Nytt år. Ny tid. Ljusa prognoser. Och Lars Vilks vs Muhammad.

Godkväll,

Nu var det länge sen jag skrev. Igen. Julen och årets slut är en fas som för mig oftast blir en amalgamation av kärlek, krav, förvirring och tragedi. Med betoning på det första men sällan utan krux och komplikationer.

Sällan har jag känt mig så stark och peppad på vad varje dag har att ge. Sällan har jag haft så ödmjuka krav på just detta. 2010 kommer att bli ett bra år. Det kan inte bli sämre än det vi just genomlevt.

Jag hoppas nu att min tid i "exil" är över. Och att det danas en tid av återuppbyggnad. På mer än hundra sätt känner jag att jag börjar bli mig själv igen. Och kanske inte bara det. Utan kanske lite klokare, mer ödmjuk och mer tacksam. Utan att - hoppas jag - förvridas till en käck livscoach. (Fast iofs. Die Hard finns ute på DVD.)

Nåväl. Två saker. Först min "spaning". Jag avslöjade denna på nyårsaftonen i makalöst trevligt sällskap i Avan. Ni får vänta på det. Ni vet? Bygga upp spänningen. Det får inte gå för fort.

Ett av 2010 års nya inneord kommer att bli "dråpligt".

Ja. Nu har jag sagt det. De gemena synonymerna till "bra", "kul", "roligt", "skoj" har blivit för trötta. Vi behöver nåt nytt. Jag nominerar dråpligt. Vilket underbart ord. (Och jo, inspirationen kommer från en viss näras bekant. Credit where credit is due.)

Kass spaning kanske. Men det är för tidigt för universitetens fall. Det kommer att ta tio år.

Sak nummer två. Jag har varit inne i existentialismfilosoferandet (<- hyfsat långt ord, inte sant?). Det märktes kanske i min förra post. Svårt att få nån rätsida på det. Dumt att tro att man kan få det kanske? Hur som helst. Yttrandefriheten är en av de mest fantastiska saker som västerländsk demokrati åstadkommit. Det handlar om respekt. Tolerans. Och faktiskt kärlek. Om vi inte kan lära oss att respektera och värdera varandra trots olika värderingar är vi som ras fördömda.

Det är inte konstigt att det finns djup misstänksamhet och omätliga mängder frustration från den marginalisering och svartmålning som skett av det som fult kallas "handduksskallar". Den stora massan av vita västerlänningar har åtminstone sedan 70-talet blivit hjärntvättade av en hårt generaliserad och förvrängd bild av "fjärran östern". Vi kan inte skilja på perser och araber. Vi har inte vett att skilja på nationalitet, kultur, etnicitet och religion. De flesta av oss vet nästan ingenting om koranen och Muhammad.

Men jag blir då ändå förbannad. Jag tycker inte det är okej att vilja tysta konstnärer och journalister som berör Muhammad som person. Eller att förstöra utställningar för att man inte gillar innehållet.

Men jag har viss förståelse. Jag tycker vi borde försöka sätta oss in i hur det känns att som klump och grupp bli utmålad som paria och ständigt felporträtterad (jag tänker på hur vi skildrat mellanöstern och islamiska stater i övriga världen sedan jag var ett barn för trettio år sedan). Så visst fattar jag att man är trött, arg och misstänksam.

Men vi måste - det är jag övertygad om - lära oss att respektera varandras gränser. Och det gäller alla. Och därför måste man fanimej få göra en Muhammadrondellhund (<- wow! igen. vilket ord) eller på olika komiska, konstnärliga, journalistiska och polemiska vis få ge sig på vem som helst. Och alla. Även Allah.

Jag läser Koranen nu. Eller inte just nu. Men jag håller på. Och för mig är det en jävligt intressant bok. Och den är bra. På många sätt. Den är ett strålande exempel på hur retorik och auktoritet kan användas för att leda. Och det är många gånger bra. Det är också grymt intressant att faktiskt sätta sig in i hur den kom till. Men.

Såhär långt. Jag har väl tagit mej igenom en tredjedel. Så ser jag mestadels empati och ickevåld. Islam uppkom ur en kultur av icke-tolerans. Och var jämfört med rådande norm anti-våld. Anti-kränkning. Accepterande. Accepterande av människors icke-fullkomlighet. Därför är det oerhört svårt för mig att förstå att det finns människor som tror att gud och Muhammad skulle sanktionerat attentat mot konstnärer och andra människor som uttrycker sig och debatterar.

Idén med islamism (och ja, jag menar islamism och menar inte islam eller muslimer) och målet av totalt övertagande/övertygande av de otrogna är komplicerad. I slutändan måste vi väl alla ändå ha rätt till att styra våra egna liv. Och säga och skapa vad vi vill? Muhammad och Koranen är övertygande - språkligen, kommunikativt. Det är väl ändå enbart så - genom kommunikation - som vi kan lära oss att leva med varandra även när vi inte tycker och tror lika? Jag kan omöjigen tro att Muhammad eller den som påstås ha formulerat orden i Koranen skulle sanktionera våld som respons till kommunikation?


Så. Lägg av för helvete. Yttrandefriheten skall vara okränkbar.

Mvh

Bananbajs von Silfverlyktsolpe