; diskberget - undviker vi gärna. Och därtill har vi lastat på oss en till grej som vi egentligen inte är nöjda med. Det tar typ tio minuter att diska, det är inte fysiskt ansträngande, och kommer vid avslutande att ge oss en - om än aldrig så liten - behaglig känsla. Och så blir man ren under naglarna, om man nu var skitig innan och inte använder diskhandskar. Ja det här är ett pedagogiskt inlägg. Ändå är det inte alltid självklart att man fattar diskborsten med god min, utan väljer att bli kvar i ett nu med diskberg.

Okej, vaffan är poängen om nu någon orkat läsa ända hit? Jo, positiva känslor kommer när man tar tag i de problem eller missnöjen som går att åtgärda här och nu. Förändring är bra, passivitet dåligt. Fundera ut vilka situationer du är missnöjd med, och handla på ett sätt som förändrar dem, och resten kommer av sig självt.

Så.

- Tystnad, tagning!